[Keith & Senthyril]

Skogen var så mycket bättre att leva i än staden. Det fanns mat tillgänglig hela tiden, träd att klättra och klösa i och olika ställen att sova i eller på, beroende på vart man befann sig. Solen stod högt på himlen och om det inte vore för trädens svalkande skugga så hade nog Sent inte orkat springa omkring som han nu gjorde. Upp och ner i träd, fram och tillbaka mellan grenarna och på marken. Ibland kunde man kanske undra vart han fick all energi ifrån.
Fåglarna kvittrade uppe i trädkronorna och Sent jagade dem på skoj, fast det förstod ju inte fåglarna som flög iväg och satte sig i ett annat träd längre bort, med kattmänniskan efter sig. Nu behövde han inte gömma svansen i ett utav byxbenen eller ha en varm mössa på huvudet för att dölja öronen. Usch, det hade verkligen varit hemskt. En mössa på sommaren då dagarna var som varmast och tvinga sig själv att gå upprätt så att benen värkte. Tack och lov så slapp han det nu.
Sent landade på marken med en svag duns och han satte sig ner och såg upp mot trädkronorna. De svarta, lurviga öronen uppfattade dock ett ljud och han lät de rödaktiga ögonen se sig omkring. Det lät inte som en fågel i alla fall, detta ljudet kom från marken.
Pojken vädrade i luften och smög bort åt det håll ljudet kommit ifrån och han gömde sig i några buskar, lät de rödaktiga ögonen studera personen som han fick syn på. En människa!
Vad gjorde en människa där? Höll de sig inte till staden? Öronen lades lite oroligt bakåt, han kastade en blick mot träden. Vart var Enly när man behövde honom? Dock hade han lovat att inte låta några elaka, trädhuggar människor gå in i skogen om han såg någon. De skulle inte få fälla mer träd. Utan att tänka efter mer så lämnade Sent platsen i buskarna och gick fram, på alla fyra som var det normala sättet för honom att färdas. Raggen på svansen restes och över nackhåren, öronen lades platt mot huvudet och han fräste ilsket samtidigt som han visade tänderna.
"I can´t let you go into the woods if you´re going to harm it!" hans röst var ilsken, men svag. En aning nervös. Han visste inte om han skulle klara av en vuxen människa.

Fåglarna kvittrade högt, men han var inte säker på om det var glatt. Han kände inte igen tonen de sjung och han rynkade på pannan, det var antagligen bara något djur som jagade en av dem. Hans kängor sjönk lätt ner i mossan och hans hand vilade på hans lår i hans ficka, den andra handen höll han framför sig och böjde försiktigt bort grenar som annars skulle slagit honom i ansiktet. Trots den möda som det tog honom och gå igenom den tätare delen av skogen var det bättre där, inte lika många barn som lekte krig eller vuxna som gick på promenad, nej här inne var det fridfullt, men ändå livat. Här inne tystades inte djuren av andra människor och hararna blev inte jagade av barn som så gärna ville fånga dem. Nej han kunde se djurens förvånande miner när de upptäckte hans näst intill ljudlösa steg. Han hade växt upp på landet med djur omkring sig och visste mycket om de vilda djuren, och varelser som de flesta andra människor inte visste om. Han, och några andra, kallade de väsen, men de hade vissa andra ord eller namn för sig själva men fler och fler verkade godta människornas namn. Inte för att han ofta pratade med dem, nej, men han såg det på dem. Han visste hur man tydde folk, och djur. Något hans uppväxt lärt honom. Han stannade upp då han hörde en buske prassla och ut kom ett väsen, mitt framför näsan på honom, och den här verkade inte ens försöka dölj vad han var. En hotfull mening rullade ut mot honom, men han höll sig lugn. Han förstod av ordens innebörd att denne varelse egentligen inte ville honom något illa. Försiktigt satte han sig på huk, de flesta väsen höll sig för sig själv och betedde sig oftast som människor,men han ville testa en egen teori, en där han trodde att vissa hade mer djuriska instinkter än andra. Han sträckte fram handen mot varelsen. "Calm down, I'm not a Threat for this forest little friend" sade han mjukt och hoppades att den antingen skulle bete sig som en katt och hälsa på honom på deras sätt eller sträcka ut sin egen hand och hälsa som en människa. Det var de andres val. "I'm Keith" sade han sedan "Do you have a name?" trots att han visste ganska mycket om väsena så visste han inte att deras namn var något de oftast inte ville ge ut. Han visste helt enkelt inte att det gav en makten över dem.

Inte ett hot för skogen? Kunde han verkligen lita på en främmande människas ord? De rödaktiga ögonen betraktade mannen framför honom, vädrade i luften och eftersom denne satte sig ner på huk så lät han raggen lägga sig och slutade blotta tänderna. Öronen vinklades försiktigt framåt och han tog några försiktiga steg närmare, lät blicken flacka mellan handen och den andres ansikte och han var hela tiden redo att hoppa åt sidan ifall det skulle behövas. Namnet människan sedan uttalade lät väldigt invecklat.
"Keth?" att uttala namn var inte Sents starka sida. Det kändes som om tungan skulle fastna i tänderna eller något då han försökte uttala namnet.
"Keith?" han provade dock igen, hoppades att han fick till det bättre den här gången. Förhoppningsvis fick han det. Det var redan ett kort namn som inte kunde förkortas ännu mer, inte som Enly, som han bara kallade för Enly. Det gick snabbt att uttala och var inte invecklat, tungan fastnade inte i tänderna eller gommen.
"I´m Sent." pojken såg oförstående på handen. Jodå, han hade bott hos en människa då han av misstag uttalat hela sitt namn, men han visste inte allt om deras hälsningsfraser eller liknande. Den mannen hade inte lärt honom det utan behandlat honom mer som en katt. Sent hade till och med haft matskålar på golvet, inte för att det hade bekymrat honom.
"Why are you here if you´re not gonna destroy it?" frågade han sedan, tog ännu ett försiktigt steg längre fram och nosade på dennes hand. Vem visste, han kanske hade något gott med sig? Kattgodis? Eller fisk. Åh, fisk. Det var så länge sedan han ätit fisk nu. Han hade inte lärt sig fånga det själv ännu, fiskar var ruskigt snabba.

Väsenet verkade försöka uttala hans namn, men misslyckades lite första gången innan det försökte igen och verkade få det rätt, så något hade lärt denne tala, och förutom att den trott han skulle ha förstört skogen verkade den inte allt för rädd för människor. Sedan gav den lilla Katt pojken honom ett namn och han log. "Hi Sent" han höll fortfarande ut handen ,tålmodigt, då han sett pojkens blickar på den, som om han inte riktigt kunde fundera ut vad han skulle göra med den. Han lät de mörka ögonen granska väsenet, som såg ganska mycket ut som en människa om det inte vore för katt svansen och öronen,så verkade dennes ben vara underligt vinklade också. Han hörde dennes nästa mening och log igen. "I'm seeking it's beauty, it's more animals in this part of the forest because it's less humans in here,so it's mor quiet in the pleasent way" han log igen, jag han gillade skogen härinne mycket bättre 'n ungarnas skrik och deras allt för dåliga ljud effekter. Hans leende blev bredare då Sent närmade sig något och nosade lätt på hans hand. Undra om denne gillade djur godis, han hade litet i fickan till sin katt där hemma, kanske skull han testa? Försiktigt drog han åt sig handen, noga med att inte göra några plötsliga rörelser som kunde skrämma den andre och han tog upp lite katt godis, som han själv tyckte luktade lätt av fisk. Han sträckte åter ut handen, försiktigt. Han öppnade den och visade de små bitarna katt godis. Han visste inte vad han hoppades på. Men skulle Sent ta och äta dem kunde han lika gärna ge han mer sen.

Han lyssnade på mannens ord och nickade medhållande. Det han sa var sant, om det inte vore för Enly så hade Sent inte gått in där alls. Eller kanske så småningom, nyfikenheten hos honom var precis som hos en katt.
Då den andre drog åt sig handen så spände han musklerna, redo att hoppa undan ifall människan försökte sig på något. Ifall han tänkte dra fram något vapen eller något, man visste inte med människor. Det var trots allt flera år sedan Sent bodde med en, men visst saknade han det ibland. Det var inget han skulle erkänna dock, inte för ett väsen i varje fall.
Det som människan plockade fram kände han igen direkt på doften och hans öron riktades genast framåt och ögonen blev nästintill stora som bowlingklot. Godis? Hade mannen verkligen godis? Det var så länge sedan han åt det sist så han hade nästan glömt hur det smakade. Sent tog de sista stegen närmare och höjde ena handen, men hejdade sig. Fick han verkligen ta? Men varför skulle den andre räcka fram det, för att retas? Dra honom i öronen? Pojken tog snabbt några bitar mellan fingrarna och stoppade dom snabbt i munnen, så att mannen inte skulle hinna ändra sig. Den svaga smaken av fisk och den större smaken av själva godiset fick ett leende att växa fram över Sents läppar innan han reste sig upp igen och tryckte huvudet mot dennes hand, som för att tacka.
"Thank you." mumlade han lågt och slickade sig frenetiskt om läpparna, såsom katter gjorde efter att de ätit något.

Den andre verkade kunna vinkla och styra sina öron precis som en katt. Undrar om denne gillade katter? Eller andra djur? Sent slöt upp den sista biten mellan dem och höjde osäkert handen, som om han inte var säker på om han fick ta den. "Take some" sade han lätt och snabbt försvann de små bitarna in i den andres mun som verkade tycka om dem. "Do you live here in the forest Sent?" frågade han lätt och såg sig omkring. Hur kunde den här varelsen bott här utan att de stött på varandra tidigare? Han drog åt sig handen igen och ställde sig upp, då hans knän började värka lite med all den tyngden på sig. "Do you want some more?" frågade han och satte ner handen i fickan och drog upp några bitar och höll ut dem lite så att den andre skulle se vad det var för något, men han sträckte inte fram handen helt, det kunde han göra när den andre svarat och ifall han ville ha något. Han undrade varför den här var så orädd för människor, kanske hade den bott i staden tidigare, kanske hade han varit vän med en människa? Men de trodde han inte då de flesta människor inte gillade väsena. De trodde att alla väsen var elaka och ville dem illa. Han suckade lätt åt tanken. Han förstod dem inte, varför var de tvungna att vara rädda, eller hata dem, bara för det var nytt för dem?

Vid frågan om han bodde i skogen så nickade han lätt, för det gjorde han väl nu? Han åt, sov och gjorde allting annat som en katt gjorde så han antog att han bodde där nu. De röda ögonen följde människan med blicken då han reste sig upp, hörde ännu en fråga som han snabbt räknade ut handlade om godiset, speciellt med tanke på att den andre stoppade ner handen i byxfickan och doften från godiset spred sig runt handen.
"Yeah." svarade han snabbt och nickade. Inte kunde han tacka nej till godis då det var så länge sedan han ätit det. Dock började en varningsklocka ringa långt bak i huvudet. Keith befann sig i skogen, Enly befann sig någonstans i skogen, detta var inte bra. Vad skulle Enly göra om han såg människan? Han tyckte ju inte om människor. Fast å andra sidan, han fick väl inte skada någon? Dock fanns det andra väsen i skogen som inte alls tyckte om människor och han visste om några som till och med mördade människor, vissa åt till och med upp dom.
"You shouldn´t go deeper in the Woods, there is creatures that eats humans." mumlade han lågt och såg upp mot den andre, som nu blivit en hel längre än honom själv. Sent kunde resa sig på bakbenen och stå upprätt också, men det gjorde så ont i benen efter ett tag så han lät helst bli. Han satte sig ner på marken för att lättare kunna se upp mot den andre.
"They are very dangerous." tillade han sedan och tippade huvudet lite åt sidan.

Då den andre svarade sträckte han fram handen med godiset i och gav den andre det, hans katt kunde han köpa nytt åt senare. Sedan ändrades något diskret över den andres ansiktsuttryck men han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var. Men han behövde inte vänta länge på förklaringen. Väsen som åt människor? Ja det hade han hört förut, de mördade "busade" och gjorde allt möjligt mot människor, och de tyckte antagligen att de inte förtjänade bättre, tja han förstod dem till viss del också. Människorna skövlade ju ner deras hem för att kunna få plats med sina egna. Han själv kände sig inte tillmods bland de andra människorna, han kände att djur och, vissa, väsen förstod honom bättre. "Don't you worry 'bout me, I'm going to be just fine" Han log ett snett leende "I kind of understand them, they don't like us very much, I wouldn't either" Han satte sig åter på huk, mer för att han inte ville att den andra skulle få nackspärr av att se upp på honom för att kunna prata. Han hade armarna så att armbågarna låg mot knäna och underarmarna och händerna hängde mellan benen. "So I've wondered, why aren't you afraid for me, most of you kind are" sade han undrande "not to be impolite or anything, I just wonder" han lade huvudet lite lätt på sned. Ja varför var denna varelse inte rädd för honom, inte för att han ville att den skulle vara det, nej.

Sent tog emot godiset som han fått och det tog inte många sekunder innan han knaprat i sig allting. Han visste inte riktigt vad han skulle svara på Keiths ord om att han inte skulle oroa sig. Den andre verkade inte hemsk, som många andra människor, så då var det väl inte konstigt att Sent var lite orolig? Jo, det var kanske konstigt, de var ju fortfarande främlingar.
Han följde mannen med blicken då han satte sig på huk igen, men han satt kvar på samma ställe utan att flytta på sig. Nyfiket höll han blicken mot honom och då denne tog till orda igen så tippade han huvudet lite åt sidan, vippade öronen lite osäkert bakåt. Skulle han verkligen berätta om mannen som han bodde hos i så många år innan han sedan dog? Fast vad skulle det göra för skada, det var ju inte så att han sade sitt namn direkt. Inte för att han trodde att Keith skulle vara elak mot honom.
"I had a human master once." svarade han och ett svagt leende lade sig över hans läppar.
"If I tell you my real name, you´ll be my new master. That´s how it is for all of us." tillade han sedan. Han visste inte hur mycket mannen visste om väsen, men eftersom han frågat så kunde han svara och ge en liten förklaring.
"I didn´t know that when I was younger and told him my name, and then I lived in his apartment. He was very nice, gave me good food, nice bed and let me go outside. I miss him sometimes. He died, it was something with his heart." Sent fick en något dyster uppsyn vid minnena av mannen. Han hade inte ens någon bild av den andre, förutom den i huvudet och den kunde han inte visa för Keith.

Kattpojken var tyst ett tag, som om han velade mellan att berätta eller inte. Till slut bestämde Sent sig för det första alternativet. Men hur kunde en människa få en sådan stor kontroll över ett väsen? Den förklaringen behövde han inte vänta länge på och han rynkade på pannan. Skulle det verkligen funka? Ljög det här väsendet för honom eller var det så att något så banalt som ett namn kunde ge en så stor kontroll över ett väsen, så att den trotsar sin egen vilja? Det hade han aldrig kunna gissa själv. Han satt där och funderade då pojkens röst åter bröt tystnaden och berättade litet om sitt liv. Så Sent hade heller inte vetat om det, så mannen fick kontrollen och lät antagligen ungen leva som en vanlig katt. Han rynkade åter pannan. Han tyckte synd om den unga pojken, men varför befann han sig i skogen nu då om han vuxit upp inne i staden. Han hade hört talas om att väsen blev svagare bland metall, kanske var det därför han befann sig i skogen? "I'm sorry that you miss him" han talade uppriktigt och såg sig om, han började bli lite hungrig, och kanske ville den här lilla krabaten ha litet att äta han också, eftersom han gillat godiset så mycket så kanske han gillade vanlig kattmat? "are you hungry?" frågade han osäkert. Kanske kunde han ta pojken med hem och låta han äta litet, men han skulle inte tvinga denne till något om han sa nej. "'cause if you are you can follow me home and get something to eat" förtydligade han och gjorde en lätt gest åt det håll staden låg.Han hoppades att den kattlika varelsen skulle förstå att han inte ville något illa.

Ett svagt, glädjelöst leende lade sig över hans läppar vid mannens ord. Det var en klen tröst, men Sent hade det bra nu i skogen med Enly och alla de andra varelserna. Fastän han nästan ständigt var rädd för att något av de ilsknare väsendena skulle få tag i honom och kanske äta upp honom.
Vid frågan om han var hungrig så tippade han huvudet lite åt sidan. Hungrig? Han bodde i skogen, det fanns mat överallt. Det svåra var bara att fånga den, speciellt fisken. Herregud, den var hemsk. Då mannen sedan talade igen så vinklade han osäkert öronen bakåt, kastade en blick in bland träden. Skulle Enly bli sur på honom om han följde med Keith? Sent fick skynda sig tillbaka, för han tänkte inte lämna skogen nu då han upptäckt allt som den gav.
"Sure, but I can´t stay long." svarade han och började långsamt gå, på alla fyra, åt det håll staden låg. Det kändes konstigt att helt plötsligt att gå åt det hållet igen. Han kom fortfarande ihåg metallen, tegelväggarna, soptunnorna, bilarna, stanken och bullret. Det var nog det minsta han längtade efter men nu hade han redan sagt att han skulle följa så då kunde han inte ångra sig. Ju närmre de kom skogsbrynet desto mer nervös blev han. Det kändes som om det var en evighet sedan han varit där senast.
Pojken lade en hand mot en av trädstammarna en bit bort från skogsbrynet och reste sig upp, alla 150 centimeter. Svansen stoppade han ner i byxbenet så att den inte skulle synas, men det var då han kom på det. Händerna höjdes mot huvudet, fingrarna slöt sig runt de lurviga öronen.
"My ears, the humans will see my ears." nästan pep han fram, ynklig som en skrämd kattunge och de röda ögonen såg upp mot mannen.

Han väntade osäkert på den yngres svar och han visste inte riktigt vad han skulle bjuda honom på ifall han sa ja. Sent verkade kasta några blickar bakåt, som om han oroade sig för något. "After you've eaten I can bring you back here, if you want" sade han för att försäkra den lilla om hans egna goda avsikter. Då han hörde dennes svar log han och reste på sig och sträckte lätt ut kroppen som knakade efter att ha varit ihop tryckt. Han lät Sent gå först och följde lugnt hans steg. Han njöt av känslan av att få gå igenom skogen och drog in dess doft igen. Ja han skulle kunna bo i skogen. Lite längre fram såg han att Sent, med hjälp av ett träd, reste sig upp, han såg även när han körde ner svansen i ena byxbenet och slöt sedan upp vid hans sida, den ungas händer fördes mot huvudet och öronen som prydde det. Keith rynkade bekymrat på pannan och försökte komma på en lösning på deras problem, tillslut tog han upp en mörk, med dock tunn, snus näs duk.
"It's the best i've got" sade han och sträckte den mot den andre och han hoppades att Sent skulle förstå vad han skulle göra med den, annars fick han väl gå hem själv och hämta hit maten till honom. Fast folk skulle nog undra vad han höll på med ifall han kom med kattmat och gick ut i skogen. Han mötte stadigt den röda blicken med sin egna bruna, han log uppmuntrande och väntade på att han skulle börja gå igen.

Så människan tänkte följa med tillbaka till skogen efteråt? Sent visste inte riktigt vad han skulle tycka om det. Han hade redan varnat Keith för väsendena i skogen som inte alls tyckte om människor, mer än så kunde han väl inte göra?
Blicken riktades ner mot tyget som den andre höll fram och Sent tog emot den, gav mannen en förvirrad blick. Vad skulle han göra med den? Dölja öronen, kanske? Varför hade han annars fått den räckt mot sig? Sent visste inte riktigt hur han skulle göra med den, han hade ju bara haft mössan förutom som inte varit några problem att dra över öronen. Nu blev det plötsligt mycket svårare.
Sent försökte knyta den på något sätt så att öronen inte skulle synas och då den till slut satt fast så såg han upp mot den andre, provade vippa på öronen för att se om den skulle falla av. Den satt inte så bra som han hade hoppats, han fick försöka att hålla öronen så stilla som möjligt.
En sista blick kastades över axeln, in mot träden innan han lämnade skogsbrynet och trädens beskyddande skugga. Fastän han bott i staden förr och han visste vad som väntade så kändes det ändå konstigt, som om det var något nytt. Han ville vända om och springa tillbaka in bland träden, men nu då han sagt att han skulle följa så kunde han inte ändra sig, eller hur?

Keith granskade pojken då han krånglade med bandanan och han log vagt, han hoppades innerligt att de inte skulle lossna innan de kom hem till honom. Sakta började han gå mot husen, eftersom Sent inte kunde vägen. Han gick förbi några människor och nickade som hälsning, och hoppades att de inte skulle se Sents skillnader.

[Ska vi avsluta här och skapa ett i Keiths lägenhet?]