I'm back old friend [p, Enlyeech]

Det hade varit länge sedan han varit här, han blundade och drog in doften från barken och mossan som klamrade sig fast vid den. Marken kläddes även den av mossan och små vita blommor i massor. Det här var det närmsta han kunde komma hem, närmsta han kunde komma Afrikas djungler. Han tittade upp på fåglarna som lite panikartat sjung ut en melodi, för att varna andra att ett rovdjur klivit in i skogen, ett okänt sådant. Han log mot dem, vilket fick dem att låta mer illa med deras ljusa röster. Han suckade tungt och sträckte fram en pälsklädd hand mot ett av trädens stam, känslan av den skrovliga barken fick honom att slappna av. Fåglarna kanske skulle locka hit hans gamla vän, Enlyeech, han kanske kunde hjälpa honom reda ut de förvirrande tankarna, om inte fick han väl gå till Oberon. Hans fingrar drogs lätt på barken, försökte lugna ner alla de förvirrande tankarna. Försökte reda ut de tvetydiga känslorna. "Enlyeech" sade han med den mörka men lena rösten, den som tillhörde en gammal men kraftfull man. Inne bland skogens träd såg han ut som sig själv, som det väsen han var. Han hoppades att  den andre skulle höra hans tysta rop. Det var för riskabelt att ropa eller yla, som han så gärna ville, det skulle bara leda människorna mot skogen, och det skulle inte sluta lyckligt.

Han slöt de smaragdgröna ögonen och tog ett djupt andetag, andades in skogens fridsamhet och känsla. Hans fötter grävde lätt i jorden med tårna och han bara njöt av känslan, han nästan kände energin återkomma till honom. Det här var deras rätta miljö, väsenas, inte inne i stan. han hoppades att Människorna skulle finna sig själv igen, att de kunde se vad de gjorde med den plats de kallade sitt hem. Han hade sett dem göra det förut, kanske var det därför han trodde på dem, för han varit med om det förut. Ja han var uråldrig.

Han gick och njöt av skogens doft och djurens läte. Nog fanns det inget mer fridfullt än skogen men kanske var det bara han själv som tyckte det. En fågel följde honom med blicken och då han vandrade iväg från den hoppade den ner på stammen och följde hans tvåbenta form med blicken. De var inte speciellt rädda för honom i skogen. Alla djuren som bodde där hade växt upp med honom gående genom skogen. Ingen generation av djuren som fanns här när han kom till skogen lever än. Han lyssnade på fåglarnas melodi när han gick genom skogen. Började en på en melodi så följde nästan alla med i samma melodi. Men medan han gick genom skogen kunde han höra en ändring i melodin. Den lät skrämd och varnande och det blev starkare då den rörde sig med varje fågel från ursprungsplatsen. Han ödslade ingen större tid. Det kunde vara något så smått som en hungrig räv men om han dömde rätt var det nära döden och då kunde det likväl vara en av de som bringar död åt landet. Han ställde sig ner på fyra ben och ekorren som suttit på hans horn hoppade fort ner på hans rygg och tog tag i den vita pälsen. När han skiftade knäcktes det till i hans ben och han skjöt i höjden tills hans manke nått tre meters höjd. Han var nog ganska skräckinjagande i sin form, vilket var behövligt för att skrämma bort oväntade gäster.

Han gick fram mot där fåglarna började. Han behövde inte springa hans steg var tillräckligt långa ändå och han tog ganska mycket mark under sig. Hans öron rykte till då han hörde sitt namn. Det var någon han träffat innan. På ljudet från hans röst lät det som en äldre herre. Han fortsatte tyst att vandra framåt. När han väl var framme kände han genast igen varelsen.
"Kraver, old friend." Han var fortfarande i den ståtliga vita hjortformen med de bruna markeringarna. Han rynkade lätt på mulen innan han med knäckande läten återgick till sin vanliga, mer bekväma form och ekorren sprang fort längst hans rygg och satte sig på hans axel. "Still stinking of death I notice. Still going around with them?"

Han log då han fick syn på den enorma vita hjorten komma mellan trädens mossiga stammar. "It was a long time ago" Sade hans djupa röst och han släppte trädet stam och började gå mor hjorten, hans tassar sjönk lite i mossan när han gick och han njöt av känslan, han hade saknat både skogen och hans vän, även om tiden knappt rörde han i ryggen efter alla hans levnadsår. En dag kunde lika gärna vara en minut. "Well yes, I've seen how they were before and I cant help but hope for them to get back to that, you wouldn't either" Han tittade på det yngre väsenet och lade sedan handen på hans hals. "Belive me" sade han då han trodde att den yngre skulle klaga, även om han förstod varför Enlyeech hatade människorna, för han hade ett gott skäl, så kunde han inte göra det. "can you take us a bit further from the humans?" frågade han och kollade åter på den andre, han respekterade dennes åsikter, trots att han inte delade dem. "It's less change for anyone to see us" lade han till som en anledning

Han frustade irriterat till. Han förstod inte riktigt hur den andre kunde lita på dem som endast förse med sig död där de gick. Men kanske hade han hunnit uppleva mer än han själv och kanske hade anledning att lita på dessa. Men han kunde inte förstå det nej. Han tänkte klaga lätt på vad den andra hade sagt om att människorna gick att lita på. Men han avbröts då den andre klappade på hans hals och ekorren på hans rygg pep till och burrade självsäkert upp sin päls för att bli större. Dennes självsäkerhet då den satt på hans rygg i hans stora form var nästintill konstigt. Så fort ekorren kom närmare mot marken sänktes självsäkerheten och han tog skydd uppe på Enlyeech huvud.

Han vände huvudet mot den andre och skakade lätt till på huvudet innan han började lägga sig ner på magen. Han kunde lita på dödsbringarna men de visste inte om hans rätta jag. Säkerligen skulle de få panik och jaga honom till döds.
"I did rather not be close to them. The old oak should be fine." sade han och väntade tålmodigt efter att ha lagt sig till rätta på magen och ekorren hade skuttat upp och satt sig emellan hans horn och all dess grön och grenar som satt fast där i.

Kraver andades lugnt. Ja ett samtal skulle de två behöva. Han tittade på ekorren som burrade upp sig och han skakade på huvudet, den krabaten hade han inte sett förut, mja det kanske var för alla de år som gått sen sist han var här. Då den vita hjorten lade sig ner log han, ja en ridtur kunde väl inte skada. Han klättrade upp på den vita ryggen och tittade på ekorren som satt på hornen, den verkade ha varit med ett tag, den var iallafall van med hur den skulle bete sig när den vite gick. "well I'm up" sade han lugnt och grep försiktigt tag om den lite längre pälsen på hjorten och gjorde sig beredd för att denne skulle resa sig.

[Kort]

Han väntade tills den andre tagit till orda och berättat att han var uppe på ryggen innan han själv reste sig upp. Han kunde känna att den andre greppade tag om hans päls, men för hans del gjorde det inte ont. Det kändes inte mer än lite extra tyngd. Han reste sig så mjuk som möjligt även om det fortfarande inte var det mjukast. Ekorren var van och höll i sig med all sin kraft, men Kraver hade han inte ens träffat på väldigt länge och han kunde knappt komma ihåg om han låtit Kraver sitta på hans rygg någon gång innan. Han stod still när han ställt sig upp på alla fyra. Det var tre meter ner till marken där den andre satt och det skulle säkert behövas att han åter fick sätta sig stadigt innan han med långa och höga steg började gå på de stigar som redan var anpassade för hans stora form, trädens låga grenar hade brutits av honom innan och stigen var någorlunda upptrampad, inte bara av honom utan av andra djur som använde sticken också.

"How life been for you. Surraonded by deathbringers can't be easy, I imagine." Sade han, med sin mörka lena stämma medan de gick längst stigen. Han gick i en till syntes snabb takt men den var för honom väldigt långsam då hans stora kliv slukade marken under dem fort. Det tog inte allt för lång tid tills de kom fram till trädet som för ögat kunde vara vilket träd som helst, men det var det enda trädet i skogen som höll dess ålder och den hade lyckats motstå det mesta som skulle fällt andra träd. Den var nu full av bon till fåglar och andra smådjur som trivdes där innanför barken eller emellan rötterna.

Hjorten reste sig och han hade lite svårt med att hålla sig kvar men det gick bra. Han tittade snabbt ner och log, hans huvud var fyra meter ovanför marken. Han satte sig bättre och kurade ihop sig lite så att han själv inte skulle ramla av. Det skulle inte vara skönt att slå i marken från de här höjden. Vid Elys fråfa skakade han bara på huvudet och suckade. "You know I don't feel like that, but yes, my faith are shaking, I'm not so sure any more. It seems like some of them want to go back, but they are not willing to give up the comfort och technology" Det var av den anledningen han ville prata, det var något han inte kunde göra med människor. Prata om sådana saker som väsen eller saker som hände flera hundra år innnan de föddes.

De hade stannat nu och han gled försikigt ner från Enlyeechs rygg och stod nu åter stadigt på marken. Ävven om han levt i över ett årtusende så syntes det knappt på hans kropp. Benen och hans muskler var lika spänstiga som de alltid varit och glansen hans päls hade försvann enbart på grund av all metall han omgav sig med. "Do you see my problem here?" han lade huvudet på sned och vinklade öronen åt två olika håll, han hörde allt liv de små fåglarna förde å trädet och han hörde hur smådjur grävde sig in i jorden under det.

Han fnös tyst till vid den andres meningar men han sa inget utan fortsatte att lyssna på vad den andre sade medan han gick. Han ville egentligen inte förstå dödsbringarna, han ville bara få bort dem, få allt att återvända till det han gillade. Kanske kunde hans far även återvända i sådana fall. Hans öron ryckte då och då även om ett alltid var riktat mot den andre.
"They only wanna destroy everything, take everything from those who cares." Sade han medan den andre gled av och han böjde sig ner för att lindra avståndet till marken. Han reste sig dock upp till full längd och skakade lätt på den lite längre pälsen som hände runt hans hals innan han med knäckande ljud gick till sin vanliga tvåbenta form. Ekorren som inte var beredd utan istället satt och stirrade på Kraver, var nära på att trilla till marken om den inte fångat hans hår i sista sekunden och sprungit förtvivlat upp på hans axel för att - vad som tycktes - hämta andan och hålla ett vakande öga på Kraver.

"I can see your problem. I can understand that you're worried." Han såg något besvärad ut innan han åter talade. "But I cannot do anything about it, I can be a wall and listen to you, but I am afraid that you'll never get an answer that you wish for from me. As I have my opinion and you have a diffrent one about the deathbringers. Of course, I'll be here for you to talk to." Han lyfte upp hoven som knäcktes till en hand med långa fingrar som långsamt kliade ekorren. Hans händer hade fått tendensen att alltid stanna kvar som hovar då han fann det lättare och han kunde springa på alla fyra i även den tvåbenta formen, även om det inte var lika snabbt. De helsvarta ögonen tittade på Kravar, de talade om sorg men även om beskymmer trots att han inget sade om det, och han ville inte prata om det heller. Det var bara där som om de fyllde ett tomrum. Hans ögon vändes mot trädet och all dess liv. Det var något av de vackraste han själv sett.
"This tree have survived many years, I even remeber when it was small. Yet how many year and all the danger it's been through. It's not something that will keep the deathbringers away. They won't se the beauty and it will fall by their hands, without a singel care from their side." Sade han och gjorde en gest mot trädet. "They won't even care for all the animals that call that tree home. But if there is one willing to do as much as help fight all the other deathbringers, I'll help that one."

Han lyssnade på den yngres ord, men Enly förstod inte. Nej han önskade inte att höra något annat än det Enly tyckte. Han ville att Enly skulle säga som han själv tyckte för då kunde Kraver få olika synpunkter, som kunde vara till hjälp för hans och Oberons vision. De kunde lära sig förstå mer av väsenas åsiket för att kunna ändra dem, kanske inte nu. Nej detta var hans nya livsverk."Enly" han skakade på huvudet "I don't wish to hear enyting but your opinions. The truth, it helps more than you think" han log och lade en hand på den gammla trädet. Det äldsta i skogen. Han såg upp bland grenarna och såg otaliga fågelbon och hål i stammen som hyste hem för både fåglar och ekorrar. "Then you maybe can help me" sade han långsamt när Enly talat igen. En god människa som ville hjälpa att bekämpa de andra människorna. Det kunde han hitta, bara han försökte lite till. "But not right now" fortsatte han tankfullt och började omedvetet röra sig bort från träden och började vandra fram och tillbaka medan han tänkte. "Maybe" mumlade han och satte handen till hakan på hans nos. Ja kanske. Han stannade plötsligt upp och tittade mot Enly med ett leende på läpparna. Det här besöket var inte långt men han behövde gå igen, för han hade fått en idé. "Thank you my friend, but now i think I have to move on, I'll seek you up some other time." Han väntade dock på den unges svar. Han ville ju inte verka otrevlig eller otacksam.