Flickan i buskarna

Alfred var bara sex år gammal första gången han såg henne. Alice, hans syster var ännu för liten för att kunna lekas med, så han tvingades ta sina äventyr till familjens trädgård. Eftersom han i grund och botten var en väldigt ensam pojke hade han redan vant sig med att ta hand om sig själv. Hans lekplats var gjord av mjukt gräs och viskande löv, och hans vänner var kvistar, stenar och jord.
Det gjorde honom inget att umgås alldeles själv – faktum var att han trivdes med det. Därför var det inte konstigt att hans lilla hjärta vreds till i plötslig vrede första gången han såg henne – väsenflickan med blod rinnandes nedför hakan. Han visste förstås redan att det var livsviktigt att inte titta på dem, de skrämde honom och han ville hellre vara i säkerheten bland resten av de ovetande människorna än att stirra sig blind på väsenas utseenden. Men något hos henne fick honom som hypnotiserad. Först och främst hade han aldrig sett ett väsen i sin trädgård förut, inte i samma storlek och form som den här i alla fall. Det var vanligt med mindre väsen, trolliknande varelser som grymtande tog sig fram mellan buskagen – men den här flickan – hon såg nästan mänsklig ut.
Hennes hy var visserligen mer rosa än något annat och hennes ögon lika stora som tefat. Hennes lemmar kändes konstigt vassa och utdragna, och hennes långa, ljusa hår var tovigt och fullt av kvistar och torra löv. Hon bar visserligen också en slags genomskinlig tunika, vävd i något glittrande material Alfred inte kände till. Han var ännu för ung för att reagera på hennes självklara nakenhet, och det var det sista som fångade hans uppmärksamhet. Det var ögonen som drog honom in – de var mörkbruna som vattnet i gammal, oanvänd brunn, och så stora att nästan fick honom att dra efter andan. Hon vände sitt blodiga ansikte mot honom, och han såg att hon höll något litet djurkadaver i sina händer, en groda kanske.
Hon log.
Genast slog paniken till och han ryckte till på sin plats, men han var som fastfrusen. Inte titta, inte titta, inte titta. Han tittade, och hon tittade tillbaka. Sedan log hon. Hennes tänder var vassa och röda av blod. ”Kan du se mig?” frågade hon, hennes röst klingande och märkligt hes.
Han nickade sakta och samlade sig så gott han kunde på sina skakiga ben. Hans ögon for runt, runt i trädgården, rädd för att någon skulle se honom eller höra dem, ett väsen… eller ännu värre – hans föräldrar. ”Ja”, viskade han, harklade sig och började om; ”Ja, det kan jag.”
Hennes ögon smalnade av och hon sa fundersamt; ”Jag har hört talas om sådana som dig.” Hon sade inget mer, avslöjade inget annat. Alfred kunde inte annat än nicka tafatt. ”Kom och sätt dig här.” Han lydde.

Han fick kalla henne för Flo, även om han var säker på att det inte var hennes riktiga namn. Hon var vacker, så vacker någon kunde bli i en sexårings ögon. Han förälskade sig genast. De lekte tillsammans, veckor i sträck, och han försökte fråga henne om deras värld, om de andra väsena. Hon var alltid ovillig att svara och gav honom inget annat än korta kommentaren som i grund och botten inte lärde honom särskilt mycket. Trots det uppskattade han hennes sällskap – hon var full av fantasi och förvandlade deras trädgård till ett fantasifort, fyllt med fantastiska ting. Efter några veckor kommenterade hans far om hur mycket vackrare trädgården blivit, och om hur så mycket nya knoppar det dykt upp. Alfred bara log.
Dessa var några veckor av total lycka – han var inte längre ensam, och fastän han ibland råkade nämna Flo av misstag skyllde hans föräldrar på en påhittad vän.
Hon visade honom hur man fångade grodor, och slet sedan upp deras magar med tänderna så att blodet skvätte och inälvorna gled fram ur köttet som hos ett slakteri. Han visste inte riktigt hur han skulle förhålla sig till dessa händelser, trots att han alltid gav henne en groda utifall han råkade hitta en. Hon kysste honom alltid på kinderna, och han tvingades torka bort grodblod innan han kunde gå in i huset igen. Sedan – en dag satt hon inte längre i trädgården när han gick ut för att möta henne. Hon var inte där dagen efter heller. Hans mod sjönk, och tillslut vägrade han att gå ut i trädgården i över huvud taget. Han satt i sitt fönster i sitt rum och spanade på de gröna, vajande buskarna och träden och undrade vart hon tagit vägen, om hon tröttnat på honom eller om något annat hade hänt. Det kom att bli hans barndoms värsta tragedi, något oförlåtligt i hans ögon.