Where forest and death meets [Sent]

Vinden rörde sig lätt genom skogen, mellan träden och ut mot staden. Vinden fick trädens kronor att prassla och några av träden gav även ett lätt visslande då vinden passerade genom det. Fåglarnas kvitter blev dovare då han närmade sig gränsen till staden. Hans hovar bröt med lätthet de döda pinnarna på marken och han stannade där skogen tycktes sluta. Han minns då även den marken var skogen han vaktade, men den hade allt för lätt tagits ifrån honom och denna.. död hade byggts på livets ställe. En ekorre sprang längst hans horn och han log lätt när den hoppade ner på hans axel med en till synes frågande min och den snärtade lätt till med svansen och gav ifrån sig ett läte. Enlyeech lät sin högra hov bli en långfingrad hand och kliade honom lätt på huvudet, han såg nöjd ut medan han hoppade tillbaka upp på hornen och satte sig tillrätta för att lugnt åka med.

Han stod dock stilla och blickade ut över det människorna byggt. Han kunde inte helt säga om han syntes där han stod och blickande ut, men han brydde sig inte så mycket. Många människor hade redan sett honom även om de mest sett honom i hans andra form och inte denna tvåbenta lite mindre form han nu bar. Han har varit med länge, han var med när de började hugga ner hans vackra skog och han ogillade dem lika mycket nu som då. De svarta ögonen stirrade obrutet på varje människa han såg gå förbi, de verkade inte kunna se honom, han stod i skuggan av ett träd så det hade nog varit svårt att se honom även om de kunde. Han suckade lågt. Någon dag skulle han ta tillbaka sin mark och låta den bli lika vacker som innan. Men han kunde inget göra nu. Han var lika svag som då de började hugga ner skogen.

Stadens buller rörde inte pojken i ryggen. Han var så van som han kunde bli, han hade trots allt levt i det sedan han var mycket liten. Nu var det skogen som lockade, men skulle han verkligen våga sig dit? Det såg så lugnt ut, lugnt och tryggt, så olik stadens bullrande gator och fordon.
Sent lämnade sin plats på en soptunna i en gränd, rörde sig bort åt det håll skogen fanns. Han var tvungen att undersöka det någon gång och varför inte nu innan människorna bestämde sig för att redare ännu mer skog för att bygga fler hus? Senthyril tyckte att människor var egoistiska varelser, de tänkte bara så sina egna behov och inte andra. Vare sig det var vanliga husdjur eller liknande, fast de kanske inte kände till alla väsen som fanns? Sent själ kände inte till alla, han hade knappt träffat någon alls. Kanske för att han höll sig för sig själv inne på stadens gator.
Så fort han var utom synhåll för människor tog han av sig den mörkblå mössan han haft på huvudet för att dölja de svarta, lurviga öronen. Drog sedan upp svansen från byxbenet och sparkade av sig skorna innan han föll ner på alla fyra. Benen hade redan börjat värka efter att han gått upprätt och så fort han nu kom ner på alla fyra så avlastades dom genast, vilket kändes som en befrielse. Svansen nästintill gungade i sidled bakom honom då han långsamt närmade sig skogsbrynet och öronen var nyfiket vinklade framåt och ögonens svarta pupiller vidgades automatiskt så att hans syn förbättrades.
Med ett litet skutt hoppade han upp på ett träd och klättrade upp till närmsta gren med hjälp av klorna som fälldes ut på både tår och fingrar. Han hoppade smidigt mellan trädgrenarna, från träd till träd, nästintill ljudlöst. Öronen letade efter ljud som kunde avslöja vart det fanns något ätbart, han var så hungrig att han skulle kunna äta i princip vad som helst. Det han fick syn på var en ekorre som satt på något konstigt träd och Senthyril hoppade ner på marken, tyst och smidigt, kurade sedan ihop sig och vaggade lite bakbenen, som katter gjorde innan de skulle ta språnget. Öronen rörde sig knappt bakom honom längre och ögonen var fixerade på målet. Men ekorren hann se honom och den kilade undan, men inte till något utav träden i närheten utan ner på trädet han redan satt på.

Han kände åter en stark bris komma från skogen mot döden människorna skapat. Han fann det inte konstig att han aldrig känt en vindpust komma från döden, det bara stärkte hans tankar om att den platsen var död. Vinden kunde inte bäras från andra sidan över det. Hans tankar avbröts då han kände ekorrens tassar mot hans bara axlar men den stannade inte där utan hoppade ner och hängde sig i pälsen längst hans rygg. Han förstod direkt att ekorren hade insett en fara då den satte sig på hans rygg i hans tvåbenta form förväntade han sig snart att han skulle ändra sin form. Kunde det vara människor som ännu en gång försökte döda hans djur och hugga ner hans skog. En gnutta raseri tändes bara av tanken och han väntade inte någon sekund innan han koncentrerade sig på att förvandla sig till den mäktiga vita hjort hans andra form var. Benen knäckte när han något argare än han själv velat ställde sig ner på alla fyra och snabbt vände sig runt för att möta det som skrämt ekorren.

Han förväntade sig inte att möta ett väsen, hade han vetat det hade han inte handlat som han handlat. Han stod hotfullt frustande mot ett väsen, ett kattväsen. Han slappnade genast av och tittade på varelsen framför sig innan han form snabbt återgick till sin vanliga, lite mindre skrämmande form. Ekorren på hans rygg klättrade genast upp på axeln och stirrade på varelsen med tydliga andningar, som visade hans rädsla och hur han känt sig hotad av den andra. Enlyeech lät ena hoven åter bli en hand och kliade lugnande på ekorrens huvud. Även om han fortfarande höll ögonen på varelsen innan hans lena, dova röst talade.
"I've never seen you in my forest." Hans mening var ingen fråga, men han förväntade sig ett svar. Att den andre skulle förklara sig vart han kom från och varför han kommit hit. Han rök av människa som nästan fick Enlyeech att rynka på näsan.

Det var inget träd som ekorren suttit på! Det var något annat. Den stora, vad det nu var, såg så läskig ut att Senthyril lade öronen bakåt och backade några steg, så hastigt att han snubblade över sina egna fötter. Han tryckte sig sedan emot marken, försökte göra sig så liten som möjligt, kanske skulle varelsen inte se honom då. Varelsen? De rödaktiga ögonen i pojkens huvud såg hur varelsen ändrade form och hans ögon blev om möjligt ännu större och han gapade nästan av förvåning. Sådär kunde inte han göra, han var tvungen att gömma öronen och svansen och plåga sina stackars ben för att kunna röra sig upprätt bland människor.
Rösten fick honom att se upp, han lyfte huvudet en aning från marken, men låg kvar. Skakade lite på huvudet. Det vore konstigt om han sett honom i skogen eftersom Sent aldrig varit speciellt långt in bland träden, detta var nog allt. Han brukade hålla sig i skogsbrynet nära miljön han var van vid.
"No." pep han ynkligt, skräckslaget fram.
"What are you?" nyfikenheten tog överhanden nästan direkt, fastän rädslan fortfarande var där. Att fråga vem den andre var spelade ingen roll, han ville veta vad han var.

Han tittade på varelsen framför honom, såg hur han trillade på sina egna fötter men ändrade inte sin min. Han lyssnade när varelsen talade och han svarade.
"I'm what they call Enlyeech. Guardian of the Forest and all it's inhabitants." Svarade han medan han slutade klia ekorren som klättrade upp och satte sig på hans horn samtidigt som den hela tiden blängde på varelsen framför. "I've told you who I am. It's not more than right for me to ask for you name and why you've come to this forest reeking of death from that place." Hans hand pekade mot vad han ansåg vara döden. Han visste inte om han kunde lita på denna varelse framför honom. Det berodde på hans nästa svar och hans egen känsla för att avgöra lögner. Fåglarnas kvittrande som tycktes ha upphört för en stund började åter gälla genom skogen och hans öron vreds snabbt då det nådde hans öron. Den var inte upprör eller rädd, sången som fågel sjung vilket betydde att det inte var någon fara där den var. Han kände lite lättnad över det. Fåglarna gick att lita på, var de rädda så hördes det i deras vackra toner.

Hans blick lämnade inte inte varelsen framför honom, fortfarande osäker på om han tänkte attackera ekorren igen eller inte. Om han skulle gått på rädslan som varelsen utsöndrade så skulle han funnit denne oskyldig direkt. Visst hade de som jagat djuren här inne haft någon svag känsla av rädsla men den hade dödats av hur mycket de tyckte om att skjuta skogens djur.
"Did they send you?" Hans hand pekade åter mot samma ställe och hans helsvarta ögon smalnade av i väntan på svaret från den andre.

Enlyeech? Krångligt namn som Sent troligtvis skulle glömma bort om ett tag. Han kunde inte minnas att han hört talas om honom. Fast i o för sig, han hade bott med en människa under många år och sedan ensam, det var kanske inte så konstigt ifall han inte hört talas om honom.
Den andre talade igen och Sent sänkte huvudet mot marken, ville inte verka som ett hot på något sätt.
"I´m Sent." mumlade han lågt. Han hade redan yttrat hela sitt namn en gång och han planerade inte att göra det igen. Han visste vad som hände då och ärligt talat så ville han inte riktigt vara med om det ännu en gång.
"I´m hungry.. and I´ve lived there all my Life, since my master died I´ve been forced to live alone on the streets." mumlade han fram, osäker på hur han skulle fortsätta. Dock fick han en fråga och han tippade huvudet lite åt sidan.
"Who? The humans? I live alone.. I´ve been alone since he died a cuple of years ago." Sent backade ytterligare några steg, halvt liggande mot marken. Han ville inte dö, men han var så attans nyfiken. Dock kunde han vara nyfiken på håll.

Han yttrade inte ett ord förrän varelsen - Sent pratat klart. När han sagt sitt sista ord tog det några sekunder medan han undersökte den undergivna Sent som halvlåg framför honom innan han själv talade igen.
"Sent. I'm truely sorry for scaring you as I now see that you wished no pointless harm for anybody. If you seek a place where who'll live freely and yet never alone, then you're more than welcome to live here. But as all of us try, let non of the death creep closer and take down more of this forest." Han tittade på Sent utan att ett leende prydde hans läppar än. Inte för att han var arg på denne och det kunde man se på hans ansiktsuttryck. Han log bara inte så ofta som man vanligen gör, inte när död var så nära.

"If you did like to see my Forest, I could show you around. I doubt you could find a better guide and I love for someone to enjoy the beauty of the forest." hans vänlighet när han inte längre var full av ilska var väldigt vänlig. Mot djur och väsen. Hans ilska skulle inte försvunnit och han skulle inte varit lika vänlig mot en av dem som spred döden. Enlyeech sträckte ut handen som fortfarande inte skiftat tillbaka till hovformen och sträckte ut den till Sent för att hjälpa honom upp.

Sent hörde varelsens ord, men svarade inte. Denne sade att han fick bo där, men skulle Sent verkligen våga det? Han var ju van vid staden, kunde han verkligen kunna byta miljö? Pojken visste inte vad han skulle säga, istället låg han bara där och tittade.
Enly tog till orda igen, det var det enda av dennes namn som han kunde komma ihåg, och de röka ögonen iakttog honom. Handen sträcktes sedan fram emot honom och Sent höjde huvudet från marken. Först förstod han inte vad den andre ville, lät blicken flacka mellan handen och den andres ansikte några sekunder innan det sedan klickade. Hjälpa honom upp?
Sent sträckte fram handen också, men tvekade. Medan han tvekade märkte han att hans klor fortfarande var utfällda, ifall han hade behövt använda dem i ett försök att fly. Han drog in dom innan han försiktigt, tvivlande, tog den andres hand och drog sig upp. Han var inte speciellt lång, bara 150centimeter i upprätt hållning.
Benen började genast värka då han stod upp och han fräste till, sjönk ner på alla fyra och såg upp mot varelsen.
"I can´t walk upstraight more today. My leg hurts." mumlade han som förklaring på sitt beteende, riktade sedan blicken mot ekorren.
"I´m sorry I tried to eat you.. but I´m so hungry." pojken kunde inte minnas när han åt sist, eller vad det var. Han hade dock aldrig behövt komma ihåg det förr då han levt med människan som gett honom allt möjligt varje dag. En rikligt varierad kost.

Han tittade på den andre medan denne tyst halvlåg mot marken. Var han fortfarande rädd? Det skulle vara förståeligt, han hade känt raseriet då han trodde att det var någon som skulle hota hans skog och dess invånare. Han hade faktiskt slutat tänka redan då han stod och tittade ut mot döden. Han hade handlat där efter inte tänkt. Raseri, ilska och hat. Det var det mest han kände nu för tiden. Visst var han glad också, men de tiderna tycktes försvinna mer och mer och det var inte bara han själv som hade märkt det, han log inte lika mycket längre.

Hans uppmärksamhet hade vandrat något innan den andra tog hans hand och gjorde ett försök att ställa sig upp men fräste till och gick ner på fyra igen. Ekorren buffade direkt upp sig men Enlyeech stod stilla och tittade på honom. Något förvånad innan den andre talade igen. Ekorren talade högt i sin pipiga röst och burrade upp sig självsäkert där den satt uppe på hans horn, precis som om den skulle kunna besegra Sent varje chans den fick. Enlyeech höll upp handen och fick ekorren att sluta pipa då den koncentrerade sig hans långa fingrar.
"If you're tired I can show you around from the most powerful place in the whole forest." Han gick ner på fyra och hans hand knäcktes tillbaka till en hov, knäckande ljud kom från hans kropp då hans form började ändras och den vita pälsen växte ut från de pälslösa delarna och hornen tillsammans med kroppen sköt i storlek tills han var helt klar med sin skiftning. Han skakade till på huvudet och ekorren hoppade snabbt ner på hans rygg innan Enlyeech lade sig ner på sin mage för att visa att Sent fick lov att klättra upp på hans rygg om han vågade.
"I don't care if you come from the dead. As long as you're not one of them. And as far as food, this forest offers food for everybody, which you do not necessary need to kill to get."

Sent tippade huvudet åt sidan och öronen vinklades framåt då han hörde ekorrens pipande läten, svansen rörde sig långsamt i sidled bakom honom. Han hade sett ekorrar förut, men inte någon som den där. De han stött på hade sprungit iväg och med all rätt, man visste aldrig om Sent var hungrig eller inte.
Blicken flyttades från ekorren och mot varelsens ansikte då denne tog till orda och då denne började ändra form och knäckande ljud hördes så backade han hastigt några steg. Öronen vinklades fram och bak, osäker på vad som egentligen hände. Gjorde det inte ont? Det lät nästan så. Han följde Enly med blicken då han lade sig ner och vid dennes ord så log han så stort att alla de vassa tänderna syntes.
Sent tog ett smidigt skutt från platsen han var och landade så mjukt han kunde på dennes rygg, sänkte huvudet en aning mot ekorren och vädrade, ville känna om denne doftade annorlunda jämfört med de andra. Denne bar en svag doft av Enly, men inte så konstigt om de höll ihop.
Sent kastade en blick bak mot staden, han hade ingenting som höll kvar honom där och kanske var livet i skogen mycket bättre? Öronen vinklades osäkert bakåt, det var inte lätt att lämna något som man var van vid oavsett hur hemskt det stället än var. Han saknade mannen som tagit hand om honom, kanske var det bara därför han stannat inne i staden?

Han kände när den andre landade på hans rygg. Hans stora kropp fungerade som en stötdämpande och därför kände han inte mycket av dess tyngd. Ekorren, som så nyligen varit självsäker, sprang förskräckt och satte sig mellan hans horn och höll ett öga på Sent. Enlyeech lät dem båda sätta sig till ro innan han med så mjuka rörelse som han förmådde, reste sig upp på fyra benen. Ekorren höll i sig i hans halvlånga päls, han var van och var det bara han som satt på ryggen så skulle de börjat vandra direkt, han var van och hade följt med Enlyeech sedan han kunde börja utforska och gå iväg från sin egna moder. Varför han fäst sig så vid honom, det var en gåta men han tänkte inte lämna honom i första taget.

Han började långsamt att gå, det behövdes ingen speciellt hög fart då hans långa steg slukade marken under honom och hans horn bröt de flesta grenar som var i vägen. Nu fanns det dock stigar han ofta följde i sin stora form där grenarna redan var bort brutna och det var dem han oftast gick när han var i denna stora form. I den mindre formen gick han där han annars inte kunde gå och därför använde han ganska sällan denna stora form. Den var mer för att skrämma.
"How's it going. Hanging in there?"

Då den andre reste sig upp försökte han hålla sig kvar utan att fälla ut klorna, men det var svårt eftersom det var rent instinktivt som klorna fälldes ut. Nu lyckades han dock tack och lov att hålla sig från det, han ville inte råka göra illa Enly. Då denne började gå så såg han fascinerat ner mot marken som var så långt ner under honom och benen som rörde sig där nere. Ett stort, glatt leende lade sig över Sents läppar och han flyttade sig lite längre fram och böjde sig åt sidan för att kunna se den något upptrampande stigen.
De röda ögonen spärrades upp och han såg nästan ut som en busig kattunge i ögonen då han såg sig omkring. Så högt upp och rörde sig framåt utan att behöva anstränga sig! Svansen svepte rytmiskt bakom honom och öronen var ständigt riktade framåt. Han kastade en blick mot ekorren och flinade stort, tänkte inte på att de vassa tänderna syntes, lutade sig sedan åt sidan igen så att han kunde se skogen framför dem. Då han hörde Enlys ord så växte leendet om möjligt ännu mer.
"This is awesome!." utbrast han och och sträckte fram ena handen för att känna vid hornet, men hejdade sig mitt i rörelsen.
"Can I touch it? Your Crown?" han visste inte riktigt hur han skulle fråga eller uttala sig, men detta lät väl ändå bra?

H[an gick stadigt framåt, kroppen gungade metodiskt då han gick och hans korta svans slog i takt med hans steg och hans kliv var inte bara långa men höga också. Han kunde känna varje exalterad rörelse som den andra gjorde på hans rygg och även om de större gjorde balansen svårare att hålla så var det ändå ingen större utmaning att gå rakt fram på spåret. Hans öron vreds Snabbt då den andre svarade på hans fråga. Det var nog första gången någon sagt det rakt ut. Men samtidigt hade han inte haft så många på hans rygg som kunde tala ett språk som han kunde förstå. Mestandels var det djur som ibland satte sig på den enorma ryggen.

När den andre talade igen rykte hans öron åter till och pekades mot honom. Han frågade om han kunde röra hans krona, han kom snabbt fram till att den andre menade hans horn som var fyllda med det som lyckades sitta kvar vid hans skiftningar, mossa och annat grönt mestadels.
"yes, you may touch my.. Crown." svarade han med något road vid den andres val av ord. Medan han fortsatte genom skogen tills han kom fram till ett träd, det såg inte speciellt intressant ut, det såg ut som de andra träden runt omkring dem. This is the Oldest oak in the entire forest. It has aurvived what most trees wont survive and it now host Most animals of all the trees in the entire forest" Sade han ganska stolt då han tittade på det. En fågel flög kvickt ut ur ett hål och när man tittade närmare så kunde man se fullt med liknande hål och gropar om ledde under trädet.

Kinderna antog samma röda nyans som Sents ögon då han insåg hur hans ordval kunde misstolkas, men det försvann ett tag efter att Enly svarat på hans ord. Försiktigt sträckte han fram handen och rörde vid horet. Det var inte riktigt som han hade väntat sig att det skulle kännas.
Hans fokus flyttades från hornen och han sänkte handen mot den andres rygg, studerade trädet som denne talade om. Träd var nog inte det som intresserade Sent speciellt mycket, så länge han inte kunde sova i det eller vässa klorna, eller klättra. Men han lyssnade ändå på vad Enly sade och han drog upp benen under sig, satte sig på huk och lät de röda ögonen studera fåglarna som flög runt trädet.
Det fanns utan tvekan mat där, men den andre skulle säkert inte tillåta honom att ta något av dom djuren, vilket han på ett sätt kunde förstå. Han försökte kämpa emot instinkterna och hungern som fortfarande gnagde i honom och svansen rörde sig svagt bakåt honom i någon slags protest.

[Skrev med fel karris först .___.]

Efter att ha fastnat lite vid den - enligt honom själv - vackra synen, vände han blicken något åt den andres håll. Hans öron vinklades innan han tänka allt för mycket och han höjde huvudet i ljudets riktning. Det var lågt och dovt, han hade bara uppfattat det snabbt och var inte helt säkert på vad det var. Men om hans föraning var rätt så skulle naturen snart ta ut sin rätt, på ett eller annat sätt. Han tänkte inte ens på den andre som satt på hans rygg innan han med bestämda steg rörde sig mot ljudet. Det var inte så ovanlig att djur dog. Det var livets cirkel, han hade under sina många år sett flertal dö av naturens vilja, gamla och unga. Vad han inte gillade var dödsbringarnas sätt att bara ta för sig av skogens liv, deras arrogans och sätt att ignorera vad som händer framför deras näsor av deras handlingar. Det fick hans ilska att väckas varje gång.

Det tog inte lång tid att finna den som ljudet tillhörde men det var långt försent och denne hade redan dött. Det var en liten halväten hare, det var inte mycket kvar på dess kropp och vad nu än dödat den hade ätit sig mätt eller blivit skrämd till att lämna det som återstod av haren. Han såg det mer eller mindre varje dag, och han var lika ledsen för de som dött varje dag.
"You said you were hungry right." Han vände huvudet så att han kunde se den andre och lade sig sedan ner på magen i de mjukaste rörelse han kunde för må för att sedan vända bort huvudet från haren och blunda lätt när han låg bekvämt. "His death should not be wasted." Det var livet cirkel. Du föds, du lever, du dör. Svårare än så var det inte. Men det betydde inte heller att han ville se något djur bli uppäten. Det skulle nog räcka med att höra det och veta det.

De lurviga öronen hölls riktade framåt och de känsliga öronen uppmärksammade snart ett ljud. Han sneglade mot Enlys huvud för att se vad denne tänkte göra och då han började röra sig åt det ljuden kom ifrån så kröp han ihop en aning på ryggen, redo för språng ifall det skulle behövas.
Då de kom fram till ljudets källa så föll de rödaktiga ögonen på en hare som redan berövats livet och vid Enlys ord så nickade han snabbt innan han hoppade ner från dennes rygg innan han ens hunnit lägga sig ner. Höga hopp var inga problem för Sent, han hade trots allt kattgener.
De vassa tänderna begravde sig ner i köttet och det tog inte många minuter innan han ätit upp det som var kvar. Det enda som fanns kvar av haren var päls och ben, inte ens öronen var kvar. Han trodde nog att han slagit rekord i att äta fort, men han hade varit så hungrig och staden erbjöd inte så mycket längre. De hade börjat sätta lås på soptunnorna utanför restaurangerna på grund av folk som gick dit och tog det de slängde och det var sällan man hittade något ätbart i de vanliga soptunnorna eller liknande.
Sent reste sig upp från sin liggande plats intill den döda haren, som nu inte fanns mer, och han gick fram till Enlys bringa och tryckte sig lätt mot honom och ett svagt spinnande hördes från hans strupe.
"Thank you." spann han lågt och tryckte kinden mot den pälsiga halsen innan resten av kroppen följde med och svansen pekade rakt upp mot himlen. En mycket nöjd Senthyril.

Han låg ner på marken och försökte tänkta på annat och tankarna flöt snabbt iväg. Mestadels på vad som vart, vad som hände när han var liten. Men han gjorde allt han kunde för att inte tänka på dödsbringarna utan istället låta tankarna vandra mot när han fortfarande var mindre och hur vackert allt var. Inte som nu med döden som sakta rör sig över skogen och slukar allt i sin väg. Han suckade lätt då tankarna ändå rörde sig mot samma sak, dödsbringarna. De skulle aldrig lämna hans tankar. Han öppnade ögonen då han kände något röra sig längst hans bringa, ett tryck. Han tittade ner samtidigt som spinnandet från Sent nådde hans öron. Mungiporna rörde sig någorlunda upp, djuren i skogen var trevliga, vänliga men de tog inte kontakt. Visst ekorren men den var ju rent ut sagt konstig så som den satt på hans horn och älskade att följa med honom. Inte ofta fick han chansen att känna sådan.. Mysig närhet. Han tankar föll långsamt på hans fader men försvann fort när han hörde den andre tala.

"You shouldn't thank me, you should thank the animal who just now gave it's life for others by dying." Hade han varit i den normala formen hade hans kinder blivit någorlunda rosa även hon han såg stenhård ut i ansiktet. Hans hjortsvans gjorde en okontrollerad svängning som talade om att barnet inom honom som han för så länge sedan gömt undan fortfarande fanns kvar inom honom, och att han trots allt uppskattade komplimanger även om detta kanske inte var någon av de bästa.

Mehe:

Då Enly svarade honom så vinklade han lite på öronen, satte sig ner och vred upp blicken mot den andre. Skulle han verkligen tacka en tog hög med päls och något ben? Sent sneglade bort mot det som var kvar, skakade sedan på huvudet och reste sig igen, tryckte huvudet mot dennes hals innan resten av kroppen följde efter.
"I can´t thank the animal, silly. It´s already dead." spann han lågt då han tryckte sig mot dennes bog, höjde dock snart på huvudet och sträckte sig upp för att kunna nosa på hans öra. Dock var det lite för högt upp så han fick fortsätta sträckte lite på sig, nosade lätt vid örat innan han tog ena handen och rörde lätt vid det, som en busig kattunge brukade röra vid sina nya leksaker innan de visste hur de skulle bära sig åt.
Hans egna öron riktades framåt och han rörde vid örat igen och ett brett leende lade sig över hans läppar då han iakttog vad som hände, fortfarande spinnande.

Hans helsvarta ögon vreds mot den andre då denne åter rörde sig vid hans bringa och tryckte sig mot honom. Ett lågt brummande läte - Något väldigt nära ett skratt från hans del - lämnade honom och hans ansikte kunde tyckas mjukna lite vid den andres ord. Det var kanske bara han som tänkte på att djurets själ kunde finnas kvar runt omkring. Det var inget han ville på tvinga något, det var bara något han tyckt känts rätt sedan han varit mindre, när han fick röra sig runt i skogen. Det brummande lätet återkom då han talade och fick hans röst att låta någorlunda road, en känsla som det var länge sedan han kände. Dock talade han nästintill aldrig på detta sett med någon sedan riket föll samman.
"Well, maybe you're right." Hans brummande ton fortsatte nästan som en låg, dov melodi och berättade att han ändå trivdes rätt bra, vinden som blåste mellan träden och vidrörde hans päls, fåglarna som börjat kvittra sin ljuvliga melodi igen efter en paus. "But, respect can be given to living and dead. Thats all I ask for the hunters in the forest, that and do not waste a lost life. They should't have to die for nothing." Hans brummande fortsatte åter efter meningen och han höll huvudet stolt med stängda ögon och bara kände omgivningen, lät sig vara i nuet. Han ryckte till när han kände att något rörde hans öra och han ryckte på örat innan han tittade ner och insåg snabbt att det var den andre som lekta med hans öra, vilket han lät honom fortsätta med så länge som det inte gjorde ont. Alla tankar på dödsbringarna var borta och han njöt, och han hade någon att dela stunden med. De flesta han kände var inte så mycket för att förhöja hans humör, de mötte hans bevakande sida men någon gång skulle han väl kunna slappna av och släppa lös den lilla barnsliga sidan han hade förträngd. Hans svans slog lätt till. Sents keliga små rörelser hade fått honom att mjukna och var på god väg att mjukna upp hela honom.

Sent vred blicken mot Enly och vid dennes sista ord, speciellt sista meningen så vred han öronen lite osäkert bakåt. Vissa människor mördade för nöjes skull, det visste han mycket väl. Men alla människor kunde väl inte vara onda? Mannen som han levt med under alla åren hade inte gjort något elakt mot skogen eller väsen, vad han kunde veta. Dock ville han inte börja prata om det nu och förstöra stämningen. Istället slutade han helt och hållet att leka med örat och tryckte sig istället åter mot dennes bog, sjönk sedan ner på marken så att han låg så tätt intill den andre som han kunde komma.
"How old are you, Enly?" frågade han lågt med den spinnande rösten och han kisade svagt emot den andre. En katt som kisade betydde att de inte såg den andre som ett hot, att de tyckte om den andre. Om man stirrade in i en katts ögon så såg de detta som något hotfullt, det bästa var att kisa tillbaka eller titta på något annat än rakt in i ögonen.
Pojken tryckte försiktigt huvudet mot den andres hals i ännu en kelig gest, visa på alla sätt han visste att han tyckte om den andre.

Han gjorde inte mycket för tillfället, det var lugnt och fåglarnas sång gjorde det bara vackrare. Han hade huvudet högt och lät det inte sjunka trots att den andre lekte med hans öra. Trots det stillsamma runtomkring så höll han vakt. Det var inte det att han inte kunde sluta vara på sin vakt, det var mer att han ville veta vad som hände runt omkring. Där av lät han sig inte sänka sin gard, åtminstone inte helt. Nog kunde han lätta på den något och vara trevlig. Hans öra rykte lätt till några gånger när Sent slutade leka med det som för att återgå till det normala efter att ha blivit lite lätt omtumlad. Han vred blicken mot Sents håll - även om han inte kunde direkt kunde se Sent då han låg nära hans bog - vid hans fråga. Hans ålder, hans blick vandrande tänkandes upp mot trädtopparna, det var inte det att han hade glömt hur länge han levt men exakta årtalet visste han inte heller. Han kände massor som var äldre än honom själv.

"I'm about four hundred years old if I'm not to off the age count." Sade han med en rätt tänkande ton i rösten. Jo, nog var runt fyra hundra år rätt. Han hade varit med många generationer av djuren som levde här hade passerat och visst att han inte hade koll på hur många som fötts och dött så visste han att det var ganska många ändå. Varje år kommer nya och varje år dör gamla. "How about you, how old are you." fortsatte han att tala med sin ton som inte lät likt en fråga då han talade men man förstod ändå att han frågade. Han böjde huvudet lätt för att försöka se på den andre där han låg och kelade med honom för att visa vad han tyckte om honom. Och han själv skulle inte kunna uttrycka att det var trevligt och mysigt att ha någon som kund tala och som samtidigt gjorde sig förstod genom att tala samma språk som han själv. Det var inte ofta och han hoppades att det inte skulle ta slut och att den andre inte skulle lämna honom likt alla andra gjorde för att dra sig in till skogen.

Fyrahundra år gammal? Sent förstod inte ens den siffran, inte då den kom upp till så mycket. Femtio var nog gränsen för honom. Han hade ju aldrig lärt sig räkna, han hade inte behövt den kunskapen någon gång. Men han kunde förstå att fyrahundra var mycket, bara inte hur mycket.
"Wow." svarade han dock, någorlunda häpet. Han hade ju inte väntat sig en sådan hög siffra, utan snarare någon lägre som han kunde förstå. Dock kunde ju inte Enly veta vad Sent kunde eller inte, de hade ju nyss träffats.
Då frågan kastades tillbaka till honom så försökte han räkna efter, men han hade inte haft något behov av att hålla koll på sin ålder. Hans förra mästare hade inte heller hållit någon koll, vilket troligtvis hade varit svårt eftersom ingen av dem visste då han var född.
"I don´t know." svarade Sent till slut och lade ner hakan mot marken, låg fortfarande intill den andre och lät öronen fånga upp ljuden omkring dem. Fåglar, små gnagare, vinden. Det var rogivande i skogen. Inga bilar eller stressade människor, varför hade han inte gått in hit tidigare?
I trygghetens lilla vrå intill Enly så somnade Sent, hoprullad till en boll så nära dennes bog han kunde komma.

[AVSLUTAT]