The Great Days

”Har du hört om kroppen de hittade utanför St. Jhavis?”
”Pft, ja, hade de grävt ner den på själva kyrkogården hade det väl dröjt innan man hittade den, men alla är väl inte så smarta.”
”Nej, tydligen inte. Polisen säger att det är en lokalboende. Hoppas det är Parker. Jag skulle inte ha nåt emot om Parker försvann direkt.” Mannen skrockade.
”Haha, ja, skoja inte! Jag kan till och med tänka mig ett par desperata nog att slå ihjäl karln…”
Konversationen tystnade omedelbart när dörren till The Drowned Sailor slogs upp, i plötslig rädsla. Det hade ju faktiskt kunnat vara Parker. Parker var en klassisk översittare; fet, rödbrusig och konstant full. Figuren som slank in genom dörren var dock långt ifrån fet, och männen vid baren kunde återgå till sin diskussion.
”På tal om det har jag inte sett honom på länge nu…” mumlade den ene, plötsligt lite mer allvarlig. Han följde den smala varelsen med blicken och fnös till. ”Pojken igen”, muttrade han och lutade sig närmare sin öl.
Bartendern såg upp från sitt torkande av glas och annat porslin och vände blicken mot männen som satt framför honom. ”Seså, Parker kommer säkert in i kväll, var så säkra på det.” De andra två grymtade någon oidentifierbart och bartendern log själlöst. Även hans blick följde den unge pojken som just vandrat in genom dörren, och allt detta utan att beställa något. Kanske var det tur så – han hade inte haft stake nog att be om ungens leg, för nog förstod han ändå att pojken var yngre än arton. Han hade ingen lust att hamna i onåd med polisen, än värre förlora puben. Men det var ett faktum att mer än hälften av hans kunder var unga tonåringar, och vart skulle hans pengar gå om han förvägrade dem alkohol? Dessutom hade han inte haft en inspektion på länge – tur det. The Drowned Sailor var knappast i toppskick, senast förra veckan hade han upptäckt råttor i källaren. Han torkade hastigt av händerna på sitt förkläde och lämnade de ännu droppande glasen på bänken, ursäktade sig och gick fram till pojken som nu glidit in i ett tomt bås med en klubba i munnen. Bartendern svalde hårt och lutade sig nervöst närmare.
”Får det lov att vara något?” frågade han. Pojken tittade upp, och hans ljusblå ögon plirade elakt mot honom.
”Jag är inte arton än”, flinade pojken med ljus, barnslig röst.
”Nej, men… Får det lov att vara något ändå?” mumlade bartendern och log nervöst.
”Ja. Ge mig en whiskey”, flinade pojken med de ljusa ögonen och viftade nonchalant med handen.
”Jättebra, fint. Inget mer? Nej, okej.” Bartendern grimaserade som hastigast men vände sedan pojken ryggen för att leta sig fram mellan bord och stolar för att åter igen installera sig bakom baren.
Pojken såg efter honom och hans leende dog ut. Han drog den glänsande klubban ur sin varma mun och betraktade den en stund, innan han långsamt sträckte ut tungan och slickade på den. Han visste att männen vid baren tittade på honom, och han kunde höra hur de grymtade oförskämdheter om honom. Pojken kunde bara dra klubban ut och in ur sin mun medan hans trötta, blågrå ögon bevakade dem noggrant.
Han hade suttit här många kvällar i rad nu, hans vitblonda hår uppfångat i den dammiga strömmen av gyllene ljus. Han älskade det, sättet karlarna tittade på honom. Han visste att de ville ha honom, men han gav dem sällan mer än blickar. Hans namn var Oliver Faye, och han visste precis vart Parker var någonstans just nu – avklädd och stelt upplagd på ett obduktionsbord. Tidigare under dagen hade han hört två poliser prata om det antagna mordet, och det faktum att kroppen hittats bara några meter utanför St. Jhavis kyrkogård fick det att pirra exalterande i magen. St. Jhavis hade inte använts som kyrkogård på mycket länge nu, och kropparna som förmultnade i jorden där var säkert över hundra år gamla. Hade det inte varit ett fint tillskott att begrava Parkers fläskiga, bleka kropp bland de dödas torra ben? Han föreställde sig hur blidkade de skulle bli över att ha något fräscht och köttigt att gripa efter. Säkert helt lyriska.
Bartendern kom tillbaka med hans glas whiskey. Han hade bara hällt upp någon centimeter och Oliver himlade med ögonen men tog emot det ändå. Bartendern stod envist kvar och stirrade på honom, tillslut sträckte han ut sin hand.
”Vad fan vill du ha? En jävla kaka eller?” fräste Oliver surt och drog åt sig glaset så att vätskan skvalpade runt kanterna.
”N-nej, men fyra dollars vore bra”, mumlade han ståndaktigt.
”Du får dem sen, herregud”, muttrade Oliver och viftade åter igen bort bartendern. Han drog klubban ur munnen och smuttade på vätskan. Det smakade total skit, och han grimaserade kraftigt medan han svalde ner det. Han förstod inte hur gamla gubbar kunde dricka det som om det vore vatten, och sedan tog han en klunk till. Kroppen rös till och han smällde ner glaset på bordet.
”Fyfan”, viskade han.

Oliver ryckte till så kraftigt när dörren for upp att han nästan satte klubban i halsen. Han hostade till och den föll ner i en liten pöl saliv på bordet som redan var smutsigt och täckt med en tunn hinna flott. ”Fuck!” viskade han hastigt, osäker på om han ville ta upp sin klubba eller titta efter vem som kommit in. Han såg en blek överdel och svart svepande hår, men personen satte sig snart vid baren med ryggen vänd mot honom. Oliver stirrade fascinerat, klubban bortglömd för några sekunder. Hade han verkligen varit helt avklädd på överkroppen? Ett spjuveraktigt flin spred sig över hans bleka, kantiga ansikte. Han måste vara gothare, tänkte han och makade sig lite på den plastiga soffdynan för att kunna se lite bättre. För första gången någonsin hade en spännande person äntrat The Drowned Sailor – ett ställe som hittills bara innehyst desperata alkoholister och känslan av desperat, manlig fruktan.
Mannen vid baren vände sig som hastigast mot honom, och Oliver fångade en glimt av ljusa, ljusa ögon och glittrandet i spetsigt, vita tänder. Det knöt sig i hans mage och han kände hur hans byxor blev allt tightare. Känslan var inte obekant, och inte heller obehaglig. Han log självbelåtet och tittade hastigt ner på trycket som bildats. Han pressade mjukt en blek hand mot gylfen och rös till.
Klubban låg ännu i pölen av dregel, och han lyfte sakta upp pinnen med andra handen, blundade och stoppade sedan in den i munnen. Det spelade ingen roll om den blivit skitig – han lät tungan glida runt, runt. När han öppnade ögonen såg gothkillen inte längre på honom, och fastän det gjorde honom oerhört besviken var det inte över ännu, och det kunde nog vem som helst där inne se. Männen i baren stirrade lika mycket på gotharen som de tittade på honom, och han kunde se att gotharen pratade med dem. De blev förskräckta.
Snabbt lyfte han sitt whiskeyglas från bordet och makade sig ut ur båset. Han gick på smått ostadiga fötter mellan tomma bord och stolar innan han fann sig bara en meter ifrån mannen som fångat hans uppmärksamhet. Hans hår var kolsvart och föll likt ett vattenfall från hans huvud, och bakom slöjan av vackert hår var mannen helt avklädd på överkroppen – och till Olivers flämtande lycka – en piska. Mannen hade en fucking piska i sitt bälte. Det bultade i både huvud och nederdel när han sträckte sig efter mannens hår. Karlarna intill såg chockat på honom och vred på sig besvärat. Han drog löst i slingan han fått fatt i, och såg andlöst på honom.

Slingan drogs ur hans hand när mannen vände sig om i sitsen. Oliver blinkade hårt och smackade högljutt på klubban medan sekunderna verkade bli allt längre och långsammare. Han visste inte vad han väntade sig, men omfamningen förvånade ändå inte honom. Han kände hans arm runt sin midja och visste plötsligt att allting skulle bli bra. Hans hand letade sig in under hans hoodie och rev lätt över hans rygg – och sedan det bästa av allt – mannens ansikte som närmade sig hans eget. Oliver öppnade sin mun i en het flämtning och skjutsade snabbt klubban åt ena sidan så att mannen fick rum nog att nafsa i hans läppar. Hans tänder var vassa, och det gjorde ont. Ståndet dunkade nästan smärtsamt hårt nu, och med en stöt pressade han sina tunna höfter mot den äldre så att han verkligen fick känna vad som pågick i hans byxor.
”Vad i helvete”, viskade en av karlarna vid baren, och de tittade båda två upp från sina ölstop. Oliver visste att det pirrade i deras lemmar också, för vem kunde motstå något så sött som Olivers jordgubbssmakande läppar? Den enda skillnaden mellan de två var att det var gotharen och inte alkisarna som fick smaka på honom.
Bartendern däremot visste knappt vad han skulle ta sig till. Scenen var tydligen så pass upprörande att han hade svårt att rikta blicken mot något en längre stund. Ögonen flackade och han började snabbt torka de glas han redan torkat en gång. Det tog honom en stund innan han tog mod till sig och viskade; ”Men hörni…”
Oliver riktade självklart ingen uppmärksamhet åt honom, utan kravlade sig fast vid den otroligt mycket längre mannen så gott han kunde, medan whiskeyglaset hängde farligt i hans hand. Han pressade sig närmare mannens heta mun, med klubbpinnen utstickandes mellan dem. Hans knogar stötte i kanten på baren, och han sköt fumligt över whiskeyglaset över den repade ytan så att han hårdhänt kunde gripa tag om mannens ena hand och hårt pressa den mot ståndet som bara växte mellan hans ben.
”Känn”, andades han upphetsat och blinkade barnsligt.
”Jag vill fortfarande ha betalt för drinken”, pep bartendern.

Gothkillens händer var stora, och han hade gärna fått dem att stanna på hans skrev. Istället tog han Olivers eget whiskeyglas och svepte det på ett enda försök. Oliver öppnade munnen i protest, men lät sedan mungiporna dras upp i ett imponerat leende.
”Du vill bara få mig låtsas-full, eller hur?” flinade han och ändrade plats på klubban i munnen så att den skrapade mot hans tänder. Det var inte ovanligt att Oliver hittade engångsligg på pubar och andra ställen som liknade pubar, men aldrig hade han fått chansen att vara nära någon så … speciell. Han kunde inte sätta fingret på det, men det såg nästan ut som att mannens ögon lös i det dunkla halvljuset. Han tog tag om Olivers haka, och han följde medvilligt med i rörelsen som fick hans huvud att luta, och pressade ihop ögonen av smärta när han kände mannens tänder vandra över den ömtåliga huden i hans hals. ”Ah…” mumlade han hest och smått överdrivet, innan mannen flyttade sitt ansikte och lät Oliver räta upp sin nacke igen. Det var en show de satte upp här just nu – han var så dödligt medveten om det. Men det gjorde honom inte mindre upphetsad – snarare tvärtom. Gotharen vände sig mot de äldre karlarna vid baren, och Oliver kunde inte annat än att flina komponerande åt hela situationen.
”Låt dem titta”, mumlade han och sträckte upp en hand för att stryka mannens kind på det mest romantiska sätt han kunde åstadkomma, innan han dramatiskt ställde sig på tå för att nå upp till hans hals. Han tog ut klubban ur munnen och pressade sina våta läppar mot hans hals, slickade och bet honom om vartannat. Hans hals var sval och salt på samma gång – på det sätt som hud brukar smaka. Men han var godare – bättre. Allting var bättre hos honom.
Nu var stämningen i puben mer upprörd – en av männen (han som skrattat åt det faktum att Parker förmodligen var död) reste sig hårdfört ur barstolen och smällde ner en köttig näve i bordet. ”Jävla bögar, förstör fan allting!” muttrade han ilsket, men Oliver kunde se hur det stretade i även hans byxor. Hans vän var däremot mycket försiktigare och drog sin kamrat i tröjan för att få honom att sätta sig ner igen.
”Kom igen, jag bjuder på en öl, Will, kom igen nu!” manade han bedjande, men Will ville inte ta det. Han knöt sina kraftiga nävar och samlade sig inför någon slags attack. Oliver gled ner från gotharens hals och slickade sig om sina redan våta läppar. Han tog fram klubban – åter igen, och stoppade den sensuellt i munnen allt medan han stirrade Will i ögonen. Han drog den fram och tillbaka på tungan, varje rörelse snabbare än den innan. ”Vill du inte vara med Will?” flinade han.

Bartendern kunde inte längre låtsas ovetande. Han tänkte inte ha det här bögeriet i sin egen pub – sin egen pub! För första gången i sitt liv bestämde han sig för att agera, och från att ha varit fullständigt tyst öppnade han munnen och vrålade; ”UT! UT!” Han visste inte ens vem han skrek åt, för både William och det udda paret hade betett sig mer än illa. Kanske skrek han åt sig själv. Det var sällan slagsmål på The Drowned Sailor, trots dess skumma kretsar. Det var som om de visste bättre än att slåss, och kanske hade bartendern trott att det var hans eget inflytande som lugnat gästerna. Tydligen inte. Det var fullständig kalabalik i hans huvud, hans ögon stora och hysteriska. Han stirrade åt Williams vän Murcatto i hjälplös desperation. Murcatto ryckte lika hjälplöst på axlarna. Om ändå Parker varit här, tänkte bartendern. Han var en redig karl, han.

Det var sant att Oliver inte behövde supas full för att acceptera vad som hände – han skrattade högt och gällt åt Sonne och Will, som om inget kunde roa honom mer. Han följde snubblande med i mannens rörelser, och han rörde sig så graciöst. Han pep av upphetsning när han tog fram piskan som hittills legat ihoprullad vid hans midja. Allting hände så fort att Oliver hade svårt att hänga med – men några sekunder senare gnydde Will av smärta nere på det smutsiga golvet, och Oliver höll nästan på att hoppa ur skinnet. Hastigt ställde han sig åter igen på tå och kysste mannen hastigt på kinden som tack. ”Jag kan dra dig i håret”, flinade han upproriskt, ignorerade totalt det faktum att Murcatto nu sprungit fram till sin blödande vän och kallade dem förödmjukelse efter förödmjukelse. Bartendern hade lämnat rummet för att troligtvis ringa polisen.
Han sträckte upp en blek hand och virade de svarta slingorna från mannens bakhuvud runt den. Sedan drog han – hårt – men samtidigt pressade han sin egen mun mot hans, öppnade den och petade in klubban i den andres gom. Han hade förstått nu – det fanns ingen annan förklaring. Den här mannen var ett väsen – och han hade hittat honom alldeles själv – nå, nästan alldeles själv.