Affairs [p]

Alfred gillade inte värmen eller solen. Trots dagens hetta var han klädd i en heltäckande skjorta och långbyxor, solglasögon uppskjutna högt upp på näsan. Självklart svettades han – hans armhålor var av ett närmast tropiskt klimat, och det var med viss möda som han knuffade sig genom folkmassorna på marknaden. Han var onödigt medveten om sin egen kroppsodör trots att han visste att den blandades med de andra hundratals dofterna från matstånd, människor och maskiner. Han höll armarna stelt utefter sidorna, och minen i hans ansikte var av den dödliga sorten.
Grönsaker. Satans grönsaker. Han hatade dem. En purjolök kittlade hans skulderblad, och han kände hur tomaterna i hans väska krossades under tyngden av hans arm. Han hade ingen lust att handla grönsaker – hans moder kunde väl ändå klara sig utan dem? Nå, egentligen var det kanske inte grönsakerna som var problemet, utan själva handlandet. Han hatade marknaden med full kraft. För stökigt, för högt ljud… så mycket kaos. Och väsen.
Vissa var förklädda i tjuskraft, människor men vackrare än några riktiga människor han någonsin sett. Trots att de var maskerade gav han dem inte annat än snabba, hastiga blickar. Väsendena som inte var förklädda fick bara suddiga sidotittar. Han hade levt med dem i nitton år och var visserligen van vid deras skepnader vid det här laget, men det fick honom att känna sig galen, helt sinnessjukt isolerad. Om han kunde skulle han skrika högt, stanna där mitt i marknadens mest befolkade gata och skrika med sina lungors fulla kraft. Han kunde inte. De förstod inget, de förstod ingenting alls.

När grönsaksshoppingen var klar fann han att han lika gärna kunde vända hem direkt, kasta tygväskan på bordet och gnälla till Alice om hur varmt och befolkat det var idag, men innan han ens tagit sig bort från folkmassorna blev han bryskt hindrad i sin väg. En oerhört fet man blockerade gatan, och han pressades in i ett stånd han bara ville komma bort från. Det var ett av dem där magistånden, med stenar och magiska pärlor och annat skit. De gjorde honom irriterad något så fruktansvärt – som om de visste någonting om sådana där saker egentligen. Den feta mannen flyttade sig, men Alfred hade – trots sin illvilliga inställning – motvilligt fastnat med blicken. Bordet var översållat av glittrande småtingestar, stenar och… när han tittade upp chockades han över att se ståndägaren i panikartade tårar.
”Jag är ledsen, jag är ledsen, kom tillbaka imorgon”, upprepade han och plockade darrande med sakerna på bordet. Alfred såg minst sagt förbryllad ut, och backade några steg. Han stötte i ytterligare en person, och vände sig om.

Han fick panik, han kunde inte låta bli. Gröna glittrande ögon mötte hans blick, och Alfreds ansikte knöts ihop i plötslig smärta. Det kändes som om någon sparkat honom i magen och sedan hällt isvatten över hans huvud. Han var plötsligt iskall, men svettigare än någonsin tidigare. Det fanns ingenting självklart som avslöjade varelsens rätta form, kanske bara något litet som skymtade i ögonen eller i hans mun – och från vilken annan persons perspektiv skulle scenen ha sett ganska vanlig ut. Det var inte konstigt att folk stötte in i varandra på en fullsmockad marknad, och till och med nu gick folk in i hans axlar och rygg. Han kände hårda beniga armbågar mot korsryggen och tvingades bara allt närmare varelsen som höll i honom.
Ett väsen höll i honom – väsen som han försökt undvika i hela sitt liv. Han ville nästan börja gråta i nedbruten hopplöshet. ”Uhhhh”, var det enda han fick ur sig. Varelsen var visserligen i sin mänskliga skepnad – och Alfred visste inte hur – men han visste att mannen bara var en lögn, ett trick.
”Ursäkta”, pep han hest och skakade undan väsendets händer. Han kunde fortfarande låtsas att han inte visste något – att han var som vem som helst. Det behövde inte förändra något, det fick inte förändra något. ”Ursäkta”, upprepade han dumt, blicken flackande.

Hjärtat rusade i bröstet, och paniken var ett faktum. Han stirrade dumt på väsendet som uppenbarat sig framför honom, och nu bad honom att följa med honom. Av rent praktiska skäl borde de verkligen flytta sig ur den flytande röran av människor, för han knuffades än hit och än dit av svettiga, bara armar. Mycket tveksamt stegade han efter väsendet, till en plats mellan stånden. De låg lite i skuggan nu, noterade han. Han behövde inte sina solglasögon längre, men han behöll dem på – livrädd för vad hans ögon skulle kunna avslöja om han tog av sig dem.
Väsendet var långt. Ruskigt långt. Utan att verka alltför nyfiken (var han verkligen nyfiken, eller ville han bara veta vad han hade att göra med?) riktade han sin bleka haka uppåt och gav hans ansikte snabba ögonkast, som om han egentligen tittade på något annat.
En kvinna han talat med tidigare vid grönsaksstånden nickade leendes åt honom ur sitt bås, och han såg hjälplöst efter henne när hon vred sitt huvud bort från honom för att tala med en ny kund. Grönsakerna ruttnar säkert i värmen, tänkte han kritiskt men samtidigt desperat. Hans stackars grönsaker. ”Jag har grönsaker”, mumlade han menande och ryckte i tygpåsen som för att verkligen visa att han var upptagen. ”Så jag borde… g-gå hem.”
Det låg något hundliknande över väsendet, och han gladdes över det faktum att de flesta djurväsen verkade på något sätt mindre hemska än andra. Men ett väsen var ändå ett väsen, och försiktigt backade han undan. ”Förlåt, förlåt för att jag störde, jag har grönsaker, ser du, jag måste hem och lämna dem.” Måtte grönsakerna bli hans räddare.

Han skakade kraftigt på huvudet. ”Nej, nej, nej, det behövs inte”, viskade han hjälplöst. Hade han några vapen med sig? Fanns det något sätt att ta sig undan detta? Han var på en marknad full av människor, men han kände sig ensammast i världen. Hans knän skakade, och hjärnan arbetade hastigt medan ögonen försökte ta in varenda detalj i situationen. Sakta tog sig insikten fram mellan molnen av fruktansvärd oro och han lät tygväskan glida ner längst armen för att sedan sträcka fram den mot den andre. Om han bara gjorde som han blev tillsagd kanske saker kunde ordna sig.
Han badade i svett nu, och magen lät högt i plötsligt uppror. ”Du… du tänker inte råna mig på mina grönsaker va?” försökte han skoja, men orden kom ut så smärtsamt stela att han till och med skämdes över sig själv. Det fanns inte ett uns av humor i hans röst, och han tystnade. Om han bara låtsades att allting var som vanligt… ja, vad kunde egentligen gå fel?
”Jag bor åt det här hållet”, mumlade han och pekade förstrött åt höger. Han vände sig om och började traska i riktningen, inte skulle väl väsendet följa med honom ända in i huset? Han visste att han hade mobilen i fickan om han behövde ringa någon akut, men han hade inget annat än en nyckelknippa och möjligen några mynt att försvara sig med om det kom till det. Han var patetisk. Han borde ha förberett sig inför händelser som den här, han hade varit dum och naiv.

Gatan de gick på var en sidogata utifrån marknaden, och här var det inte alls lika befolkat. De gick ännu på bakgator fyllda med småbutiker och kiosker, men snart skulle de nå huvudgatan, och där hoppades Alfred att han kunde vara säker. Han stirrade framför sig, alldeles kallsvettig.

De hade inte gått lång tid innan den andre stannade. Alfred svalde högljutt och stannade han med. Här var det bara några fåtal människor, och de slank alla runt butiksfönstren som råttor innan de försvann bakom hörn och kanter.
”Prata?” frågade han hest. ”Om vadå?” Skulle det komma nu, dödsstöten? Skulle han äta honom, skära i honom, våldta honom? Hans ben var nästan på väg att brista och han hade tårar i ögonen. ”Snälla”, viskade han med gråten i halsen. ”Snälla, jag vet ingenting, jag lovar. Jag berättar inte för någon, snälla, snälla…”
Väsendet log så vänligt att det skar i hans hjärta. Var det någon slags sadistisk lek där han först skulle komma att lita på honom bara för att få hjärtat utslitet sekunden senare? ”Jag gör vad som helst, snälla, jag vill bara gå hem.” Nu brast det för honom, och två stora tårar vällde fram ur hans ögon och droppade fram bakom solglasögonen. Omedvetet hade han hukat sig och sedan lutat sig framåt som om han var på väg att be inför väsendet som varit så snäll och tagit hans grönsaker. ”Snälla…!”

Väsendet lyfte på hans haka och han tvingades upp i upprätt ställning igen. Han drog flämtande efter andan, men lyckades behärska tårarna innan han föll ner i total hysteri. Väsendet hade haft sin chans – Alfred hade legat i totalt underläge länge nu. Han undrade fortfarande om det inte kunde vara något slags trick – han hade sett väsen förföra människor bara för att aldrig se dem igen.
”Tack, tack…” viskade han och svalde åter igen, hårt.
Han blinkade bort tårarna så gott han kunde och lutade undan huvudet för att slippa undan väsendets fingrar. ”V-vad vill du prata om?” mumlade han hest och olyckligt. Han litade fortfarande inte på honom, men vad hade han för val än göra som han sade?
”Vad finns det att säga?”
Lättnaden över att inte ha blivit dödad började sprida sig genom kroppen, och han insåg plötsligt hur otroligt trött han var. Benen höll på att ge vika in under honom, och han tvingades stappla mot närmsta husvägg för att ta stöd medan han andades tungt. ”Förlåt”, bad han igen.

Alfred tog för första gången av sig solglasögonen och avslöjade, mörka, rödgråtna ögon. Han torkade sig hastigt om kinderna med sidorna av händerna och snörvlade ljudligt innan han vek ihop glasögonen och placerade dem i bröstfickan på hans rutiga skjorta. (Som vid det här laget för övrigt var blöt av svett.) Han var ännu i en sådan chock att han hade svårt att uppfatta vad väsendet sade, och de få ord hans tröga hjärna faktiskt uppfattade fick honom att stirra på väsendet i högt missmod.
”Va…?” flämtade han misstroget och rynkade på pannan. Hela situationen var absurd. Aldrig hade han trott att sitt första väsen skulle vara ett som bara ville… prata. Hans minnen fladdrade hastigt tillbaka till en varm sommardag tretton år tidigare – ett flyktigt flickväsen i hans trädgård. Han hade förälskat sig i henne… Men det var inte samma sak, tänkte han och skakade på huvudet.
”Om… våra raser?” Han insåg att han talade väldigt högt, och sänkte hastigt rösten till en viskning. Nu var han verkligen nyfiken, och det mesta av den plötsliga dödsångesten hade börjat lägga sig. Den hade visserligen bytts ut mot en väldigt stark känsla av skam, och det fick honom att stelt gå av gatan och in i en av de mindre gränderna. Där fanns ingenting annat än en stor container och några soppåsar. Han såg att någon taggat väggarna med neongrön sprayfärg.
”Jag förstår inte vad du menar. Du vill alltså inte döda mig?”

De stod helt i skuggan nu. Några våningar ovanför skrällde en fire escape i vinden, trappstegen rostiga och nötta. Alfred riktade blicken uppåt och bländades av den ljusblå rektangeln av himmel över deras huvuden, samlade sig, och mötte sedan väsendets blick.
”Du påstår att du är… över tusen år gammal?” Han skakade ignorerande på huvudet. Det var inte sant – det kunde inte vara sant. Men samtidigt såg han honom stå framför sig – ett livs levande väsen. Varför skulle de inte kunna åldras upp i årtusenden egentligen? Han hade sett så skrämmande saker, saker som fått honom att ifrågasätta sin egen mentalitet för många gånger. Men på något sätt var det nästan för mycket, och han började känna sig lätt yrskallig igen. Självklart var han fortfarande rädd, men tröttheten tog ut sin makt och dessutom hade nyfiken tagit över.
”Jag har inte tänkt på det… men nu när du säger det så. Det har blivit fler.” Han nickade blygt, visste knappt vad han sade eftersom han var så borta i hjärnan. Nog hade det blivit fler väsen i Chicago. Faktumet var att ökningen blivit extremt stor, och en kurva som hittills legat slumrande hade tagit en oväntad sväng. Han hade märkt det, även om hans huvud i stunden tagit an en mycket redig black-out. ”V-varför berättar du det här för mig, och hur vet jag att jag kan lita på dig? Jag litar inte på… er sort.”

Han tryckte sina svettiga händer mot bröstet och rynkade pannan. Flickan i buskarna hade övergett honom, lämnat honom ensam. Svetten bröt ut på hans panna och han vätte läpparna med en varm tunga. Flickan i buskarna med sina förrädiskt heta kyssar… Han svalde. Du vet ingenting om mig, tänkte han upproriskt. Han skakade knappt märkbart på huvudet – han kunde inte lita på något väsendet hade att säga – han fick helt enkelt inte. Men för att blidka honom blinkade han sakta och gjorde sig redo att lyssna.
Så långt förstod han – att väsen hade tvingats in i städerna för att de inte haft något annat val, men hans huvud skrek av kritik. Han ville inte vara en del av anledningen till varför väsen tagit sig in i Chicago, så han andades tungt och hetsigt men fortfarande utan att säga något.
”Det är inte mitt fel”, muttrade han – han kunde visst inte hålla sin tunga. ”De flesta av oss vet inte ens att ni existerar, hur kan ni skylla på oss då?!” fräste han och näsborrarna fladdrade i plötslig ilska. Han visste inte om han hade gått för långt eller inte, men åratal av konstant rädsla verkade flöda ut ur honom och han ropade högt; ”Tror du inte att jag sett vad ni har gjort mot oss? Tror ni inte att jag vet att allt som står i tidningarna, mord, våldtäkter, misshandel beror på er? Jag har sett väsen slå ihjäl en man, men jag kan inte säga någonting, för då skulle de låsa upp mig i närmsta mentalsjukhus!” Han knöt nävarna.

Det irriterade honom bortom ände att väsendet inte verkade reagera. Kanske hade han väntat sig någon slags våldsam reaktion, men… inget. Han knöt och släppte efter i händerna, osäker på hur han själv skulle hantera situationen som uppstått. Ilskan rann av honom och han suckade djupare än någonsin tidigare. Så mycket känslor på så kort tid – hans kropp var alldeles uttömd. Han backade undan mot en av de stenkaklade väggarna och lutade sig tungt mot den.
”Du… du vet inget om mig”, muttrade han med blicken sänkt, osäker på om han var stolt eller livrädd över att äntligen få det sagt. ”Och… och, jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Jag förstår inte ens… varför… Vad skulle det här hjälpa i över huvud taget? Du måste leva i nån sjuk fantasi om du på allvar tror att vi kan komma överrens.” Hans röst var låg och oerhört trött.
”Jag vet att ni är sjuka, livsfarliga. Jag har aldrig stött på någon som betett sig… normalt. Och ingen annan än jag ser dem, jag tror jag börjar bli galen… Tänk om jag egentligen bara står och pratar med mig själv just nu, och folk som går förbi måste tro att jag är galen…” Han hukade sig och tryckte handflatorna mot pannan och lindade in fingrarna i sitt mörka hår. Han ryckte plötsligt till och såg åter igen bedjande på väsendet. ”Varför ser bara jag dem? Varför? Varför kan ingen annan se dem? Det gör mig helt sinnessjuk!” Han tog några hastiga steg framåt och lade plötsligt händerna på väsendets muskulösa överkropp. Han grep hårt i väsendets tröja. ”Berätta!” väste han.

Alfred kände för att börja gråta igen, men han bet sig hårt i läppen och såg tiggande på väsendet. Han hade lagt sina mycket större händer över Alfreds, och för första gången kändes inte berörningen obehaglig. Han lyssnade noga på vad Kraver sade, och hans hjärta verkade sakta men säkert återgå till det lugna dunkandet han var van vid.
Han insåg att väsendet kanske inte var som de andra han sett, och han undrade om det fanns fler som var som honom. Men varför var de så olika? Han förstod fortfarande inte ännu, och hans hjärna var en knut av trassliga tankar. Så det fanns alltså andra människor som honom? Han var inte galen. Ett sorgligt leende – men ett leende ändock – spreds över hans bleka läppar och han släppte försiktigt taget om Kravers tröja.
”T-tack…” viskade han lågt och sänkte blicken. Han skämdes lite. Han hade aldrig varit en särskilt uttrycksfull pojke och alla dessa känslor fick honom att känna sig annorlunda. Han hade dessutom aldrig varit särskilt duktig i sociala situationer, och kanske var det inte konstigt att han reagerat som han gjort. År av ensamhet gjorde människor till konstiga, krokiga varelser.
”F-finns det folk… som jag… här? I Chicago? Jag vill träffa dem”, mumlade han. ”Kraver”, tillade han sedan. Kanske borde han presentera sig själv. ”Alfred, jag är Alfred”, mumlade han lika tyst som tidigare.

Alfred backade sakta undan och tog emot tygpåsen som räcktes mot honom. Han hivade tafatt upp den på axeln men släppte inte blicken från Kraver. ”Jag hoppas det. Jag vill inte vara ensam”, sade han lågt. Om det fanns fler människor som kunde se det han såg – då måste han hitta dem. Dessutom… Han sneglade på Kravers ansikte. Om det fanns snälla väsen som den här – då måste det ju finnas fler av dem också.
Han nickade sakta, upp och ned och lyckades klämma fram ett litet leende. ”Så jag kan träffa dig igen?” frågade han, bara för att vara säker på det.
Kraver, Kraver, Kraver. Han skulle gå hem nu, men han skulle tala med den här mannen igen – det var han helt positiv över. Det som förvånade honom mest var att han verkligen ville det också. Kanske inte idag, eller imorgon, men om en tid – då skulle han vara redo.
Han backade ytterligare några steg. ”D-då går jag nu…” sade han och höjde handen i en mesig vinkning. ”Tack!” pep han en sista gång, och vände sig sedan därifrån och sprang nedför gatan.