[Belsa & Cain]

Det kändes precis som om det blev kallare och kallare för varje dag som gick. Marken var frusen varje dag och han hade sett ett flertal människor nästan trilla på gatornas isiga underlag. Han själv var stadig på den hala ytan - hans klor fäste sig bra i isen när han gick fram. Det blev mörkt tidigt på kvällarna nu och han kände sig riktigt glad över att han kunde vandra ute längre nu, vanligtvis undvek han de ljusa tiderna. Varför var han inte riktigt säker på, han brukar helt enkelt vara vaken på nätterna och så hade det varit ganska länge nu. Han hade ingen större anledning att avbryta sin fungerande rytm. Hans tankar avbröts då han såg en människa halka förbi på den hala trottoaren. Han hukade sig ännu mer i skuggorna och kände hur marken vidrörde hans mage något. De lilagråa ögonen följde människan och musklerna spändes - beredda på att ta sats för att springa iväg. Men människan halkade bara till och yttrade några arga ord innan denna gick in i huset bredvid honom.

Han gick försiktigt ut några steg mot trottoaren när kusten var klar, fortfarande gömd till viss del av grändens skugga, och tittade mot blommorna innanför fönstret. Hans mage gjorde tysta små läten medan han tittade på blommorna och dreglade lite av hungern. Han ville så gärna gå in dit och äta upp alla de vackra blommorna som säkert smakade lika gott som de såg ut. Undrar om han skulle våga ta nästa människas växter. Chansen var stor att de inte skulle se honom, och om de såg honom så visste han att hans långa man, gråa färg och kroppsbyggnad ibland kunde misstas för något som många människor kallade "hundar".. Kanske skulle han kunna komma iväg med det.

Egentligen var det väl bara slöseri med pengar att köpa blommor för att ha i lägenheten ungefär ett halvår innan dom vissnade och dog. Cain hade inga gröna fingrar och eftersom blommorna alltid dog så gissade han att Ludwig inte heller hade det, eller så brydde han sig inte om det. Cain brydde sig inte om blommor, det fanns viktigare saker i världen. Fast det var ändå ganska tomt utan dom, tomma krukor i fönstret, det kändes inte speciellt hemtrevligt så Cain hade gått iväg ut på stan med broddar under skorna för att inte halka runt som alla andra. I mungipan hade han en blå klubba som rullade runt i munhålan samtidigt som han styrde stegen emot blomaffären. Egentligen så hade han viktigare saker att göra, men det var viktigt med en hemtrevlig känsla i lägenheten, i alla fall för honom.
I klädväg hade han en specialsydd, lång kappa för att dölja svärden på ryggen och de andra vapnen vid höfterna och smalbenen. Svarta handskar och svarta skor, tillsammans med svart kappa, nog såg han ganska dyster ut. Även håret var svart och ögonen mörkbruna. Men fastän han var mörkt klädd och ägnade sig åt sådant de flesta andra inte gjorde så var han en ganska positiv människa, försökte åtminstone vara det. Han arbetade som bilmekaniker på dagarna och på kvällarna och nätterna så jagade han rätt på väsen som han dräpte. Vissa kom såklart undan men envis som han var så fortsatte han att jaga dem.
Tankarna skingrades då han steg in i blomsteraffären och han talade med kvinnan bakom disken, fick många val och eftersom han inte kunde blommor alls så gick han med på det mesta hon sade. Så till slut hade han nästan tio blommor nedpackade i två påsar och han steg ut i den kyliga luften efter att han betalat. Som sagt, onödiga saker, men det skulle förhoppningsvis dröja ett tag innan han köpte blommor igen.

Det blev bara kallare och kallare. Även om hans man var lång nog att skydda honom för det mesta mot kylan så var den idag kall och blöt - nästan stel av kylan och fukten - och den korta pälsen över resten av kroppen hjälpte inte mycket mot kylan. Han funderade lätt på att lämna platsen och hoppas på bättre dagen där på men hans funderingar avbröts när han hörde dörren öppnas bredvid honom. Öronen ryckte stelt till och snabbt kände han doften av blommorna människan bar på. Han tog ett par trevande steg ut ur gränden med nosen högt och vädrande. Hans mun vattnades och han öppnade munnen smått och visade de vassa framtänderna. De var skarpa och smala, menade för att lätt hugga av tunnare material - likt en sax.

De lilagrå ögonen gick från drömmande till fokuserande när hans blick snabbt fastnade på en påse i människans hand. Där, där fanns blommorna. Hans mat. Han var så illa tvungen att ta dem. Annars skulle han kanske dö. Hans muskler spändes och med ett språng sprang han upp bredvid människan. Han var i perfekt höjd för att med överraskningens hjälp slita loss påsen ur människans hand och samtidigt fortsätta springa rakt fram utan att behöva stanna. Det tog några meter innan hans belåtna leende som prydde hans läppar försvann och han spottade ut biten av påsen han hade i munnen - hans klor begravdes så hårt som han kunde förmå i marken medan han vände sig om mot människan. I hans iver hade han inte räknat med att påsens material kanske inte skulle hålla för kraften som skapades då han försökte dra den ur människans grepp. Påsen hade med lätthet slitits på mitten och spridit ut innehållet över gatan. En viss panik växte snabbt inom honom och det var inte för att människan kanske kunde se honom utan för att alla blommor försvann från honom. Hans blick flackade lätt mellan två rullande blommor innan han snabbt bestämde sig för att springa efter den närmaste blomman och ta tag i stjälken med de inre, trubbigare tänderna och med ett dovt morrande ljud - endast för att varna att blomman var hans, liksom alla andra blommor på marken - mot människan hans lilagråa ögon beskådade medan han gjorde sig redo för att springa.