Lovely night to become insane [Sonne & Loki]

Kvällen var gammal men natten var ung över Chicago. Festsugna ungdomar rörde sig in mot stadens lovande ljus som lockade med fester, danser, hångel och ligg. En av de ungdomarna gick längs med sjön med raska steg på väg upp till tunnelbanan. Lokis vita hår, som han var noga med att färja varje månad, lyste i lyktorna från gatlamporna. I vanliga fall gick han runt i sin robusta vinterjacka, men en kväll som denna kunde man inte dra runt med den om det inte var extremt kallt ute, och nu var det bara kallt. En lättare och snyggare svart jacka blev det istället med riktiga knappar, istället för de traditionella dragkedjorna. Förutom håret så stack även de röda byxorna ut i nattens mörker. Målet med kvällen var klart, att inte gå hem själv, och helst av allt inte gå hem till sig. Någonstans hoppades han att den där smått urringade t-shirten som visade upp nyckelbenen skulle fånga någons intresse och dra denne närmare sig. Ja, någon snygg person förstås, några sorts standards hade han. Var det inte exakt det det gick ut på? Få folk att bli intresserade av en för att se vem man skulle rulla runt i halmen med senare på kvällen? Ett svagt leende spred sig över hans läppar, jo då, visst var det så, för att sedan sno innehållet i deras plånböcker. Diskret naturligtvis, så pass subtilt att folk inte märkte att pengar försvann, de trodde väl snarare att de supit upp dem. Inte för att han låg med folk bara för deras pengars skull, det var snarare en bonus. Visst gick det skämtsamma rykten om honom på frisersalongen, men han brukade mest spela på dem, och flickorna verkade relativt roade i alla fall. Snart framme, fem minuter till innan tunnelbanan skulle dyka upp. Skönt det, det var faktiskt kall ut, och ännu värre då han hade den här tunnare jackan på sig. Men ska man vara fin får man lida pin, så är det bara. Det var relativt folktomt ute, ibland hände det att det kom en människa eller en varelse gåendes förbi, men det hände inte så ofta. Han kastade alltid en blick upp, även på varelserna, men enbart för att snabbt låtsas som om han bara svept med blicken. Han visste mycket väl att han inte borde se dem, då andra uppenbarligen inte gjorde det, men det var svårt att inte iaktta dem, mycket svårt. De snabba stegen ökade ytterligare takten då han plötsligt fick syn på dem. Ögonen. Igen. Han kände igen dem. Två lysande ljuspunkter. Men han skulle inte bry sig om dem den här gången. Bara passera. Blicken drogs mot de två ljuspunkterna ytterligare en gång innan han tvingade sig att studera vägen framför sig. Kom igen Loki, du får inte reagera på det där, det har du redan gjort så många gånger och det ÄR att söka kontakt. Ingen kontakt ska sökas.

Kylan var inget som berörde den bleka demonen som rörde sig över stadens gator. Han visste precis vart målet befann sig, målet i form av en människa. Gång på gång hade han dykt upp där människan varit och visst hade han märkt att denne hade sett honom och reagerat på de lysande ögonen då han stod i mörkret. Det var inte många människor som reagerade på det, oftast var de alldeles för stressade eller avfärdade det direkt, men den här vithåriga pojken hade lagt märket till honom flera gånger och visste hade det fått Sonne att själv börja tänka efter. Skulle han göra sig besväret att ta kontakt med pojken eller inte? Kanske vore det att slösa energi och pengar, att försöka tala till denne som uppenbart inte verkade vilja ta kontakt själv. Eller så kanske han ville men inte vågade? Anledningarna kunde säkert vara fler, men nu orkade han inte tänka längre än så. Den vithårige kom snart in i hans synfält och han backade in i mörkret, lät de självlysande, turkosa ögonen följa denne då han gick förbi honom och ännu en gång så lade denne märket till honom. Sonne tippade huvudet lite åt sidan, detta var inte som många andra gånger så visst blev han en aning nyfiken på vad som hände och varför det hände samt inte hände.
Demonen trädde fram ut mörkret, drog bort det svarta håret så att det låg på ryggen och släpade lätt i marken då han började gå efter pojken. Piskan vilade som vanligt hoprullad vid hans vänstra höft och han höll vänstra handen ovanpå den, mest av vana.
”Are you scared?” frågan var riktad mot den vithårige som han kommit närmare och bara var någon meter bakom. Ögonen låg mot denne utan att han så mycket som blinkade trots den kalla vinden som slet i håret och smekte den bara överkroppen.
”Maybe you should be.” ett brett leende som avslöjade de vassa tänderna lade sig över demonens läppar samtidigt som han väntade på någon slags reaktion från den vithårige människan som verkade ha tagit på sig kläder för att locka med sig någon för att vara intim. Något som Sonne aldrig hade förstått och troligtvis aldrig skulle förstå heller. Människor var ju väldigt komplicerade ibland.

Det var knappast så att Loki behövde titta upp för att veta att de där två ljuspunkterna, som han visste var ögon, följde honom. De hade gjort det ett flertal gånger och ärligt talat så var han till viss del irriterad på det. Kanske inte så mycket för att de följde efter honom nu, som för att de alltid gjorde det. Alltid. Han hade sett dem flera gånger nu, och varje gång var det samma sak. Chicago var ingen liten stad och det var sällan av en ren slump man stötte ihop med samma folk flera gånger om och definitivt inte så ofta som han sett dessa ögon uppenbarat sig. Samtidigt var det svårt att inte vara nyfiken på varför det förhöll sig så. Och varför tog den andre ingen kontakt? Borde inte det kännas som det självklara att göra? Men nej, vem det än var så iakttog denne enbart. Mycket frustrerande. En lätt rysning gick genom kroppen då ynglingen passerade punkten där ögonen var honom som närmast. Det var i alla fall skönt att det var över. Axlarna började långsamt slappna av och gången saktades ner, om än enbart lite. Att inte behöva se ögonen var en väldigt stor lättnad, även om de mest troligt fortfarande följde honom. Istället återgick han till sina tidigare funderingar på vart han skulle gå. Skulle han trots allt ansluta till sina kollegor? Kanske, de brukade trots allt vara mer än underhållna om han själv fick tag i någon… Men mer snack på salongen kanske skulle ställa till en fruktansvärd massa problem. Det var då rösten plötsligt kom och av ren förvåning så stannade Loki upp på vägen. Han var inte trög, utan förstod mycket väl vem det var, eller i alla fall vilken ögonfärg rösten hade.
”No, I’m not” Svarade han, för det var han väl inte? Var han det? Kanske lite, men vem skulle inte vara det? Fortsättningen följde och Loki bestämde sig för att vända sig om. Varelsen framför honom var ståtlig och påtok för kallt klädd, vilket i situationen naturligtvis kändes off med tanke på att han själv frös igenom kläderna. Dock fångades blicken snart av det otroligt långa håret. Det gick inte att få så långt hår. Det gick bara inte! Han höll för sjutton på med hår hela dagarna.
”Maybe. But mostly you’re just looking, never touching.. Well and never speaking” Han drog ut på det en aning. Det var verkligen en konstig syn, samtidigt som en väldigt fascinerande sådan. Leendet var vackert, men på samma gång skräckinjagande. Huden var vit som snö, men håret svart som natten. Han tvingade långsamt upp sina ögonen igen.
”And I can’t get what you want, but whatever it is make it quick. Every second here is a second les to find someone on the dance floor tonight”

Så pojkvaskern var inte rädd? Det var nog första gången en människa sagt det på frågan, fast han kanske ljög Sonne rakt upp i ansiktet? Inte för att demonen brydde sig om lögn och sanning, men en aning förbryllad blev han ändå ifall människan talade sanning.
Sedan vände sig människan om och de turkosa ögonen svepte snabbt över kläderna och det bekräftades ännu en gång att denne skulle gå någonstans där människor samlades för att dricka någon äcklig vätska för att mer eller mindre tappa förståndet. Hur kunde en människa medvetet vilja tappa förståndet sådär och skämma ut sig och sedan följa med en främling? Sonne kunde inte alls förstå det. Pojken tog till orda, och Sonne kunde inte låta bli att flina till samtidigt som han tippade huvudet lite lätt åt sidan.
”I´m speaking now, right?” ja, till slut så hade han brutit tystnaden som legat mellan dem två. Han hade följt efter människan i flera veckor enbart för att studera denne. Det hade inte hänt speciellt mycket under dessa små korta iakttagelserna, men det var tillräckligt för att få Sonne någorlunda intresserad.
Sedan tog den vithårige till orda igen och Sonne drog undan håra hårslingor i luggen som blåst fram över axeln. Hitta någon på dansgolvet? Dessa människor, nu var de där igen. Demonen skakade lätt på huvudet. Han fick en plötslig lust att testa något annat, ifall den vithårige inte följde med utan sprang iväg skulle det inte göra honom något, han hade en reservmänniska som han visste skulle följa med honom. Dock så visste ju den vithårige redan att han var ett väsen, men kanske inte riktigt vad för väsen?
Demonen skakade lite lätt på huvudet angående det som människan sagt alldeles nyss.
”I don´t get you humans.” mumlade han och höjde ena handen, lät de långa, kloliknande naglarna rispa lätt över sin egen kind då han kliade sig fundersamt. Demonen tog några steg närmare människan, böjde sig fram mot denne så håret föll ner över axlarna och de turkosa ögonen studerade människan ansikte in i minsta detalj. Nog syntes det att människan lagt ner tid på att försöka locka någon annan vart denne än skulle. Sonne gjorde ungefär likadant, men inte för samma syfte.
Han rätade på sig samtidigt som han långsamt gick runt så att han stod bakom människan.
”Tell me..” började han samtidigt som han lät ena armen lirka sig runt den vithåriges midja, lirkade upp dennes tröja lite grann så att hans egna varma fingrar kunde röra lätt vid människans hud och naglarna rispade lätt vid dennes revben. Han lutade sig fram så att hans läppar var precis vid pojkens örsnibb.
”Do you really wanna spend time at that dancefloor tonight when you can spend it with me instead?”

Även om inte Loki visste om att detta var en av de varelser som gick runt på stadens gator så borde han kunnat lista ut det med tanke på hur denne var klädd. Eller snarare på det han saknade. Vinden var kall, hårstråna på hans armar hade rest sig i ett desperat försök att finna värmen innanför jackan, men mannen framför sig var helt bar på överkroppen. Förutom håret då, som han antog måste värma en del. Kanske var det yrket som talade men långt in så funderade han på precis vilka frisyrer som han skulle kunna åstadkomma med detta hår. Många extremt spännande med tanke på att det var så långt.
”Yes you do, and I wonder why?” frågade han så lugnt han förmådde. Nej han hade sagt att han inte var rädd och sedan konstaterat att han möjligtvis var lite. Men det kändes inte som om denna varelse egentligen ville se honom död, varför skulle han? Men varför hade han dykt upp så ofta? Varför hade han enbart iakttagit fram tills idag? Vad var det som var så speciellt med idag? Vid den andres ord så gled ett snabbt roat leende över hans läppar.
”Well, if you have any questions feel free to ask.” Dock suddades snart leendet ut, vad ville denna varelse egentligen? Sen kom den andre plötsligt närmare, för att sedan böja sig ner. Loki märkte till sin egen förvånad att han var tvungen att spjärna emot för att inte backa undan. Han hade aldrig frivilligt varit såhär nära en varelse förr. Han försökte alltid hålla sig undan från dem, inte röra dem. Om man inte rörde dem blev man inte indragen i vad de än gjorde och då kunde det vardagliga livet bara fortsätta. Men här stod nu en av dem, pratade med honom och granskade hans ansikte, precis som om han skulle skissa upp det senare. Lokis egna ögon tvingades att se in i de turkosa, även fast de egentligen ville dra sig ner till håret som föll fram. Sen rörde sig den andre igen, och åter igen fick Loki spjärna emot för att inte dansa undan, utan låta den andre försvinna bakom honom. Ärligt talat rodde han att mannen skulle, lik så många gånger förr, försvinna. Men tydligen inte då många saker plötsligt hände samtidigt. Rösten hördes igen och en arm var plötsligt runt honom. Kroppen ryckte hastigt till vid den plötsliga och oväntade beröringen. Än mer oväntat var det att det plötsligt låg en varm hand innanför inte bara jackan utan t-shirten också och långa naglar drogs över hans revben. Det var inte en kall hand utan värmen riktigt flödade ifrån fingrarna. Det här var farligt och det visste han om. Man kunde inte lita på varelserna, det var mer än svårt. Han hade för sjutton blivit förföljd i veckor! Samtidigt var det svårt att inte tycka om beröringen, den låga rösten… På det här sättet skulle han inte behöva dansa parningsdansen, eller hur?
”It depends on what you offer I guess” Äntligen vann kroppen mot psyket och han snurrade sig runt för att backa ett steg.
”And what you want from me. I’m not naive. Not that naive anyway, not when I sober.” De grå ögonen mötte åter igen varelsens i misstänksamhet. Det var enkelt att invaggas I säkerhet med lena ord och mjuka händer, men vad kunde egentligen en demon finna hos en människa?

Första frågan svarade han inte på, inte heller det andra om att han kunde ställa frågor. Sådant var han inte riktigt intresserad av just nu. Frågor var tråkiga och tog onödigt med tid, nog för att han hade all tid i världen.
Pojken flyttade sig bort ifrån honom efter att uttalat en mening och Sonne rätade på sig efter att människan försvunnit ifrån honom. Vad han erbjöd? Herregud, just nu erbjöd han honom livet, var inte det ganska bra? Fast att säga det högt var inget som lockade, det var verkligen inte mycket som lockade Sonne idag, bara konstiga saker som han inte brukade vilja göra. Saker som han ville säga, som han vanligtvis inte brukade vilja säga till människor för att inte riskera att skrämma iväg dem. Men som sagt, han hade ju reservblondinen så om denna vithåriga försvann iväg så gjorde det inte speciellt mycket.
”I offer my company, nothing more, nothing less.” han kunde se misstänksamheten i människans ögon och han hade väl all rätt att vara misstänksam. Sonne kunde dock inte låta bli att le vid blicken och orden. Vad han ville ha av människan, det tänkte han däremot inte säga högt för det om något borde skrämma iväg en människa. Sonne drog bort håret som legat över axlarna så att det istället låg på ryggen och inte skulle vara i vägen.
”Have you ever been at a party with creatures?” frågade han istället för att svara på det pojken sagt. Eftersom den andre var festklädd så kunde han spela vidare på det, inte för att det på kyrkogården kunde likna en fest, mer en orgie. Fast det borde väl passa pojken eftersom det verkade vara det denne var ute efter? Han väntade inte på svar från pojken utan talade nästan direkt igen.
”I bet you haven´t.” leendet växte sig större över demonens läppar och han gick förbi pojken, mot det håll kyrkogården låg. Dock stannade han upp en bit bort, vred blicken emot den vithårige.
”Are you coming or not? Maybe you are to scared?”

På något sätt så var det mycket lugnande att den andre hade släppt ifrån sig honom och att han inte försökte fånga in honom igen. Om det varit på dansgolvet hade det gjort killen mycket ointressant, men i denna situation var det annorlunda. På något sätt visade det att Loki inte höll på att bli infångad. Vid svaret på en av hans frågor så bredde sig åter ett roat leende över Lokis läppar, det var som om han stundvis glömde bort exakt vad han stod framför och såg enbart den något underliga mänskliga skepnaden.
”What kind of company are we talking about?” Men han förväntade sig inget svar på frågan, precis so matt han noterat att han inte fått svar på vad varelsen egentligen ville med honom. Men sedan kom en motfråga som fick den vithårige att lyfta på ett ögonbryn, men utan att han hann svara fortsatte den andre. En lätt fnysning for ur Loki, men han kunde inte säga motsatsen. Nej, han hade ju hållit sig undan dem, så varför skulle han ha varit på en fest med varelser? Men den andre körde fult spel, han sa saker som gjorde att Loki instinktivt ville bevisa motsatsen, bevisa att han inte var feg, bevisa att han inte var rädd för varelsen som nu stod och iakttog honom på avstånd. Det var dumt, mycket dumt att följa med, att bli lockad in i detta. Men samtidigt kunde han väl bara gå om det inte kändes okej? Fast kunde man det med varelser i närheten? Kunde människor verkligen bara vända sig om och försvinna? De kunde stoppa en, det visste han. Samtidigt visste han fortfarande inte vad den svarthårige ville, så..? En han höjdes och rufsade lätt till det fluffiga håret innan han bestämde sig och följde efter den andre.
”I’m always up for a party, but I’ve got one condition for going there with you. You tell me what you are, and I’ll have your company tonight. Otherwise we part here and you stop following me around anymore. Deal?” Det var i alla fall det minsta man kunde begära, eller hur? Om det nu gick att klassificera vad den andre var, men antagligen måste det finnas någon sorts klassificering, eller hur?

Inte heller nu svarade han på frågan som den yngre ställde. Varför hade han ens frågat om det? Jisses, han kunde verkligen inte förstå människor. De tänkte konstigt, var enkla men samtidigt komplicerade. Svaga och patetiska. Det var dock det roliga med dem, det som fick Sonne att gång på gång leta upp ett potentiellt offer, tortera dem i några veckor för att sedan avsluta deras liv på ett eller annat sätt.
Den vithårige tog till orda och Sonne flinade till. Berätta vad han var för något, annars skulle de skiljas åt och han skulle sluta följa efter. Vad fick människan att tro att Sonne skulle göra som denne ville? Han gjorde som han själv ville, andras känslor och tankar existerade inte för honom. Inte för honom att ta hänsyn till i alla fall. Människor var mindre värda än varelser fastän de trodde att de var bättre, något som inte alls var sant.
Demonen ställde sig så att han kunde se människan bättre utan att helt vända sig emot honom, tänkte inte alls göra någon överenskommelse med denne, för vad fick människan att tro att han skulle göra det?
”I´m a demon.” leendet klättrade snabbt upp på de ljusa läpparna efter att han uttalat svaret, höll hela tiden de turkosa ögonen emot människan.
”A fire demon.” han nickade lite lätt för att understryka det han precis sagt. Han tänkte inte göra något som bevisade att han var en av många elddemoner som fanns, människan fick helt enkelt ta honom på hans ord. Men då man hade med demoner att göra så visste man aldrig om de talade sanning eller ljög, något som han tyckte var alldeles underbart. Han vred på sig igen och gick helt fram till den vithårige, namnlöse människan, böjde sig fram igen och tog dennes hand, lät läpparna lätt röra vid dennes mjuka hud.
”My name is Sonne.” demonen log roat med hela ansiktet, studerade honom några få sekunder innan han släppte handen och rätade på sig.

Exakt hur den andre skulle reagera på Lokis ord var svårt att säga, mycket svårt. Varför han ens ville veta visste han inte, för att det kändes tryggare så? Att veta vad man egentligen hade att göra med? Kanske var det så, kanske inte. Svårt att säga. Det tog en liten stund, kanske för att den andre övervägde det han sa och sedan kom orden. På något sätt var det surrealistiskt. Han stod här med en man med lysande turkosa ögon framför sig som just hade yttrat att han var en elddemon. Han visade det inte på något sätt, och Loki antog att han inte skulle göra det heller. Men å andra sidan kunde det väl delvis förklara den kyliga klädseln och hur fingrarna som rört hans bara hud hade varit så varma trots den kalla vinden. Då denne åter igen rörde sig mot honom stod han kvar, och exakt vad han väntade sig visste han inte, men inte det som hände. En av de ljusa händerna tog ett lätt tag om hans, och likt i de gamla 18oo-talsfilmerna så böjde sig demonen fram och lät sina läppar vidröra hans hand efter en kort presentation. En konstig känsla av genans spred sig i Lokis kropp, och han bet sig hårt i underläppen för att tvinga bort en eventuell rodnad. Varför skulle han känna såhär?! Kanske för att detta var något man helt enkelt inte gjorde nuförtiden. Ärligt talat så var det kanske just den gesten som gjorde att Lokis tvivel på att följa med en elddemon till en fest försvann. Det var en så subtil flört att han helt e kelt måste med. Fanns det fler? Kanske. Kanske kunde det vara ett intressant experiment detta. Samtidigt var det en demon, men ändå. Ett svagt leende spred sig som svar på den andres breda. Då den andres varma hand släppte hans egna så söte den sig mycket tveksamt uppåt, men var noga med att inte röra den andres hud. Istället lät han försiktigt handen leta sig över den bara axeln och försiktigt dra fingrarna genom dennes hår så att några slingor kom fram. Blicken som hade följt handen sökte sig snabbt upp i den andres ansikte för att läsa av en min av obehag eller motvilja. Han måste vara försiktigare med denne än vad han skulle vara ute, mycket försiktigare. Det var väl bland annat han lät bli att vidröra den bara huden, just nu.
”My name is Loki, nice to meet you” Fortfarande ett svagt leende på de ljusa läpparna, som smått förtrollad stod han där I några sekunder innan han lyckades rycka upp sig ur förtrollningen, släppte allt han hade för händer för att ta ett steg bakåt igen.
”So, party huh? Let’s go”

Handen i håret var ingenting nytt heller, det verkade hjälpa till att locka till sig människor ibland. Dock kunde det vara väldigt mycket i vägen, som den gången då han hamnat i slagsmål med männen på The Drowned Sailor samtidigt som han hittade blondinen. En av männen hade dragit honom i håret, som ett fruntimmer. Sedan när slogs män genom att dra varandra i håret på det sättet som denne gjort? Håret kunde vara i vägen ibland, men han kunde inte klippa bort det. Det tillhörde hans mänskliga skepnad och kunde därför inte tas bort, nog för att han önskade bort det ibland. I alla fall sådana stunder då det var i vägen.
Loki? Det var väl ett ganska ovanligt namn häromkring? Eller var Sonne ute och cyklade? Han höll inte koll på mänskliga namn, det var inget som han hade nytta utav och det tillhörde inte heller något intresse som han hade. Onödigt alltså. Dock kunde han inte låta bli att le vid pojkens ord om att det var trevligt att träffats, för det var väl knappast något som pojken tänkt för bara några minuter sedan, eller? Det dröjde dock inte länge innan människan hade backat igen och Sonne nickade lätt vid orden. Fest och fest skulle det väl knappast vara, eller för varelserna var det ju det, det skulle bli så intressant att se pojkens reaktion på vad som skulle visas senare.
”Come on.” han gav människan ett hastigt leende innan han började gå bort mot St Jharvis kyrkogård. Man kunde se vissa väsen redan innan man kom innanför murarna. Det fanns ingen diskretion där, vissa väsen var i full gång med diverse intima kontakter, något som Sonne dock ignorerade. En bit ifrån själva statyn så fanns det extremt långa bordet med maten, samt väsen som åt av maten, bråkade eller pratade.
Maten var en klass för sig, kroppsdelar från olika väsen som antingen blivit stekta eller friterade, sedan fanns det en hel del andra saker. Vätskor i olika färger och konsistenser fanns också, några av dessa drycker skulle motsvara människans sprit, men det var något som Sonne också höll sig ifrån. Dock fanns det en sak på bordet som liknade något som människor själv kunde äta, fastän färgen inte var detsamma. Ett äpple som skimrade i guld, något som Sonne plockade upp och tog en tugga utav, tog sedan upp ett annat som han räckte emot Loki.
”If you don´t wanna taste something else.” han kunde inte låta bli att le retsamt vid orden och nickade mot det som såg ut som ögon som guppade runt i en konstig gelé.

Den andre verkade inte vara vredgad över hans tilltag, något Loki registrerade. Det kunde alltid vara nyttig information till ett senare tillfälle. Många som hade långt hår kunde bli irriterad på att man pysslade med det, rädda för att få tovor, men inte denna man tydligen, eller så brydde han sig inte. Demonen log mot honom och sa sedan åt honom att följa med, vilket Loki naturligtvis gjorde. Det var en bit att gå. Det var en bit att gå och för varje steg så infann sig en känsla av olust. Det var som att han plötsligt insåg exakt vad han gjorde och kände att det egentligen inte var en så smart idé. Han följde med en demon, DEMON, till en fest för varelser. Hur jävla dumt var det inte egentligen? Samtidigt, hur fascinerande var det inte? Och han hade fortfarande inte fått reda på vad den andre ville honom. Hur skulle han kunna ta reda på det utan att följa med? Ta reda på varför mannen följt efter honom? Plötsligt började fler varelser uppenbara sig. På de fester han var med på var det inte ovanligt att folk slank in i garderober, eller på toaletter och man visste vad de gjorde, men till skillnad från de mänskliga festerna var här varelser som helt öppet lekte med varandra. De var dessutom på en kyrkogård, kunde det bli mer underligt? Det var omöjligt att höja på ögonbrynen, men han sa inget, utan följde enbart efter Sonne som förde honom över kyrkogården. Loki kom på sig själv med att gå tätare intill demonen, inte för att han skulle anse honom som helt säker, men det var den enda säkerhet han hade på denna plats, och det fick han helt enkelt lita på. Plötsligt var de framme vid ett dignande långbord, som vid första anblicken inte såg så konstigt ut. Inte fören man faktiskt tittade på vad som låg därpå. Mat som han inte kunde sätta ord på. Drycker som såg direkt giftiga ut. Motbjudande en hel del av det, och inte ämnat för människors konsumering. Plötsligt stannade den andre och Lokis blick for upp till den andres ansikte då han talade och sedan ner på det gyllene äpplet han höll fram. Försiktigt tog han det i sin hand. Vilken konstig fest. Inte så som han hade tänkt sig alls. Men en annan del i honom hade vaknat och blicken lämnade det gyllene äpplet för att åter söka sig över bordet.
”Do you eat all of it?” Frågade han den andre innan blicken plötsligt fastnade på en karaff på bordet som blicken låste sig fast vid. Innehållet var misstänkt mörkrött, mycket misstänkt rött. Utan att tänka efter la han ner äpplet på bordet igen och sträckte sig efter den med båda händerna för att sedan titta ner i innehållet.
”Would I be sick if I drank this?”

”Yeah, pretty much.” han nickade lite. Jo, han åt det mesta som fanns framdukat på bordet. Sedan fanns det saker han åt som inte fanns med på bordet, men det hade kanske skrämt iväg pojken att se att visa väsen åt människor. Fast det borde väl egentligen inte skrämma den vithårige, Sonne var ju demon och man behövde inte vara en demon för att festa på människokött såhär på kyrkogården bland de andra väsendena.
Vid frågan så vred han blicken mot människan som höll i karaffen och han tog en sista tugga av äpplet innan han flyttade sig lite närmare.
”Let me se what it is.” han tog den lätt ur pojkens grepp, rörde lite på den samtidigt som han drog in doften, flinade lite för sig själv innan han tog upp en av silverbägarna på bordet och hällde upp den mörkröda vätskan i bägaren, räckte den sedan emot den vithårige.
”No, you won´t get sick.” det var nog ingen risk för sjukdomar där inte. Dock skulle det bli intressant ifall pojken drack av vätskan eller inte. Karaffen ställde han tillbaka på bordet, men höll hela tiden ett vakande öga mot människan samtidigt som han flyttade handen till en skål där det låg avhuggna, friterade fingrar som han själv började tugga på.
”Why do people like you dress like that, drink that shit that makes you loose your ability to think and then follow some stranger to some place just to..” Sonne höjde blicken och gjorde en gest mot väsendena längre bort som verkade ha en perfekt liten orgie. Han vred dock snabbt tillbaka blicken mot Loki. ”.. do stuff like that?” han kunde verkligen inte förstå människor, deras sätt var inte likadant som dessa väsens, men de var ändå ute efter samma sak. Men varför?
”Why?”

En grimas blev responsen på den andres uttalande. Nej han var verkligen inte en människa, även om han just nu liknade en bra mycket. De där ögonen till exempel, de såg förskräckliga ut där de dansade runt i gelén. Usch. Men för somliga var det uppenbarligen gott. Nej, han måste väl hålla med Sonne om att det inte fanns mycket där på bordet som han överhuvudtaget skulle överväga att stoppa i sin mun. Men det var annorlunda med karaffen i hans händer. Det fanns en misstanke om vad det var, och hur morbidt det än var så var det en upphetsande tanke att han just nu stod och höll i en karaff med blod. Över hans hals fanns det ett mycket smalt och mycket vitt ärr, vilket var det enda riktigt synliga. Annars så kunde handleden med främst ljumskarna vittna om många fler och en del djupare än så. Resultat av den före detta pojkvännen, och inget som han skämdes över. Dessutom visste han att han själv givit den andre än fler ärr som minnen från de vilda nätterna. Han släppte därför lite motvilligt ifrån sig karaffen men iakttog den andre ingående då demonen verkade undersöka innehållet. Det tog inte lång tid fören en silvrig bägare höjdes och han kunde se vätskan hällas upp, samt det leende som spelade på demonens läppar.
”Are you sure?” frågade han själv den andre då han tog emot bägaren. Så vitt han visste kunde man aldrig vara säker på om demoner talade sanning eller inte då de pratade med än. Skulle han våga riskera det för nyfikenheten? Han höjde bägaren för att själv lukta på innehållet och sedan åter iaktta det med sin fulla koncentration. Dock blev han snart avbruten av en fråga ifrån Sonnes håll och därför höjde han blicken för att istället iaktta denne. Ett leende spred sig över hans läppar, ja det var en underlig fråga, det ansåg han i alla fall. Men å andra sidan hade han sagt att demonen kunde få fråga vad denne ville om människor och han skulle försöka svara, så varför inte?
”I guess the reason doesn’t differ so much from theirs really. You want someone near you. Want to be with someone. It feels nice, pleasure you know. I call it a mating dance. You try to get someone near you, interested in you, and then you take him or her home to do the mating, sort of” Han log svagt och höjde sedan bägaren för att föra den till sina läppar. Det gick inte att dricka detta i stora klunkar, men redan efter den första lilla visste han att han hade haft rätt. Det var blod. Kan kunde inte säga om det var från en människa eller varelse, men blod i dess renaste form. Sjukt egentligen. Någon måste ha tappat livet till förmån för att fylla denna karaff. Sjukt att han inte kunde låta bli att med små små klunkar låta innehållet i bägaren sjunka. Snart ställde han den dock ifrån sig, utan att kommentera sin gärning för att helt vända sig mot Sonne. Han tog ett steg närmare för att sedan lyfta båda sina händer och lät dem försiktigt ta tag i varsin slinga av det långa håret för att mycket försiktigt dra i det, som för att få den andre närmare sig.
”You lose yourself with another person. That’s what it’s all about. Would you like to try?” Det var en inbjudan från hans håll, om än en dåraktig en. Demoner, varelser… Man borde inte interagera med dem, man kunde hamna i så mycket trubbel. Men som det nu var kunde han inte låta bli. Han hade äntligen fått träffa sin förföljare, följt med till detta ställe, druckit något som bara måste vara blod bland ögon som knappast skulle döma honom, och för att vara sanningsenlig så var inte demonens form ful, tvärt om. En invit kunde han i alla fall kosta på sig, även om det skulle krävas mycket för att han skulle slutfölja något, speciellt här.

Människans förklaring lät inte som en förklaring i Sonnes öron, kanske var det för att han inte ville förstå. Han ville inte bli som dem, det var inte riktigt han. Dock använde han väl lite av den tekniken som pojken talade om, fast inte riktigt så, eller hur? Kanske var han lika dålig som dem ändå? Demonen höjde blicken och fnös lätt åt sina egna tankar. Nej, han var bättre än dem och så skulle det förhoppningsvis förbli.
Tankarna skingrades då han lade märket till hur människan rörde sig i ögonvrån och blicken riktades emot denne. De turkosa, lysande ögonen sökte efter något sätt att försöka förstå vad människan höll på med, vad denne ville ha sagt genom kroppsspråket. Han kunde känna händerna som fångade en del av det svarta, silkeslena håret och drog lätt i det och demonen flyttade sig lite närmare, enbart nyfiken på vad människan kunde hitta på härnäst.
Orden som lämnade människan fick ett snett leende att lägga sig över demonens läppar och han kunde inte låta bli att skratta till. Var det inte lite ironiskt hur orden lämnade pojken efter att denne accepterat det demonen erbjudit honom och det redan fanns ett band emellan dem som människan säkert inte kände av ännu. Sonne kunde dock inte låta bli att spela med utan lade händerna mot den yngres höfter och drog honom intill sig, lät ena handen lägga sig mellan dennes skuldror medan den andra handen snabbt smög in under tyget och lät naglarna rispa över den mjuka huden. Därefter så sökte sig handen som legat mellan pojkens skuldror upp mot dennes vita hår, tog ett lätt tag om det och tvingade bak huvudet. Leendet som han haft tidigare blev allt bredare nu och avslöjade de vassa tänderna som gömde sig där bakom. Därefter lutade han sig fram och lät tänderna göra som naglarna, rispa lite prövande över huden samtidigt som han kunde känna hur belåtenheten i kroppen steg.
Människan var redan hans så det spelade ingen roll om han gjorde något snedsteg nu, Loki skulle aldrig undslippa honom. Aldrig någonsin. Bandet höll dem samman och skulle inte lösas upp förrän demonen beslöt sig för att låta människan gå, men detta hade aldrig hänt än så länge och skulle troligtvis inte hända nu heller.

Vad höll han egentligen på med? Det var en väldigt berättigad fråga. Han stod på en kyrkogård full med varelser och hade just dragit en eld demon i håret för att locka denne närmare sig. Uppenbarligen verkade det fungera dessutom, då den andre faktiskt gick närmare honom. Ett leende spred sig över mannens läppar och i takt med att den andre flyttade sina händer i rörelser som fick kroppen att rysa till släppte han själv ner de långa hårtestarna över den andres axel. Händerna vandrade lätt ner för den andres bringa, men då han kände hur han drogs närmare och kände de smått klösande rörelserna över ryggen var han snabb med att låta båda händerna vandra bak till den bara ryggen, dels för att börja göra små smekande rörelser där, men också för att kunna pressa sig ytterligare närmare. Ögonen fokuserade åter på de lysande turkosa och han började ställa sig på tå för att bättre kunna nå upp till den andres ansikte då mannen böjde sig fram och han kunde känna de spetsiga tänderna mot huden. Ögonlocken slöt sig över de grå ögonen och händerna började styra sig själva, naglar vändes mot den andres rygg och borrade sig in i den vita huden för att långsamt dra sig neråt. Killen var demon för sjutton, han borde gilla lite hårdare tag, right?
”You may bite” det var en låg kommentar, inte som en befallning, utan bara för att visa att han inte skulle dra sig undan om det var så, snarare tvärt om. Han lät naglarna släppa efter och istället tillät händerna försiktigt vandra sig ner mot den andres byxkant vid svanken. Då han kände det lite speciella tyget under sina fingrar mindes han plötsligt vart han var och han slog åter upp ögonen för att låta händerna placeras på mannens höfter och tryckte lätt.
”I know they do it here in the open, but I would prefer to go somewhere else” Ett svagt leende spelade på hans läppar då han uttalade orden. Jo då, till vis del hoppades han på det, men han fruktade det också. Kåtheten kunde i och för sig mörda många tankar, men så fort han blev påmind om verkligheten mindes han att det kanske inte var världens bästa idé att gå hem med en demon av alla varelser han kunde välja bland.