A night at Roscoe's

Roscoe’s var upplyst för kvällen och en bred massa av svarta jackor och ljust jeans stod samlade utanför. Vissa bar färgat hår uppsatt i långa tuppkammar och andra hånglade med varandra upptryckta mot väggar. Alfred närmade sig långsamt på taniga ben och händerna djupt nedkörda i fickorna. I själen stod han redan i samlingen av människor, men rent fysiskt kunde han inte känna sig mer utanför. Han var visserligen klädd i sina favoritbyxor – långsmala, slitna, svarta jeans, men utöver det såg han ut som vem som helst. En vem som helst som verkligen inte besöker punkspelningar – och verkligen inte på en gaybar.
För att vara ärlig var han lite osäker på det här med gaybaren. Han hade aldrig besökt någon tidigare och ville inte heller att någon skulle få fel… intryck… av honom. Han var inte homosexuell, och även om tanken inte var obekant kände han sig smått obekväm vid tanken på en annan killes händer. Nu var det så att Alfred var en oerhört naiv, och för det andra väldigt lättböjd. Efter att ha levt med oerhört konservativa föräldrar och med liten påverkan från vänner och andra jämnåriga var det inte heller så konstigt att han tyckte som han tyckte. Ett av paren som hånglade mot väggen just nu var just två killar. Han försökte att se på dem med lugn blick, men det liksom vände sig i magen på honom och han tvingades titta bort. Det kändes bara… fel.
Försiktigt smög han förbi folkmassan i sin egen lunkande takt och kom strax därefter in. Bandet höll fortfarande på att sätta i ordning sina instrument och Alfred tog sig tyst fram till baren, med blickarna ännu fästa vid bandmedlemmarna. Han sjönk ner på en sits men kunde ändå inte riktigt släppa dem med blicken. Han hade alltid önskat få vara med i ett eget band, men han var knappast tillräckligt begåvad eller socialt belevad för att våga fråga någon. Det var lika bra att titta på, det gjorde honom åtminstone ganska lycklig.

Alfred ryckte till. Under några förvirrade ögonblick var han säker på att det var Lavender som stod där på andra sidan bardisken med sitt söta leende och lila lockar, men för det första var den här kvinnan blåhårig, och efter någon sekund insåg han till sin stora skam att det inte liknade Lavender alls. Medan Lavender i hans ögon alltid varit vacker och söt var den här kvinnan mer edgy och häftig än något annat. Han hoppades att hon inte lagt märke till det vaga igenkännandet i hans blick, och som för att stryka det ur sitt ansikte harklade han sig hastigt och rodnade istället. Något att dricka… Om hans mamma kände alkohol i hans andedräkt när han kom hem skulle han förmodligen få stryk. Han var visserligen gammal nog för att dricka, men… Marianne var en svår kvinna att handskas med och han lät hellre bli.
Det var först då han noterade ytterligare en bartender som för tillfället ignorerade. Den blåhåriga var mycket sötare och definitivt mer intresserande. Försiktigt lutade han sig närmare och sänkte rösten.
”Uh, do you have anything without alcohol?” Så fort meningen lämnat hans läppar ångrade han den. Vad var han för slags människa som drack alkoholfritt på en punkspelning? Kinderna blossade mer röda än tidigare och han såg förnedrat ner i bänken medan han pillade fram plånboken ur fickan.

Han lade upp läderplånboken på bardisken och försökte med flyktiga ögonkast undvika hennes blick. Han planerade redan för att ta sin drink och försvinna därifrån illa kvickt, kanske ställa sig i något hörn och betrakta spelningen därifrån istället. Han nickade. ”A drink please.” En drink skulle ju åtminstone ha utseendet av att innehålla alkohol, så länge det inte var en typisk ”tjejdrink”. Han såg nästan lite förskräckt ut. Han befann ju sig faktiskt på en gaybar… Tänk om någon fick felaktiga idéer om honom? Men han kunde ju knappast be om en ”manlig drink”, så han satt tyst och snällt på sina händer medan han låtsades betrakta flaskorna och glasen som var uppställda bakom kvinnan med det blåa håret. Hans påhittade ignorans kom dock inte att vara längre då någon utav bandmedlemmarna stötte till en trumpinne så hårt mot någon utav cymbalerna så att ljudet ekade genom hela klubben. Alfred hoppade till igen.
”Eh, yes, the band”, mumlade han distraherat och sneglade åt bandmedlemmarna som nu knuffade till killen som slagit till cymbalen. Han insåg att det kanske lät lite taskigt och lade hastigt till; ”But I don’t mind the company!” Allt detta fick honom att rodna kraftigare än någonsin tidigare och han suckade tyst åt sin egen lamhet. Han kunde aldrig riktigt känna sig avslappnad i flickors sällskap, och verkligen inte i sällskap av sådana som hon.
”So… What’s your name?” frågade han skakigt, det var väl sådant man gjorde, eller hur?

Det var tydligen inte bara Alfred som ryckt till vid cymbalens ekande ljud. Något exploderade mot golvet och Alfred vände hastigt huvudet åt hållet ljudet kom ifrån. Den andre bartendern hade tappat något, ett glas kanske. Han såg hur den blåhåriga kvinnan nickade åt någonting på väggen och han följde hennes blick för att se vad det var. Den andre bartendern var tydligen mer klumpig än väntat. Han var glad över att få bli serverad av den här istället.
Han tog nervöst emot drinken och gladdes över det faktum att den såg väldigt neutral ut – och god. Han räckte henne fyra dollar, men stelnade plötsligt till. Hade hon sagt Thisbe? Namnet sparkade igång någonting i hans minne, och medan han sörplade på drinken kunde han inte låta bli att sluta tänka på vart han hade hört det någonstans förut…
Åter igen påmindes han om de lila lockarna som tillhörde Lavender, och allting blev plötsligt glasklart inför honom. ”Ah!” utbrast han nöjt. ”I know you! Or, well, at least your name… Do you know Lavender? Purple hair, big eyes?”
Han hade för en gångs skull glömt bort sin blyghet i detta plötsliga fall av briljerande. ”She lives with me. Uh, in my house. We’re renting out rooms you see. And – and – she told me she was looking for someone named Thisbe. She kind of looks like you too. The hair, you know…”

Hans glädje över att äntligen få vara till nytta dog i och med Thisbes besvärade min. Stöten i magen indikerade redan att han gjort något otroligt fel, och greppet om hans handled bara ökade på faktumet. Han ville genast be om förlåtelse, kanske var det fel Thisbe ändå? Men situationen var så absurd att han inte kunde annat än att förfärat se på henne med halvöppen mun medan han knöt och slappnade av i handen som hon gripit tag om, rädd för att verka otrevlig om han drog den åt sig.
”N-no! I’m not doing anything… I… well, she asked for someone named Thisbe. Maybe she meant another Thisbe?”
Thisbes ögon stirrade in i hans mörka, och kände rädslan stiga i strupen. ”I’m sorry!” utbrast han tillslut, alldeles för högt. De få som hittills äntrat klubben gav honom blickar, men ingen reste sig för att ingripa.
”What if I give you our address? You can check out for yourself.” Desperat vätte han sina läppar och andades tungt. Någonting sade till honom att han hittat rätt, men omständigheterna gjorde det omöjligt. Han var verkligen oerhört förvirrad.

Thisbe drog tillbaka handen och Alfred tryckte handleden tätt mot bröstkorgen. Han förstod inte – hennes reaktion hade varit så oväntad. Kanske var det för att han var så otroligt naiv att han aldrig kunnat tro att två söta tjejer kunde ha en så förmodat bekymmersfull relation. Han hade varit säker på att hon skulle bli glad – han hade åtminstone verkligen trott att han gjort något rätt. Kanske hade han det också, kanske visste han det inte bara ännu…
Klubben hade blivit allt mer befolkad och det satte sig någon intill honom på barstolen bredvid. Bandet hade helt tappat hans uppmärksamhet, och utan hans vetskap slog de på strängar och pickade på mickar för att kontrollera att allting fungerade som det skulle. Det hade blivit definitivt varmare, och Alfred kände svetten pärla sig i ryggslutet. Han hade tagit av sig hoodien om han bara inte varit så nyfiken på vad bartendern gjorde. Thisbes händer hade vant börjat röra sig över arbetsytan, och mycket snart stod ett litet shotglas med okänt innehåll framför honom. Rent instinktivt sträckte han sig redan efter plånboken men släppte tanken så fort hon förklarade drinken ”på henne”. Han hade inte druckit upp sin första drink, men den fick stå odrucken fram till det att han svept i sig shoten med en sur grimas. Tusen ursäkter vällde fram ur bakhuvudet; ’Den var gratis’, ’Det var inte meningen’, ’Jag visste inte att det var alkohol’. Han skakade av sig även dessa tankar. Han var en vuxen karl, och det var ju inte som att den här enda shoten skulle påverka honom allt för mycket.
”Thanks”, grimaserade han och ställde ner det lilla glaset på disken med en smäll. ”I can call her if you want. I guess she’s free tonight…”

Alfred nickade allvarligt. Han kände fortfarande shoten bränna i strupen och harklade sig lågt för att göra rent. Mannen intill honom beställde en öl, och Alfred kände sig glad över att få bli släppt från Thisbes överträffliga uppmärksamhet. Hans ögon vandrade genast över axeln till bandet som nu var så gott som färdigställda. Deras trummis hade redan satt sig tillrätta bakom setet och snurrade på sina trumpinnar med vana händer. Alfred var inte den enda som tittade på dem. De hade gjort sig ett namn i Chicagos undergroundrörelse och redan skapat sig en redig fanbase, så därför förvånades Alfred inte över det lilla gäng med rosahåriga tonårsflickor som fnittrande betraktade scenen med glödande ögon. Faktum var att baren var så gott som fullpackad med svarta läderjackor, nitar och hårspray. Han kände sig oerhört malplacerad.
”It’s Alfred.” Han hade vänt sig tillbaka till Thisbe, och ölen hon hällt upp stod nu på bordet intill honom. ”I’ll call her before the gig starts, err, if you’d excuse me.” Han gled av stolen, lämnade omedvetet sin alkoholfria drink på bardisken och sicksackade genom den allt växande folkmassan. På väg ut stötte han ihop med ett gäng andra killar, och när han väl kom ut i den friska kvällsluften var han rödkindad och svettig. Han tog några djupa andetag och började dra av sig hoodien. Hans tröja var redan blöt av svett i armhålor och ryggslut, men med den kyliga brisen kände han sig på en gång mycket bättre.
Med luvtröjan över armen halade han upp sin mobiltelefon från jeansfickan. Han hade ringt Lavender förut, men aldrig hade han varit så nervös som just nu. Vad skulle han ens säga? Att en tjej som trodde att hon var död stod bartender i en gaybar han bestämt sig för att besöka? Han suckade tungt innan han snabbt pressade fram hennes nummer och tryckte luren mot örat.

Alfred suckade så fort han hörde Lavenders röst i andra änden av telefonlinjen. Han hade verkligen ingen jävla aning om vad han skulle säga, så för att undvika ämnet så länge han kunde valde han först att reagera på hennes högts olämpliga hälsning. ”Shut up!” väste han irriterat och pressade luren mot kinden som för att förminska chansen att någon förbipasserande skulle höra henne genom mobilen. Trots att han fortfarande fick fjärilar i magen så fort han såg henne någonstans i huset så betraktade han henne ändå som en god vän och han visste att hon inte skulle ta illa upp.
”Uh, okay… so… I’m at a… bar.” Han bet sig i läppen – han ville verkligen inte avslöja att han var på en gaybar av alla ställen att vara på. ”And, there’s a girl who’s working here, I think she might know you, but I’m not sure. Not at all”, fortsatte han och suckade ännu en gång. ”She said she knew someone named Lavender years ago, but that girl apparently died so how could it possibly be you? Strange, right?” han skrattade nervöst och helt utan humor.
“Her name is Thisbe. Do you recognize it?”

Han kunde riktigt höra hur Lavenders röst förvandlades från sin vanliga lättsamma ton till något mycket allvarligare. Alfred kallsvettades redan, han visste inte om han ville veta vart det här skulle gå. Bandet hade nu börjat spela inne i lokalen, men han hade tappat alla tankar gällande dem. Det enda som existerade var Lavenders oroliga röst och telefonen som höll på att glida ur hans mer svettiga grepp.
”She said she wanted to meet you aswell, but not at work. She’s a bartender. Maybe you could come here when she’s finished? Later tonight.” Han andades en stund i luren, vätte sina läppar och fortsatte sedan; “Who is she, Lav? This is just really strange and awkward and I don’t understand anything at all…”