Same old plans, but new news[p]

Antal inlägg : 29 Registreringsdatum : 13-08-04 Ålder : 1567

Han såg den nedlagda förfallna gamla fabriken på håll och kunde känna dess odör. Den stank av metall och ruttet träd, men också kände han en vag doft av den han sökte. Oberon, en nedgången gammal kung av väsen, något yngre än han själv men ändock inte mindre vis för det. De båda hade samma mål och jobbade gemensamt med det, om än på olika fronter. Själv ansåg han sig själv att ha den något svårare sidan, Oberon måste enbart få hans forna folk att lita och lyssna på honom igen, så att de kunde låta människorna vara medan han var tvungen att få människorna tro på det han var, övertyga dem att han inte ville något ont för att sedan få dem att lyssna, och tro på, hans ord innan de kunde förstå situationen. Tassarna gick på den överbevuxna stigen som ledde till byggnaden. Han gick i sin vanliga form och var inte rädd för att någon skulle se honom, nej de kunde de inte. Om de inte var som pojken han mött tidigare, denne Alfred, start skottet för den framtid han försökte uppnå med den gamla kungen. Han hade inte förvarnat det något yngre väsenet om sin ankomst men hoppades ändock att han hade tid. Ja för han hade viktiga nyheter, nyheter om hopp.

Han klev in på det slitna golvet och såg sig omkring "Oberon min gamle vän, har du tid med en vän? eller ska jag gå igen?" trots den både upplyftande och påskyndande orden så skrockade han. Ja det hade gått allt för lång tid innan han var här sist. Han började själv gå mot det hörn den andre gjort till sitt eget. Han gillade inte att den yngre straffade sig själv på detta sätt, inte ens an egen boning mitt i centrum hade lika mycket metall i sig. Han lade handen mot en bärande stomme av metall och kände den lätt fräsande känslan innan han tog åt sig den. Fast ändock borde de straffas, de borde ha fixat det här problemet långt innan det hunnit så här långt. "Jag har goda nyheter min vän" sade han då han nästan nått det plast skynke som dolde den andres enkla boning.

Rubrik: Sv: Same old plans, but new news[p] ons aug 14, 2013 11:53 am

Oberon hade slumrat in i den dvala som var typisk för någon som levt i över tusen år. Han var inte medveten om han var vaken eller fortfarande till sömns när han hörde den ekande rösten någonstans inifrån hans fabrik. Han var van vid dessa forna ekon från vänner och minnen han en gång haft – och i början ville han inte öppna sina ögon för att se efter om rösten faktiskt kom från någon konkret källa. Han tänkte att det kanske var någon elak tanke som kom för att hemsöka honom, men tillslut ryckte det till i hans långa getben och han öppnade sakta sina mjölkvita ögon för att ruskande vända sig om. Bakom det sista plastskynke som skiljde honom från resten av fabriken stod Kraver – han kände igen hundväsendet mycket väl och ett sorgligt leende började spridas i hans ansikte. Han fann att han stod vid en av sina överbelamrade bänkar, och i händerna låg fortfarande en burk med havssalt och i den andra en skvalpande massa av hans eget blod. Det gjorde honom galen att finna sig själv halvvägs genom en handling bara för att mitt i den glida iväg till minnenas land. Det hade blivit allt svårare att kontrollera, och nästan som om objekten bränt honom släppte han glasburkarna så att de skramlande föll ned på den rostiga metallytan.
”Kraverrrr…” knorrade han och stegade närmare honom. Hans röst var djup och full av påhittad förväntelse. ”Vad har du för goda nyheter till mig?” Hur mycket han än letade efter i djupet av sitt hjärta kunde han inte finna att han brydde sig nämnvärt – det fanns ingenting i världen som kunde få hans ande att lyfta. Deras projekt hade verkat närmast fruktlöst – han hade inte konverterat ett enda väsen och de flyktiga försöken hade visat sig ha nästan motsatt effekt. Kanske hade Kraver lyckats å sitt eget håll – någonstans inom honom önskade han det. För ett bättre välmående för alla i realmen, och människorna som bodde hos dem.
”Sätt dig ner och berätta min vän”, sade han och svepte dramatiskt med handen över det runda bordet och snidade trästolarna runt det.

Antal inlägg : 29 Registreringsdatum : 13-08-04 Ålder : 1567

När han klev in bakom skynket så fann han den gamla vännen stående vid bordet med ett sorgset leende. Människor log oftast enbart när de var glade, men ett leende kunde betyda många saker, sorg, lycka, bisterhet, ilska ja oändligt många känslor kunde speglas i ett enda litet leende. Han hörde sitt namn uttalas på ett sett som fick honom att oroa sig lätt för den andres hälsa. Som om den förväntan han tyckte sig höra i rösten var tom, ihålig. Han hoppades att hans nyheter kunde dra till sig hopp till vännen, liv. För det verkade som om allt hopp som fått de båda att påbörja det här hade lämnat den yngre, men ack visa, varelsen. Åter hörde han den andres röst och han sträckte lätt fram handen, som om han var beredd på att stötta den andre. Hade det verkligen gått så lång tid sedan han hälsat på här? Sist hade en, om än liten, gnista hopp lyst upp den andres ögon och trots de tvivel Kraver först ägt så hade de lättats av att se den lilla, men ack tåliga, lågan som brunnit i den andres själ. Kanske var det dags att åter försöka blåsa liv i den. Han gjorde som Oberon bad honom och slog sig ner på samma stol som han alltid gjorde.
"Jag har lyckats sått ett vagt frö av framgång min vän" sade han sakta, som om han omsorgsfullt bäddade in orden i en hinna av hopp, som om de kunde så ett frö av hopp i den andres hjärta igen. Han gav tid för att orden skulle få sjunka in. "En ung pojke, men ändå med potential för vår vision" Han hoppades att han kunde påminna den andra om vikten i deras uppdrag. Kanske skulle han hjälpa Oberon också. Att vara den sista kungen av skogen och väsena kunde inte vara lätt. Det kunde inte vara lätt att se sitt folk och sitt rike falla sönder av de händer de nu försökte rädda. Han sträckte ut handen mot sin vän, ville lägga den på hans axlar och lova att allt var bra och att allt skulle ordna sig. Men det skulle vara att ljuga. Han kunde se hur skogen försvann allt mer. Ja inget skulle blir bra om han inte lyckades blåsa liv i Oberons låga igen.

Rubrik: Sv: Same old plans, but new news[p] tor aug 15, 2013 11:04 am

Oberon satte sig mittemot hundväsendet och knäppte händerna framför sig. Han hade kunnat bjuda på sommarvin eller någon annan dryck, men hans huvud var fortfarande omtöcknat efter den långa, oplanerade vilan. Det var olikt Oberon att inte bjuda på någonting – han hade alltid teer och torkat kött och söta frukter att bjuda på, men idag av någon anledning hade han glömt bort det. Han lutade sig närmare – nog var han intresserad i vad Kraver hade att säga – ett projekt som legat döende så länge verkade ha stigit ur askan – och hur vackert var inte det? Men han kunde ändå inte förmå sig att glädjas. Hans sida av avtalet var ännu förruttnat och helt menlöst och han var för trött för att ändra på det. Alldeles, alldeles för trött.
”En pojke? Ett av fullmånsbarnen, antar jag?”
Fullmånsbarnen hade alltid fascinerat honom – mänskliga barn med förmågan att se deras värld. Det var fullständigt fängslande. Det var som om naturen själv ville masa ihop deras två världar. Han hade stött på fullmånsbarn i alla tidsåldrar, men liksom de hade lagt märke till ökningen av väsen i deras städer hade Oberon lagt märke till ökningen bland barnen själva. Kanske var det ett kosmiskt ingripande som fört dem samman…
”Hmmm”, rasslade han. ”Har du stött på fler utav dessa människor? Vår egen sort verkar ogilla dem. De behöver skyddas.” Oja – han hade sett väsen trycka in fingrar i intet ont anande ögonhålor, och detta var då ändå det mest skonsamma alternativet. ”Fascinerande…” mumlade han. Han hade böcker om sånt här.

Antal inlägg : 29 Registreringsdatum : 13-08-04 Ålder : 1567

Han kunde se en, mycket vag, gnista av hopp spraka till i den andre för att snabbt dö ut. Kraver smackade med tungan och skakade på huvudet. Kanske en allt för stor gest till att han var något missnöjd med responsen. Vad skulle han ta sig till? Hur skulle han få den yngre att ta till sig vikten av deras arbete. Han visste att väsen sidan inte burit frukt. Men snart, tålamod var nyckeln. "Oberon, gamle vän" Han pausade och försökte komma på något som kunde rycka upp honom litet,men misslyckades "är det alla år i den här metallburken som fått dig så här?" han höjde handen och svepte i luften framför den andre och sedan runt i rummet, vars väggar var fulla av bilder. Hans blick hade inte lämnat den andre under gesten. "Vad fick dig att förlora din forna glans, din makt, din stolthet?" han reste sakta på sig. Gick runt det lilla bordet mot väggen, med blicken fäst på en koltavla. Han höjde handen, sakta, och lade den mot ramen på kolteckningen. "Är det han?" frågade han och tittade på bilden av Oberons son. Hans ättling. Enly var även han en av Kravers vänner, även om det inte var på riktigt samma plan som Enlys fader och han. Kraver vände sig mot den andre igen. "låt inte vikten av vårt uppdrag krossa dig" Han tittade allvarligt på honom, med stora, djupa och förstående ögon. "Du vet att det betyder mer än dig och mig, det är framtiden" Han hade talat ovanligt mycket för att vara han och väntade nu på Oberons reaktion. Han må vara en gammal kung, men Kraver var äldre, hade upplevt mer och just nu tänkte han tillbaka till gamla tider, tider som nästan blivit glömda. Tider endast människans historier, de flesta falska, kom ihåg. Tider till och med väsen hade svårt att minnas. Tider då han var ung. "Utan uppdraget vet vi inte vad som kommer hända med Enlyeech" Även om han visste att det var hårda ord så var det sanningen, och han skulle aldrig få för sig att ljuga för Oberon, eller någon annan. Nej. Ibland var det den hårda, råa, sanningen som inspirerade folk, uppmanade dem, att fortsätta.

[ett crappy inlägg från mig ^^']

Rubrik: Sv: Same old plans, but new news[p] lör dec 21, 2013 3:44 pm

Oberon kunde inte låta bli att känna sig arg – förnärmad. Hur kunde hundväsendet tala till honom på det sättet? Under några sekunder kände han sin forna stolthet flamma upp och han reste stelt på ryggen medan han såg på Kraver med tunga ögon.
”Jag förlorade Enlyeech för många år sedan”, svarade han med raspig, låg röst. Han satt blickstill kvar i sin stol, men det kröp i benen efter längtan av rörelse. ”Det må vara framtiden, men varken jag eller Enlyeech har någon del av den.” Han vände sakta sin blick i motsatt riktning från kolteckningarna där hans son fanns avritad och rynkade på pannan. Vad hade Kraver för rätt att komma in och väcka så många känslor inom honom på samma gång? Han ville be honom att ta det försiktigt, men urgammal stolthet, eller snarare tjurskallighet fick honom att hålla tyst.
Kraver hade visserligen rätt – projektet de startat tillsammans hade växt i massor, och det utgick inte längre bara ifrån dem själva. Det var verkligen framtiden, men Oberon var för trött för att orka ta den i sina händer. ”Du har rätt”, suckade han tillslut och sjönk tillbaka i sin forna ställning vid det tomma middagsbordet. ”Förstås.”
”Även om jag är vittrad så förtjänar min son en kommande tid, det måste vara det enda jag kan göra för honom. Om vårat släkte ska överleva måste vi bygga broar mellan oss och våra människor. Jag är glad ändock, att du fortfarande håller projektet vid liv intill ditt hjärta, min vän.” Han vände sig mot Kraver, ögonen en aning ljusare än tidigare.
”Detta är bortom oss själva nu, men jag behöver fortfarande hjälp. Säg mig, hur kan jag hjälpa till? Vartenda försök att värva väsendena till vår sida har varit fruktlösa, det verkar som att människorna är de mest öppenhjärtliga i detta fall. Så fel vi hade om dem i början.”

Antal inlägg : 29 Registreringsdatum : 13-08-04 Ålder : 1567

Kraver lyssnade tålmodigt på hans väns svar, trots att det var något i det som gjorde honom besviken, vännen hade gett upp. Helt, kanske. Men Kraver skulle blåsa liv i lågan, om det så var det sista han gjorde, han kunde inte ta det här projektet i sina egna armar. Kunde inte axla ansvaret för både väsen och människor. "Jag ursäktar för mitt lilla drag, men din son har absolut en plats i framtiden, och det ska jag se till, men om jag inte får din hjälp så kommer du försumma honom den chansen" Hans blick sökte sig till vännen som åter satt sig vid middags bordet. Han tog sig friheten att slå sig ner vid stolen mittemot. "Stegen med människorna har heller inte varit många, min vän, och inte heller långa, men det är steg, och varje steg leder framåt" ett av de pälsklädda fingrarna sträcktes ut mot bordet, som för att rita upp en linje på bordet yta, som för att illustrera stigen som ledde fram till målet. Efter att han insåg att han setat framåt lutad över bordet satte han sig istället till rätta och lutade sig tillbaka i stolen, som för att få mer tid på sig att tänka. Hur skulle de fortsätta med detta mål på Oberons sida, Med Oberons mål. Hur skulle de nå ut till väsena? Hur skule de få dem att sluta hel hjärtat hata de som sakta dödade deras hem och, oftast, deras barn. Hela familjer, nej det var svårt. Han hade fått det enkla jobbet. Människorna hade ingen egentlig anledning till att hata väsena, och därför borde de vara lättare att övertala. Men det fanns ju även dem som även hatade vsena, men oftast för att de endast hämnats för sin hjärtesorg. "Detta har vuxit med tiden, och jag önskar jag kunde säga exakt hur vi skulle fortgå med detta, men jag är inte säker. Jag vet att ett frö har såtts i människornas värld, men hur ska vi lyckas så ett i vår?" Han lät inte nedstämd eller nervös, vilket han egentligen var. I sina århundraden så hade han inte stött på ett sådant stort, och världsomfattande problem som skulle sluta i förluster på flera olika världar, och det skrämde honom att de bara hade en liten chans. En chans att lyckas.