Let me hear you scream in pain

[Oliver & Sonne]

Oliver drömde sällan, och när han väl gjorde det drömde han oftast mardrömmar. Han hemsöktes av mörka skuggor och de svävade ovanför honom likt spöken; de fick världen att snurra och suddas ut tills han var alldeles ensam i ett universum utan mening eller betydelse. Naken, omringad av det mörker han kommit att frukta så mycket skrek han tills lungorna tömdes på luft, tills tårarna slutade rinna – och det var först då, på gränsen intill dödsriket – som han kunde känna sig lugn. Drömmarna slutade oftast där med honom skakandes och svettig i sängen, men den senaste tidens drömmar hade givit honom en välkommen gestalt. När han skrikit sig vettlös och uttömd möttes hans blanka ögon av ytterligare ett par – ljusa, självlysande. De trängde genom mörkret tills de upptog varenda del av hans synfält, och han kände ljuset omfamna honom likt en värmande våg av hett vatten. En natt vaknade han av att han pissat på sig. Värmen hade klibbat sig mot hans ben, men han hade å andra sidan ett lugnt och sansat uttryck i sitt annars så besvärade ansikte.
Det finns självklart få saker som är så genanta för en sjuttonårig grabb som att pissa på sig, men när han satt i tvättstugan samma natt och tittade på de snurrande lakanen i maskinen kunde han inte känna ens ett uns av genans. Han satt där länge och stirrade, väntade och stirrade.

Dagarna gick och de ljusa ögonen verkade dyka upp oftare än väntat. Han kunde sitta på sin madrass och spela spel, fullständigt vaken, när han med otrolig övertygelse kastade sig upp på fötter för att titta sig omkring. Det fanns självklart ingenting där, men bara känslan av att vara övervakad (hur påhittad den än var) gjorde honom trygg.
Han spenderade dagarna i och runt omkring the Drowned Sailor. Ibland gick han till den uråldriga kyrkogården för att leta efter platsen där Parkers förmultnande, avklädda kropp hade hittats. Han sparkade på gravarna och grävde distraherat i jorden i hopp om att finna något intressant. På det sättet var han en väldigt morbid pojke. Att kyrkogården även var hem för hundratals väsen var han självklart inte medveten om, även om han ibland tyckte att någon drog i hans hår eller fick honom att snubbla över alldeles plana ytor. Deras konstanta festande skedde bara centimeter ifrån honom, men ändå stod han där ensam med vinden vinande i öronen och omringad av enbart kall jord och hård död.
Ikväll hade varit just en sådan dag; han hade hängt på the Drowned Sailor, spenderat sina sista pengar på öl, och sedan suttit sig på en av de äldsta gravarna han kunde hitta för att dricka den. Han kastade ölburkar omkring sig som om han i själva verket var på en soptipp, men han tyckte inte att det spelade någon roll. Han trodde knappast att de döda skulle bry sig. Sedan grät han en stund. Han grät ofta, Oliver.
I slutet av dagen hade han fortfarande inte blivit besökt av några lysande, välkomnande ögon, så med modfällda steg började han åter igen närma sig den stora motorvägen i hopp om lift. Han hade som sagt redan spenderat alla sina pengar, och orkade dessutom inte ta sig till tunnelbanan. Han hängde därefter lamt vid vägkanten med armen utstickandes i en gest som förhoppningsvis skulle få någon vänlig själ att plocka upp honom. Ingen stannade, och ett par bilar tutade till och med förnedrande efter honom när de körde förbi. Han stampade hårt i vattenpölarna som bildats tidigare under dagen och skrek rätt ut. Jävla kukhuvuden som inte hjälpte honom, jävla idioter. Alla var helt dumma i huvudet. Han hade precis tänkt hoppa ut framför nästa bil i hopp om ett överraskningsmoment, när han själv blev så pass överrumplad att han pep till. Plötsligt var det armar och händer runt hans midja. En mörk slöja av hår föll över hans ena axel, och plötsligt hade han en mun och en raspande röst intill sitt öra.
Hjärtat hade börjat rusa så kraftigt att han inte längre kunde uppfatta några ord. Han stirrade hårt in i demonens glödgade blick.
”What the fuck do you think you’re doing?!” skrek han upprört och lyckades klämma sig ut ur hans omfamning. Hans hjärna hade helt tappat greppet och gick numer på autopilot.
”I fucking waited for you, for so many days, and you just think you can show up like that and scare me to death?!” Hans ögon vällde plötsligt över med tårar och han lät ut ett långdraget; “Uuuuuh”, medan ansiktet skrynklade ihop sig i fullständig trötthet och sorg. Bilen han tänkt hoppa framför körde förbi, och han kunde känna deras blickar bränna i nacken innan de var för långt bort för att se dem.
Utan att vänta på svar eller en reaktion kastade han sig åter in i demonens famn, hulkandes. ”You can’t leave me like that, you can’t, I will die! I swear to it, I will die!”

Och därmed var Oliver omfamnad av det mörker som både skrämt och tröstat honom. Han borrade in sitt rödgråtna ansikte i demonens bröst, drog tungt efter hans doft och känslan av hans hud. Han hulkade till ett par sista gånger innan han lät sig dras undan av stora, varsamma händer. Snor rann nedför överläppen och med ett snörvlande försökte han dra in det igen. Ingen är särskilt vacker när en gråter, men det fanns något ömtåligt med sättet ansiktet färgades om. Rött och vitt, som blod och mjölk. Han förde upp en smutsig ärm för att torka sig under näsan och snörvlade en gång till. Hans ljusa ögonfransar var hopklibbade och tunga av tårar när han såg upp i demonens ansikte.
”What do you mean?” frågade han grötigt.
Binda honom till sig? Han hade aldrig förr hört talas om konceptet, och det lät skrämmande underbart. Kunde det verkligen betyda… Det han hoppats på? Utan att lägga vidare tanke bakom det svarade han hastigt; ”Yes. Yes!”
Han trycktes närmare honom. ”A-are you… one of those?” viskade han. “I’ve been looking for you for a long time. I didn’t know you existed… Please be mine. I want you, I can’t live without you!”
Hans ögon sken av extas och blanka tårar. ”Do you want me?” viskade han tillslut.

Olivers ansikte var ännu rött och strimmigt från tårar och snor när demonen bar honom tillbaka till kullen där begravningsplatsen låg. St. Jhavis reste sig ovanför dem genom ett dis av grå dimma och fuktig luft. Himlen var lika blek som ett ägg med en mörkare skiftning i horisonten. Det hade som sagt regnat tidigare, och gången upp till kullen var lerig och hal. Det var inte längre någon som tog hand om St. Jhavis, och statyn föreställandet helgonet självt var vittrat och så täckt med mossa och beläggningar att ett ansikte inte längre gick att skilja. Oliver såg trött upp på figurinen av St. Jhavis som höjde sig över honom som en varning för synd och lidande. Oliver log mjukt.
Han hade vetat det hela tiden – ingen människa kunde efterlikna synen Oliver fått av demonen den där första gången. Han var ett väsen, precis som den där jägaren berättat för honom så många månader tidigare. Oliver stängde sina rödgråtna ögon och lutade pannan mot demonens bröst. Han förstod visserligen inte alls vad som skedde eller vad som skulle hända därnäst, men i Sonnes famn kunde han omöjligen bry sig. Det viktigaste var värmen under hans kind, starka armar kring hans taniga kropp.
Demonen släppte honom vid krönet av kullen. Överallt omkring dem stod urgamla stenar av varierande trasighet och storlek, demonen slog sig ned på en av dem och i Olivers ögon liknade han helgonet St. Jhavis självt, men otroligt mycket ståtligare och definitivt mer farlig. Oliver satte sig på en lägre sten inte särskilt långt ifrån den han suttit på tidigare. Ölburkar var ännu spridda över marken, och en av dem hade rullat så pass långt att han kunde sätta en kängklädd fot över den och krossa den under ett högljutt ljud. Han såg upp på Sonne, beundrande.
”All of you?” upprepade han frågvist. Först nu observerade han att Sonnes självlysande blick svepte över tingestar som för Olivers egna ögon helt enkelt måste vara osynligt. Han såg sig intensivt om, allting såg ännu precis likadant ut som innan. En pirrande känsla av oerhörd spänning tog fast i hans bröst och han reste sig omedvetet från gravstenen. ”You can show me… The others aswell?” Han tog några halkande steg genom gyttjan och sträckte sig över demonens lår. Han lade sin hand på hans knä och drog fingrarna långsamt uppåt hans ljumske. Han svalde hårt och såg längtansfullt upp i Sonnes bleka ansikte. ”How are we going to do this? I don’t even know your name.”
Han ställde sig så stadigt han kunde i den leriga marken mellan demonens ben och slickade sig om sina frasiga läppar.

Det var som om himlen själv vände sina färger ut och in, för plötsligt var kyrkogården mycket mörkare än tidigare. Till och med statyetten av St. Jhavis verkade mer dömande, och mörkret växte i Olivers hjärta. Han kände Sonnes vassa tänder och mjuka kind mot sin hals, spetsar vassa som knivar och hud mjuk som siden. Han kände sig genast knäsvag och slöt sina ögon. Händerna hade blivit allt svettigare och de letade sig fumligt över demonens lår och mot hans skrev.
Oliver hade levt ett liv där det största beviset på tillgivenhet hade varit slarvigt uppknäppta byxor och hårdhänta händer över nakna kroppar. Dessa var de enda gånger han någonsin känt sig tillräckligt älskad – upptryckt mot en vägg eller nedhållen i en smutsig madrass hårdhänt knullad av någon för honom okänd karl. Det var kärlek för honom, en mycket skev och tvistad bild av det visserligen, men kärlek ändock. Nu öppnade han munnen för att släppa ut ett lågt, men hörbart stön, hans pågående erektion löst pressad mot den kalla gravstenen demonen suttit sig på. Han var dock inte beredd på vad som skulle hända därnäst.
Demonen bad honom att titta på honom, vartefter han öppnade sina ljusa ögon och såg Sonne rakt upp i ansiktet. ”I trust you”, upprepade han viskandes.


Olivers ansikte exploderade i en våg av smärta och hett blod. Blod som för bara några sekunder tidigare varit på omlopp inuti honom kastades ut ur hans högra öga och över Sonnes långa, bleka fingrar och sedan ner i den gyttjiga marken. Olivers sunkiga hoodie täcktes genast och det rann en jämn stril nedför hans kind likt tårar. Han försökte slita sig men Sonne hade en arm runt honom vilket förhindrade varje ryck. Och Sonnes fingrar pressades allt djupare. Olivers svettigt våta fingrar tryckte hårt mot Sonnes bröstkorg i ren och skär panik, han försökte vända ansiktet bort från demonens hårdhänta grepp men fann sig fasthållen. Istället skrek han högt, hjärtat hektiskt arbetande under hans upphävda bröstkorg. Hans öga slets ut ur dess håla och det fanns ingenting han kunde göra åt det. Hade han gråtit hade tårarna försvunnit i blodmassorna, men nu kunde han inget annat än att desperat låta knäna ge vika medan han störtade emot Sonne. Hans tankar hade dött i och med det första skriket – i stunden existerade inget annat än smärtan och sättet han ville bli kvitt den, det spelade ingen roll att det var Sonne av alla människor (eller snarare, väsen) som pressade sig in i honom på det allra vidrigaste sättet tänkbart, det spelade ingen roll att handlingen var den som utfärdade det han så länge drömt om. Ingenting spelar särskilt stor roll när någon annan just dragit ut ens öga.
Sonne höll upp det, men Oliver kunde knappast fokusera på det, och verkligen inte med bara ett öga att hantera. ”Please…!” flämtade han mellan kvidande skrik och hetsig andhämtning. ”Please, not the other one, please, please oh my god”, viskade han desperat, smärtan var nu så pass kraftig att han var nära att förlora medvetandet. ”F-fuuuuck you…” viskade han en sista gång innan han helt enkelt förlorade medvetandet.

Det var inte första gången kyrkogården på kullen fått smaka blod. Jorden var mättad med benrester och människospillror och Olivers heta livsvätska var bara ännu en droppe i ett hav av död och glömska. Himlen mörknade under var sekund och så småningom började det även att regna igen. Pojkens lealösa kropp täcktes med det svala vinterregnet och formade droppar i hans hår och blodiga ansikte, totalt omedveten om Sonnes hårda behandling och sträva tunga. Hans kängor var kraftigt nedtryckta i leran och han var täckt i den eländiga gyttjan ända upp till knäskålarna, hans händer som tidigare gripit i panik efter Sonne hängde slappt över demonens armar. Hans andhämtning var visserligen snabb och hetsig, och under hans ögonlock flimrade det enda kvarlevande ögat hastigt från höger till vänster som om han drömde. När Sonne tillslut var färdig med att lapa i sig strömmen av blod från hans ögonhåla var det tilltänkt att han skulle vakna. Sonne slog över hans kinder utan någon reaktion, Olivers huvud dippade helt enkelt bara åt sidan. Vad demonen gjorde därnäst var dock i en helt egen kategori. De vassa naglarna penetrerade hans bleka hud och värmen som alstrades från Sonnes handflata fick Oliver att hårdhänt suga i sig den regnmättade luften omkring honom.
Som om det inte räckte med den fruktansvärda smärtan i ansiktet kändes nu hans kropp lika het som den värsta solstorm och trots att han inte skrek öppnade han munnen i total chock och skräck. Hans händer som tidigare hängt lamt längst hans sidor ryckte till och han slog nävarna så hårt han kunde i Sonnes bröst, det var visserligen inte särskilt hårt med tanke på sättet alla hans lemmar darrade av plåga och trötthet. Han försökte desperat fokusera på demonens ansikte med sitt enda fungerande öga men fann det oerhört svårt. Du skulle aldrig göra illa mig så här, tänkte han förtvivlat och hulkade till. En varm gegga av maginnehåll trycktes upp i hans strupe – han svalde genast ner det.
”Please tell me you love me”, kväste han nedbrutet fram. ”Please, please, please.” Heta tårar rann nedför hans ena kind och blandades med det nyligen utrunna blodet. ”It hurts, it hurts so fucking much. Make it stop, please, oh my god…” Han klamrade sig fast vid Sonnes axlar så gott han kunde, men hans armar skakade likt asplöv och en ny spya var på väg att leta sig upp igen.

Oliver lade självklart märke till det faktum att demonen inte yttrade det han så gärna ville höra, och han snyftade högljutt, snor rann oattraktivt nerför hans överläpp. Varför, ville han skrika men han kunde inte säga något mer och de enda ljuden som verkade vilja lämna hans strupe var kvävda stön av smärta. Väsendet hade nu gripit tag om hans hår, Olivers haka tvingades uppåt. Vad var meningen med det här? I hans huvud fanns inte en enda logisk tanke, även om de alla cirkulerade det faktum att han helt enkelt måste lita på mannen, och det gjorde han. Med sitt liv.
Han svalde hårt och blinkade med sitt enda öga. Den här gången var han beredd. Trots att hans bakhuvud pressades instinktivt mot Sonnes hand i ett omedvetet försök att fly så kämpade han hårt för att stå så still som möjligt. Hans svettiga handflator grep hårdhänt kring Sonnes tighta byxor som för att hålla sig själv kvar på fötter. Känslan av demonens glidande fingrar var en av de värsta han någonsin känt i sitt liv och hans mun var ännu öppen i tysta skrik av plåga, men han stod still. Visserligen hjälpte det att Sonne lagt ett ben runt hans höfter för att hålla kvar honom, det tvingade hans knäskålar att låsa sig tills han kunde stå så stadigt som möjligt framför mannen han valt som sin räddare.
Han tappade förstås synen mycket snart, världen blev svart och huvudet hotade att explodera i smärta. ”W-w-well d-done”, stammade han fram mellan sammanbitna tänder, nära att svimma igen. Sonne slickade honom över kinden och han kunde inte annat än gissa förskräckelsen som var hans ansikte. En ny våg av smärta exploderade genom hans huvud och nacke, men istället för att skrika ännu en gång formades munnen till ett brett, galet leende. Han tog sats innan han började skratta.
”Hah-hah-hah-hah!” ekade hans hackande skratt genom kyrkogården, ett högt tjut som fick några kråkor från träden vid skogsbrynet att vilt ta upp flykten. ”You’ve done it”, viskade han, fortfarande leendes. ”You’ve finally driven me crazy mad, t-thank you… You big pile of lousy fucking shit…” Han hostade fram det sista, och i och med detta kom även spyan han tidigare försökt hålla nere ut. Han spydde delvis över Sonnes skrev och delvis över sig själv. Stället luktade något fruktansvärt, alkohol, blod och nu spya.

Om Oliver hade väntat sig något så var det definitivt inte det där. Örfilen var visserligen inte särskilt kraftig, men Oliver vars huvud redan smärtade något så fruktansvärt fick honom genast att skrika till, men det var omöjligt att låta huvudet tippa åt någon sida eftersom Sonne fortfarande höll hans nackhår i ett järngrepp. Sedan hände saker han omöjligen kunde vara medveten om eftersom hans enda syn blivit sliten från honom och lämnat honom lika försvarslös som ett spädbarn. Han hulkade fortfarande, även om det som nu kom upp i största del var efterlämningarna av ölen han haft tidigare. Hans tänder hade blivit blodiga och när han drog upp mungiporna igen till ett äckligt sött leende såg han ut som något hämtat ur en skräckfilm. Tankar och känslor virvlade inuti honom, ord och meningar som skrämde honom, tröstade honom och upphetsade honom, för trots smärtan visste han att demonen ännu höll i honom, att han fortfarande ville ha honom. Det var det enda som betydde något i stunden.
Något annat pressades in i hans ögonhålor den här gången – det var inte varma fingrar utan hårda, kalla stenar. Han brydde sig inte ens om att skrika, han bara kippade efter luft medan de vassa kanterna grävde sig in i hans kött och ben, tills plötsligt… Något hände, och han kunde omöjligen förklara det. Det brände, som om köttet i hans ansikte höll på att grillas, och sedan skrek han – för nu återkom verklig smärta igen – och sen, som om allting varit en fruktansvärd mardröm försvann det. Han insåg att han kunde blinka, och att ögonlocken gled över mjuka, våta ögonglober. Världen var ännu en gång synlig, suddig och täckt av en hinna av blod visserligen, men synlig ändock. Demonens vita ansikte svävade framför honom, och efter ytterligare några blinkningar såg han tillräckligt bra för att utgöra varenda detalj i hans vackra ansikte.
Han visste inte vad han skulle säga, han var onekligen förstummad. Han rynkade kraftigt på pannan, varenda spår av ett leende som bortblåst. ”You… why…”
Hans ögon fångade en annan rörelse, bakom Sonne som fick honom att genast vrida blicken. De var inte längre ensamma. Överallt omkring dem stod varelser Oliver aldrig sett förut, vissa betraktade dem med milt intresse men de flesta ignorerade dem totalt, fullständigt upptagna med att äta eller älska eller slåss. Inte ens kylan eller regnet verkade träda in i denna andra realm, för här var allting varmt och hett, och det doftade av kryddor och sötsaker. Olivers ansikte slätades ut i överraskad lycka, fastän han fortfarande var täckt i blod kunde han inte annat än att le större och mer genuint än tidigare.
”You gave me the sight, you gave me the sight!” viskade han upphetsat och ryckte hårdhänt i Sonnes byxor.

Gravstenar hade blivit temporära bord eller sittplatser, överallt låg skämd mat i drivor och i dessa ruttnande högar låg små vättar och troll och sov med sina magar fyllda med godsaker. Oliver hade nu blivit släppt, och fastän hans ben ännu var ostadiga som ett föls lyckades han ta sig genom leran och fram till det längsta bordet på hela kyrkogården. De hade ställt upp det med flera tjocka plankor, (och i vissa fall stenblock, förmodligen från det förfallna kapellet) över gravarna och sedan täckt det med en duk tillräckligt stor att täcka deras kreation. Det var kring detta bord som väsendena svärmades som mest – de knuffades över läckra vindruvor, stekt kött och tårtor, två små flygande feer såg ut att brottas för sina liv i en stor, darrlig gelé. Om detta var vad han köpt med sina två utslitna ögon så var det ett pris väl betalt – synen framför honom var fantastisk, så eggande och gjorde honom så extatisk att han knappt kunde hantera sig själv. Han föll tungt med sidan först mot en längre gravsten, och en vacker alvliknande kvinna med gulnad hy och långa kaninliknande drag hoppade undan från honom.
Sonne tog tag i honom och drog honom närmare bordet. Oliver kunde nu se att det han tidigare trott var vanligt stekt kött liknande mer stekta lemmar av diverse varelser, men istället för att rycka undan lutade han sig ännu närmare för att fascinerat inspektera det han trodde var tre illa brända kloliknande fingrar. Demonen räckte honom ett guldaktigt äpple som han tacksamt tog emot. Han klämde på det med sina blodiga fingrar och lämnade rostbruna spår över äpplets skimrande skal innan han förde det till munnen. Han hade hört talas om något liknande för länge, länge sedan. Kanske en saga någon läst för honom? Någon som åt frukten från en förtrollad värld blev sedan bunden till den för evigt, han undrade om detta var något liknande.
Han hade ännu inte bitit ner i fruktköttet då han vände stora, glansiga ögon mot Sonne. Hans ögonlock hade antagit färgen av mörka plommon, de var svullna och smärtade fortfarande även om det knappast kunde jämföras med tidigare event, när han blinkade kändes det trögt, kanske för att det fortfarande låg blod samlat i hörnen av hans ögon. Retsamt lät han äpplet lämna läpparna och förde det i en lat cirkel med handen, fortfarande utan att smaka så lite som en enda droppe. ”You hurt me”, mumlade han med spelad sårbarhet. ”You hit me.”
Han backade upp rumpan på bordsytan och satte sig efter en stunds kämpande stadigt bredvid en skål med samma guldgula äpplen de båda hade i händerna. ”But you did tell me to trust you, so I guess that’s what I will be doing from now on.” Han förde åter äpplet till munnen men stannade bara några centimeter framför för att åter igen sänka frukten.
”Will this make me yours, or am I it already?” frågade han och lutade sig så sensuellt en nerblodad, trött, gyttjig pojke kunde göra över bordet. Han väntade inte på svar, äpplet höjdes och han lät sina tänder sjunka djupt in i frukten alltmedan hans nya ögon stirrade stadigt in i Sonnes glödande blick.

Saften från äpplet glittrade i de levande ljusen runt omkring dem och rann nedför Olivers smutsiga haka. Det smakade sötare än något äpple han överhuvudtaget ätit tidigare och mycket snart täcktes hans läppar i ett gyllene lager av tunna guldflagor. Det var oerhört gott, och eftersom han kräkts upp maten han ätit tidigare under dagen tog hans magsäck tacksamt emot frukten. Han luktade ännu illa och kände sig mer smutsig än vad han trodde var någonsin tidigare (och Oliver var oftast en väldigt smutsig pojke.).
Sonne smekte honom försiktigt över halsen, en kontrast mot hans tidigare hårdhänta behandling som fick Oliver att rysa till av välbehag. Huden knottrade sig och håret stod upp på hans armar när han lyssnade på Sonne – hans egen. Det gjorde knappt ont längre dessutom – som om äpplet stärkt honom mer än vad han kunnat tro. Han kände sig till och med lite stadigare på benen. Vaksamt gled han nedför bordsskivan som vickade efter lättnaden från hans tyngd och han kastade iväg äppelskruttet. Det rullade iväg över det våta gräset och fångades upp av ytterligare någon liten varelse som genast tog upp det och bar iväg det till en av de stinkande mathögarna på marken.
”I wish I could show you some appreciation, but I don’t really know how I should thank you. Well, when I say ‘thank you’…” han flinade svagt. “Thank you for ripping out my eyes, really kind of you.” Han höjde på ett par bleka ögonbryn och flinet blev lite bredare. ”And I’m sorry I puked on you. We should bathe. I have a bathtub in my home.”
Han lyfte en silverbägare från bordet fylld med vad som verkade vara vin. Han höjde den som om han skålade och förde den sedan till munnen. Vätskan var om möjligt ännu godare än äpplet, och snart kastade han vårdlöst ner bägaren på marken, fullständigt tom på dryck.
”Will these creatures be at my home as well? Are they everywhere?” frågade han, genuint intresserad även om hans ansiktsuttryck var pojkaktigt och retsamt.