The caterpillar's death

Som liten hade Soren aldrig varit förtjust i skogar, i alla fall inte den täta, mörka sorten som verkade dölja mer hemligheter än han kunde räkna till. Eftersom han var fosterbarn hade han dock inte haft mycket val när det gällde vart han skulle bo. Under sina år som tonåring hade han bott i närheten av ett flertal mörka, stora skogar. Mörkerrädsla hade följt med honom genom stort sett hela livet och okänt mörker gav honom rysningar än idag, 19 år gammal. Han föredrog därför skogarna på vintern - kala, ljusa och framför allt ljudliga. Inget ont kunde med fördel gömma sig bakom de spruckna, döda stammarna som reste sig likt skelett ur marken, eller smyga sig på honom i den frostiga snön.
Paranoid? Absolut. Hade han anledning till det? .. Förmodligen.

Det senaste året hade han känt en större dragning till grönska, och framför allt mörka platser. Denna nya, plötsliga förtjusning för det mörka både förvånade och skrämde honom. Mardrömmar hemsökte hans annars drömfria sömn. Han fann sig alltför ofta vakna upp på golvet, intrasslad i lakan som var så blöta att han . förmodligen kunde vrida ur svetten.
Allt hade börjat när han flyttade från stadens kärna ut till slumområdet Altgeld Gardens. Den skitiga lägenheten han bodde i inhyrde också diverse insekter som mer än gärna kröp in under Soren's madrass och nyttjade hans kropp när han sov.
Något som var tusen gånger värre var när hans mardrömmar blev verklighet - så vitt han visste i alla fall. Ett flertal gånger hade han vaknat upp med blodfläckade kläder utan något minne av vems blod det var eller hur det hamnat på hans kropp. Han fick plötsliga minnesluckor som kunde räcka sig så långt tillbaka som en vecka, eller bara någon timme. Han hade till och med varit hos en läkare och kollat upp det märkliga som hände med honom, men fick bara höra att han stressade för mycket, så han bestämde sig för att låtsas som om allt var normalt.

Normala personer hade vänner. Och trots att Soren för det mesta var blyg och mer åt det introverta hållet hade han ansträngt sig för att träffa nya människor - egentligen behövde han inte anstränga sig eftersom han, sedan allt började, hållt sig mer för sig själv. Det gällde helt enkelt bara att välkomna de människor som började prata med honom.
Det var tack denna 'ansträngning' han träffat Alfed, en jämnårig pojke. Det var en spelning för ett punkband på puben där Soren jobbade som städare - hur de hade börjat prata med varandra var fortfarande lite luddigt på grund av spriten bartendern gratis bjudit honom på, trots att han var underårig. Han och Alfred hade hållit kontakten efter det och träffats vid några få tillfällen, bara snackat om värdsliga saker.

Idag var en sån dag då de träffades och pratade om värdsliga saker. Av någon anledning hade deras ben pulsat väg genom snön in i skogen, som än så länge var kal. Längre in tätnade det och vissa barrträd gjorde mörkret mer kompakt, men eftersom Soren's tankar var koncentrerade på det Alfred och han samtalade om var det inget han märkte av.

Det var kallt ute, inget annat kunde han konstatera när han pulsade genom det vita, kalla och våta som låg över marken, ståendes på två ben. Han kunde känna hur musklerna värkte medan han visste att det skulle vara jobbigare att gå på alla fyra. Självklart så såg han lite mer skräckinjagande ut när han gick på två ben, han var ganska mycket större och de krökta armarna med de långa klorna och den långa svansen som gungade med i hans långsamma gång för att hjälpa till att hålla hans balans. Han brukade vandra in hit till skogen för att leta blommor att äta - de gånger han inte vandrade in i staden istället, vilket han borde ha gjort idag. Marken var täckt med denna vita sörja som fastnade i hans långa päls. Och annars så kylde den ner honom genom hans tunna skinn.

Han lät ett hemskt vrål undan slippa hans strupe. Vrålet var inte likt någon annan varelse - det kunde kanske jämföras med åska. Det var dovt, och kunde skrämma de flesta. Hans vrål avslutades nästan alltid med ett ljust knäckande ljud. Han slog lätt mot det vita för att komma ner till marken men under fanns inga blommor eller några växter som han tyckte om. Besviken ställde han sig vid ett träd och lät de långa klona penetrera barken på trädet innan han smidigt klättrade upp för trädets stam i ännu ett försök att finna några växter eller blommor. Vad han fann kunde han dock inte äta - det stack honom i tungan och gick knappt att tugga med hans tänder som annars var gjorda för att tugga växter. Han spottade argt ut de små barren och lätt ett dovt morrande undan slippa hans läppar medan han gick med den tjocka grenen och förlitade sig på att den skulle lyckas hålla hans vikt medan han försökte värma sig istället. Svansen virades några varv när han satte sig ner och stirrade på marken sökandes i hop om något ätbart medan magen kurrade.

Väsen... Ett ord han kände till så väl efter att ha fått lära sig jaga dem. Faktiskt, han skulle inte ha något emot ett väsen - visst. De var hans sista ide att döda något. Men det fanns inga blommor som han kunde finna - vad skulle han annars göra. Hans små öron ryckte stelt till mitt i funderingen när han hörde ett ljud. Någon talade - på människornas språk. Han hukade sig nästan automatiskt närmare grenen och ögonen letade från vart ljudet kom innan de fann de två mänskorna som pulsade genom den vita sörjan som han så nyligen gjort - och inte allt för långt borta från hans egna stora fotspår. Han vred lätt på huvudet och studerade dem. Den ena var bara konstig, gick och tittade runt sig alldeles för mycket, men den andre fångade vagt hans intresse. Det var något som inte stämde med den andre - han var inte säker med det kändes så likt..

Soren koncentrerade sig så hårt på att inte låta några tankar om skogen få fäste i hans huvud att han inte märkte hur nervös Alfred blev. Ju längre in de gick, desto mindre tid gick mellan blickarna han skickade bakåt, men det var inget Soren noterade. Om det var tur att han inte gjorde det eller inte kunde diskuteras - om han hade gjort det hade han själv känt sig mycket sämre till mods, förmodligen fått panik eftersom Alfred annars verkade lugn och sansad. Och eftersom han inte gjorde det, fortsatte de inåt. Där träden stod tätare och mörkret var mörkare - likaså varelserna i det.
Soren kunde inte höra vrålet, men det kunde Alfred. Och när Alfred reagerade gjorde något i Soren också det - han stelnade till sekunden efter Alfred och vred på huvudet, spanade framåt efter något han inte kunde se. Ynglingen försökte desperat slappna av, vifta bort känslan av att bli iakttagen men det var omöjligt när Alfred visade att något inte var som det skulle. Soren's förvirring satte honom omedvetet i underläge.
I samma sekund som han vände blicken mot Alfred, vars ansikte uttryckte skräck, besattes hans kropp av ett annat medvetande. Ett definitivt mer illasinnat medvetande.

De stela fingrarna klämde sig fast mot handflatan när parasiten förberedde Soren's hand på ett slag som skulle knocka Alfred till marken. Axeln drogs bakåt något liksom armen, men hans kropp fastnade i den positionen. Parasiten vred på huvudet och svepte med blicken över området framför dem tills han fick syn på väsenet som lurade i trädet. Den förklarade Alfred's konstiga uppträdande och fick även parasiten att stelna när dess blick först lades på varelsen.
Under året som gått hade parasiten utnyttjat Soren så gott den kunde. Den var inte stark nog att besitta honom i stabilt tillstånd, men varje rubbning i pojkens sinne kunde ge honom ett övertag. Ofta var pojkens känslor så omväxlande att det var svårt att få fäste men när han väl blev upprörd nog kunde han inget göra förutom att vänta tills parasiten fått sitt gjort. Oftast behövde inga människor dö - parasiten kunde utvinna det mesta från Soren själv. Människodödandet var i många fall bara för att göra Soren permanent skadad då det gjorde det enklare för parasiten att besitta honom - och just det var viktigt för dens överlevnad. I normalt tillstånd var parasiten helt oskyddad. Det var därför den behövde en värdkropp, ju svagare desto bättre.

Detta väsen som parasiten nu stirrade på, hade kanske inga dolda avsikter. Möjligtvis var detta ett vänligt väsen som ville bli lämnad i fred. Men risken att det var något helt annat var för stor.
Parasiten misstänkte att väsenet ville åt antingen den själv eller någon av människokropparna. Eftersom Soren nu uppfattades som ett väsen själv trots sina mänskliga egenskaper utgjorde han ett hot för väsenet som i sin tur utgjorde ett stort hot mot parasiten. Det smartaste den kunde göra var att dra därifrån så snabbt som möjligt innan det främmande väsenet bestämde sig för att attackera - men då skulle Alfred bli lämnad oskyddad och då kunde väsenet ta denne om det var målet. Parasiten var inte villig att släppa ifrån sig människopojken - han hade haft siktet inställt på denna sedan första gången Soren och han träffades. Alfred var märkt byte.

Han brydde sig inte om människan, de lilagråa ögonen var fästa med den underliga.. Vad denne nu kunde vara.. Han var så osäker, kanske spelade hans hjärna honom ett spratt. Kylan kanske fick honom att se och tänka saker som egentligen var helt annat. Den underliga människan verkade inte ens kunna se honom. Men han höll koll på de båda, även om den ena verkade tämligen harmlös - men samtidigt som verkade kunna se honom. Hans tankar avbröts när den underliga gick till attack. Mot sin egen - det var konstigt. Människor fick väl inte attackera varandra? Det tog en stund - han hann se hur den harmlösa slog till sig i ett träd - innan han förstod.

Hans överläpp rullades långsamt upp över läppen och musklerna spändes på så sätt att hans kropp tyckes skaka lätt. De lilagråa ögonen smalnade av och svansen kramade om grenen under honom hårdare medan han stirrade in i den andres ögon - egentligen så var det inte ett eget hat han kände mot vad än detta väsen var, det var mer som ett intränat hat, han var tvungen att känna det - och pupillerna smalnade långsamt av. Han kunde knappt känna sina klor spännas hårdare in i trät under honom innan han med uppbyggd kraft tog ett språng ifrån sin gren och landade i snön. Genast tappade han fotfästet i den hala ytan under men återfann balansen tillräckligt snabbt för att inte hinna tappa allt för mycket fart. Han brydde sig inte längre om att snön var djup - han sprang mot väsenet hotfullt och aggressivt, men samtidigt klumpigt och utan någon större strategi och när de var så nära att endast ett steg skulle räcka för att de skulle kunna nå varandra ställde han sig upp på två ben och försökte ta tag och fälla ner väsenet med blottade tänder. Eller var det en människa? Han var osäker och lät inte tänderna hugga in i kroppen. Ville han riskera det? Men det var ett väsen. Eller?

Hans nos rörde sig lätt och stelt medan han vädrade för att försöka få reda på vad denne va. Ett mullrande ljud lämnade hans strupe medan han försökte förstå. Han gjorde ett par hugg men stannade varje gång. Något var fel - men vad?