The two slayers [Cain & Ludwig]

Den tjugosjuårige mannen satt i vardagsrummet med benen i kors i soffan. På bordet framför honom låg revolvern och Lugern, nypolerade och laddade. Hans ena svärd låg också där, nyss slipat och han hade det andra i knäet och slipade det med den speciella stenen som behövdes. I mungipan syntes den vita pinnen på en klubba som då och då bytte mungipa med hjälp av tungan. Tvn stod på framför honom men fokuset låg på att slipa svärdet så att det blev så vasst som möjligt. Efter att ha svept med stenen x antal gånger på båda sidorna så reste han sig upp och tog ett av pappren från bordet, och svärdets nyslipade klinga skar med lätthet genom det och ett belåtet leende lade sig över mannens läppar. Tungan lät klubban rulla runt i munnen, bytte enkelt till andra mungipan. Det fanns inget mer tillfredsställande än att se vilken skada han kunde göra med sina älsklingsvapen.
Svärden stoppades ner i skidorna med små, klingande ljud och han ställde dom mot soffans ena kant. Säkrade sedan vapnen och stoppade dom i de specialtillverkade hölstren som han hade på höfterna. Fler magasin och patroner fylldes i fickorna och de små väskorna i bältet. Även om han inte skulle ut nu så kändes det ändå bäst att vara förberedd. Man skulle vara förberedd på allting, annars kunde det vara sista dagen på jorden. Cain var inte direkt brydd ifall han dog eller inte, han ville bara dräpa så många väsen som möjligt innan han gjorde det.
Cain drog åt bältet runt midjan där pistolerna och ammunitionen fanns, spände det några fler hål innan han såg upp.
"Fit for fight." mumlade han lågt för sig själv, kastade en blick mot tvn och höjde lite på ena ögonbrynet. En dålig kärlekskomedi, vem ville se såna filmer? Ärligt talat? Det var bara dynga.

Den tjugofemåringa mannen hade lyckats skapa kaos på några minuter. Kläder och andra saker låg slängda över hela rummet och han rev fortfarande runt i sakerna. Han brukade inte förlägga saker, han visste nästan till hundra procent vart han lagt saker innan. Han brukade hålla bra ordning på sina saker, enligt honom själv. Men denna gången kunde han verkligen inte hitta det han sökte. Han kliade sig besvärat på huvudet och det något krulliga svarta håret innan han snabbt föll ner på magen och tittade under sängen för femte gången, och hur mycket han än önskade det så fanns den inte under sängen denna gången heller. Han behövde den tekniskt sett inte nu men när han hade märkt att den var borta kunde han inte hejda sig utan var tvungen att finna den. Den kunde behöva lite omsorg också. Han reste sig upp och rättade samtidigt till glasögonen som började glida ner på näsbenet. Han gick ett varv till runt i rummet och rörde åter runt sakerna för att försöka finna det han letade efter innan han bestämde att den inte fanns i rummet och han gick fram till dörren för att gå ut men hejdade sig snabbt innan han bestämt tog ett steg ut ur sitt rum.

Hans självsäkerhet försvann ganska snabbt när han såg Cain med sina vapen. Skulle han verkligen fråga, skulle han inte se allt för dum ut om han inte ens kunde hitta den.
"Ca-in.. Have you seen my-eh crossbow?" Han kliade sig i bakhuvudet och tittade på Cain. Han hade ett svagt leende och med sin rutiga tröja såg han minst sagt nördig ut. Inte som Cain, stark, smidig och kunde hantera både långdistans och kortdistans vapen. "I seem to have misplaced it." Han stod fortfarande vid sin egen dörr och tittade mot Cain. Kinderna hade blivit något rödare och han hackade lite på orden.

Mannen tog fjärrkontrollen på bordet och zappade mellan kanalerna i hopp om att finna något mer intressant och till slut hittade han något, en skräckfilm. Ett svagt leende spred sig över läpparna, roat. Dessa skräckfilmer kunde inte mäta sig med verkligheten. Cain hade ärr över i princip hela kroppen. Några sår som han sytt ihop själv och andra som Ludwig fått hjälpa honom med. Ah, Ludwig. Människan som delade lägenhet med honom och som även kämpade för samma sak.
Då han hörde den andres röst som uttalade hans namn så vred han på huvudet samtidigt som han lade fjärrkontrollen på bordet. Ännu ett roat leende lade sig över hans läppar då han hörde dennes fråga och orden som sedan följde. Det var ju tur att de var hemma, men man visste aldrig om varelserna lyckades leta rätt på dem. Dock bodde de i fel område, varelserna brukade inte finnas där. Kanske var det just därför de valt att bosätta sig där? En liten fristad i allt kaos, detta krig.
Han tog svärden från sin plats vid soffan, satte fast ena på ryggen innan han pekade in mot köket med det andra.
"Yeah, the kitchen. svarade han med ett leende och gick in före, satte även fast det andra svärdet på ryggen, drog sedan till dom så att de låg precis rätt, så att det skulle bli lätt att kunna nå dom ifall det nu skulle behövas. Han kunde snart se vad den andre letade efter, något gömd bredvid köksbordet.
"There." han gjorde en snabb gest åt det håll vapnet fanns, stegade sedan fram till kylen för att se vad som fanns.
"I could eat a horse." mumlade han fram och såg på allt som fanns, men inget lockade honom. Kylskåpet stängdes och han lutade svanken mot diskbänken, lät de mörka ögonen studera den andre med armarna korsade över bröstkorgen.
"You hungry? How about some take away? On me, of course." han blinkade lite lätt med ena ögat och lät tungan rulla runt med klubban i munnen så att pinnen bytte mungipa.

Han blickade mot tvn och såg att en skräckfilm var på. Nog för att han hanskades med det mesta l vanliga livet men filmer på tv hade en förmåga atr skrämma honom. Kanske för att de inte var så lika verklighetens faror. Hans uppmärksamhet vändes till Cain igen då han tog till orda. Och han gav ifrån sig ett lättnads ah innan han snabbt gick till köket och började titta runt efter sitt armborst och då han såg att Cain gjorde en gest med handen tittade han snabbt dit och fann sitt armborst. Han gick genast fram till det och plockade upp det relativt stora armborstet. De var gjort av en gråaktig trädart med stål längst fram där pilens spets skulle vila om den var laddad. Pilarna var special tillverkade av honom själv för att passa till jakten. De han mestadels använde var de med en spets gjort av järn. Som sköts in i offret och när de försöker dra ut det så lossnar spetsen vilket gör det svårt för dem att få ut den.

"Eat a cow instead, it's cheaper." Sade han utan att tänka medan han tittade så att allt var okej med armborstet. Det verkade helt, vilket glade honom då de inte är speciellt billiga att köpa en ny. Han tog en trasa och började putsa lite lätt på armborstet men han avbröt det och vände blicken mot Cain då han talade igen. Take away. Det betydde att de inte hade något intressant alls i kylskåpet. Men det skulle vara gott och om det bjöds på kunde han knappast tacka nej.
"I-aa wouldn't mind take away." Än en gång snubblandes något på orden.

Billigare med en ko? Kanske det, men han hade ingen erfarenhet av att slakta en ko, inte en häst heller för den delen. Så det kvittade ändå. Han skakade lätt på huvudet åt sina egna tankar, höll sedan blicken mot den andre och då den andre svarade, snubblade med orden så flinade han stort. Lilla, oskyldiga Ludwig, inte kunde man tro att han följde med honom ut för att ha ihjäl varelser ibland under nätterna.
"Well then..." började han, men tog en paus och flyttade sig bort från diskbänken, kände på bakfickorna men kunde inte finna det han letade efter och en djup suck passerade hans läppar.
"Where did I put my phone and wallet?" han hade slavisk koll på vart alla hans vapen var och ammunition men mobilen och plånboken var inte lika viktig. Han hade hittat mobilen i sin ena sko en gång och plånboken under huvudkudden i sängen. Det var nästan alltid nya ställen. Den här gången låg de dock båda i soffan och han hämtade dom snabbt, letade sedan upp Ludwig igen.
"What do you want?" frågade han med mobilen redo för att beställa och plånboken var placerad i bakfickan för att vara säker på att den inte skulle hinna komma bort innan de fick maten levererad.

Han fortsatte att kolla så att allt var fungerande, han prövade ett par gången att skjuta utan pil och den verkade funka likt alltid. Han grimaserade smått när han såg en repa han inte kan minnas ha sett på armborstet innan. Men det skulle han säkert kunna fixa med lite slipning senare. Om han nu var så rädd om sitt armborst så borde han fixa en specefik plats kan tyckas men enligt honom själv så har han väldigt bra koll på allt. Det var bara några gånger som han förlägger grejerna, det var bara mänskligt. Hans guld-gröna ögon lämnade vapnet och följde efter Cain då han gick för att leta upp sin telefon och plånbok. Han puttade snabbt upp de återfallande glasögonen högt på näsan och han lutade sig med böjd rygg mot diskbänken för att fortsätta att fixa till vapnet även om det nu var mer eller mindre helt färdigt och han behövde inte kolla det.

Cain återvände till honom och han tittade upp när han frågade vad han skulle vilja ha. Svaret dök genast upp i hans huvud. Pizza. Det var nästan det ända han åt när han ville köpa hem. Han åt annat som taimat och liknande men pizza slog allt. Han tänkte snabbt efter vilken pizza han skulle vilja ha. Men han bestämde sig ganska snabbt för att ta en Calzone.
"I-a want a Calzone." Sade han åter stammande och med ett lite förhöjt tonfall i början av meningen. Han lade ifrån sig armborstet på diskbänken och fingrade något på trasan han höll i andra handen. Men de guld-gröna ögonen undvek att stirra på Cain och den fastnade istället på mer ointressanta saker.

Cain nickade bara lätt vid den andres svar och gick sedan iväg för att ringa. Samtalet varade säkert inte ens i mer än en minut, det var trots allt inte mycket som de skulle ha. Efter att ha beställt och stoppat undan mobilen så drog han upp plånboken och drog upp sedlarna, för att vara helt säker på att det verkligen fanns där. Därefter gick han tillbaka in i köket och studerade Ludwig, lät tungan ännu en gång hjälpa klubbans pinne att byta mungipa.
"You okey?" frågade han samtidigt som de mörka ögonen vilade mot den andre. Han hade ofta funderat på hur dubbellivet fungerade för den andre. Vardagligt jobb på dagen och sedan väsenjakt på nätterna, om de inte sov istället. De var inte övermänskliga, de behövde också sömn tyvärr.
Då det plingade på dörren så lämnade han köket och öppnade dörren och de mörka ögonen betraktade den betydligt yngre personen utanför, hållande kartongerna och påsen. Han betalade och tog emot, men försökte ändå se om den andre var ett väsen, vilket han inte var. Han var född med synen, så han kunde se dem ganska väl fastän de flesta hade mänskliga skepnader.
Efter att ha stängt dörren igen så gick han in i köket med allting, gav rätt kartong till Ludwig innan han satte sig ner och började äta. Bestick var onödigt. Pizza skulle man äta med händerna, det var så han hade lärt sig.

Han suckade tyst när Cain åter gick ut, denna gången för att beställa deras mat. Vad han kände sig dum. När fick han ens dessa känslor för Cain. Vanligtvis mot andra människor han möter är han nästan mer tystlåten, men han stammar inte. Men Cain kände han sedan flera år tillbaka och de delade så många hemligheter så han visste att han kunde lita på Cain, varför skulle de då vara så svårt att tala ordentligt i hans närhet? Han om någon borde han kunna tala med, han rörde ena handen över axeln mot ryggen där hans inristade märke fortfarande var tydligt även om de började försvinna, han skulle snart behöva göra om det om han ville fortsätta jaga - Märket och ritualen var något han inte berättat om för Cain, alls. Men hans tankar avbröts av Cain som kom in i rummet igen, han gjorde ett halvt misslyckat försöka att ta bort handen på ett så omisstänksamt sätt som möjligt men det slutade i att en blandad rörelse mellan att klia sig i nacken och dra bort handen ner mot diskbänken.

"Aa.. I'm fi-ne." Sade han fortfarande med den stammande stämman som han bar vid Cains närhet - som han för övrigt avskydde ganska skarpt, han måste låta så vek och svag i Cains öron. Hans tankar hann inte mycket längre denna gången heller innan de blev avbryta av dörrklockan, han tittade upp mot utgången och följde denna gången efter Cain något, han ville vara bredd om det skulle vara ett väsen, även om hans armborst låg på diskbänken. Lite dåligt placerad, av hans nyliga tankar fick han helt plötsligt upp tanken att effekten redan börjar försvinna då han inte kände av om pizzabudet var ett väsen eller inte. Men han insåg snabbt att det bara var hans hjärna som spelade honom spratt och han fick till ett litet leende när han tog emot maten, inte det bästa leendet, men det var hans konstiga lilla leende. Han gick snabbt ut i köket och fann sig själv en kniv och en gaffel, han tänkte inte äta med endast händerna, han skulle inte lyckas, inte med en calzone. Det var bättre att bara ta besticken och äta. Han satte sig ner bredvid Cain och började själv äta sin Calzone under tystnad. Han kunde känna ärren på ryggen bränna smått, även om det bara skulle vara inbillning så var minnet och känslan fortfarande kvar. Döden även den som under ritualen tagit plats.

Han hann inte komma långt, någon tugga innan han blev lite yr och lyckades fösa över pizzan till bordet innan han höll upp händerna stadigt mot huvudet och tittade ner i marken med stora ögon. Hans vänstra ögas syn doldes av en svart fläck som täckten en liten del av synfältet. Han visste genast vad det var som hände - även om det aldrig innan hänt - och han började lätt skaka innan han med skakigare röst än annars talade ner mot golvet.
"Noe-o.. I'm no-t fi-ne.. I'm los-eing my sight.." Sade han och blundade fortfarande med huvudet hårt mellan händerna. Och han skakade något, hade han inte betalat mer för detta, han som gett upp all lycka han känt tills innan ritualen. Hans minne kantades endast av sorg och ondska. Inget han kunde säga att han mindes var glatt eller vänligt. Förutom de minnerna med Cain.

Spoiler: