A pleasant chat under the ground

Veelkaru gick med fasta steg genom tunnelbanan, han skulle möta upp en av sina gamla 'vänner' för en pratstund, han hade på sig en kostym och en hatt, i ena handen hade han en käpp och i den andre en katt bur med 3 katter som jamade och fräste åt hans klumpiga sätt att hantera dem på.
Han tyckte om de små samtalen han kunde få här nere, han kunde ventilera sin ilska och sitt kalla hat mot allt, och alla, och så kunde han lära sig något nytt om något som han aldrig tänkt på, även om samtalen kanske inte hände ofta, och var relativt korta...
Hans fotsteg ekade och han visste att Kurt antagligen skulle veta att han var på väg, de svarta ögonen tittade sig omkring, det var något kusligt över det här stället, precis i hans stil.
Han stannade och satte ner kattburen försiktigt och ställde sig sedan i sin fulla längd
"Kurt!" Ropade han och väntade på ett svar, skulle Kurt inte komma ut skulle han bara sätta sig ner och äta katterna själv, och sedan lämna platsen

Det var lagom fuktig nere i tunnelbanesystemet. Och tyst. Nästan åtminstone. Råttor och ljuden från staden ovanför räknade han inte. De tillhörde vardagen och störde honom knappt längre. Kurt vände på sig. Den fuktiga madrassen han låg på fick lov att fungera för tillfället. Hade han kunnat hade han redan gjort sig en liten glänta i sin vändpunkt. Eller ja, problemet var inte att skapa sitt skogsområde, utan att dölja det. Hans magiska kunskaper sträckte sig inte speciellt långt, och han ville inte riskera att någon kom dit oinbjuden och började skövla hans eget lilla paradis. Det han hade nu fick duga till någonting bättre kom upp. Det var åtminstone tyst.
"Jag vill inte."
Eller inte. Kurt suckade irriterad och satte sig hastigt upp. En röst. Och dofter från människor. Han gjorde en grimas. Vidrigt. Ljudlöst reste han sig upp och haltade fram till ungdomarna. De var tre stycken, alla av manligt kön. Han orkade inte med dem nu. Den stora frågan var dock; skulle han visa sig för dem eller skrämma dem medan han var osynlig.
"Mes."
"Seriöst, Kevin, måste vi vara här?"
Det var den tredje hannen som talade.
"Min brors kompis lillasyster sa att det spökar här."
Den känd som Kevin skrattade.
"Säg inte att du tror på det där skitsnacket?"
Kurt hade bestämt sig.
"Det är mer sanning i hennes ord än vad du tror." viskade han rossligt i pojkens öra.
Han skrattade gott åt hur skrämda alla tre såg ut.
"Jag tror det är dags att ni går nu."
Han gjorde sig långsamt synlig, men början av huvudet. Det räckte med att de skulle se någonting ta form i tomma luften framför dem för att de skulle lägga benen på ryggen och fly därifrån.
"Och håll er borta!" ropade han ilsket efter dem.
Han väntade tills ekot av pojkarnas skrämda skrin hade försvunnit innan han vände sig om. Hans ena fot slog emot någonting på marken. En tom cola-burk. Äcklad sparkade han undan den. Inte nog med att de vidriga odjurens yngel sprang här nere och roade sig; de skräpade ner någon förbannat också. Papper, tuggummi, kondomer, cigarettfimpar och burkar. För att bara nämna några. Han spottade ilsket i marken innan han fortsatte mot sin madrass. Han behövde sova en liten stund till.
"Kurt!"
Ett irriterad vrål lämnade honom. Vem var det nu som ropade?! Med haltande gång rörde han sig så snabbt han kunde mot rösten. Han skulle lära vem det nu än var att veta hut.

Ju närmare han kom desto skarpare blev doften av katt. Snart kunde han även se en man. Kurt flinade så gott han kunde.
"Veelkaru. Jag ser att du tagit med dig en fredsgåva."
En katt eller två sa han inte nej till. Inte tre heller för den delen.

Veelkaru hörde hur den haltande gången kom närmare och hans kolsvarta ögon landade på den puckelryggade och han log litet grann, även om denna varelse inte gillade honom, eller åtminstone trodde han att den inte gjorde det, så var den det närmsta han haft en vän på hundratals år.
"Klart jag gjorde" hans röst lät ihålig, som om den inte tillhörde något levande utan bara var ett eko, eller en vindpust i skogen.
Han satte sig på huk och stoppade sin kotiga och beniga hand på kattburen.
"Jag hoppas det ska smaka, har du tid för att samtala litet, som vänner?" Han visste mer om Kurt än han ville visa, det var så Zorkiter funkade, röra sig ljudlöst och samla information om folk innan de tog kontakt.
Han kollade på Kurt och suckade, han tyckte litet synd om honom, han var kort, redan nu var han kortare än Veelkaru med minst 20 cm...
Han öppnade kattburen och tog ut en katt, som försökte bitas, men fann att Veelkaru var mer svårbiten än den hoppats.
"Här, du kan kolla om du tycker om dem" han sträckte fram katten i nackskinnet och drog igen kattburen med andra handen, han visste hur olika smaker saker från samma ras kunde ha beroende på ålder, kön och många andra aspekter...

Det gula ögat såg hungrigt på katterna. Tre små fluffiga varelser. Kurt lyssnade halvt på vad Veelkaru hade att säga honom. När den långe talade om vänner var han tvungen att skratta.
"Du vet lika väl som jag att jag inte har några vänner. Men visst, vi kan prata en stund."
Han följde noggrant Velks rörelser när denne öppnade buren och plockade fram en av katterna.
"Säga vad man vill, men du vet hur man fångar min uppmärksamhet."
Med säker hand tog han tag i den sprattlande katten och höll den i ett fast grepp. Han förde den nära sin andra, mycket mindre arm så att han kunde röra lite lätt vid den. Den mjuka pälsen kittlade hans små fingrar. När hon högg efter dem var han kvick med att räta på sin stora arm.
"Bitsk liten sak."
Utan att slösa med tid satte han sig ner och bröt, med hjälp av sina fötter, kattens nacke. Han hade aldrig förstått sig på levande föda. Allting var så mycket lättare att äta när det inte sprattlade runt.
"Så..." sade han innan han stoppade in kattens huvud i munnen och bet av det. "Uag wirre ru praka oum?"
Var det någonting han behövde lära sig var det att prata ordentligt med mat i munnen.

Veelkaru såg hur Kurt bet huvudet av katten och log litet, det krävdes lite fokus för att urskilja vad han sade men på något sätt lyckades han, han bytte tillbaka till sin vanliga form, tänkte att Kurt kanske uppskattade den mer.
"Om vad som helst, hur har livet varit? och allt sånt..." Hans röst i den här formen var väsande och eftersom han hade tre munnar som talade samtidigt så överlappade de varandra och tre olika stämmor blandades... Han tyckte själv det lät vackert, som en symfoni av underbara röster...
"Kanske prata lite om din jaktlycka? Några råttor, en katt kanske?" Han visade handflatorna och båda munnarna där log fredfullt... Nja, så fredfullt de kunde...

Formen av den skalliga mannen fladdrade till och snart stod Veelkaru där i sin rätta form. Kurt tyckte alltid mycket bättre om när väsen såg ut som de gjorde. Det var nedvärderande att man var tvungen att se ut som en människa om man skulle klara sig här. Han svalde kattens huvud. Det söndertuggade benet gjorde ont i halsen på honom.
"Livet har sett ut som vanligt." han ryckte på axlarna. "Jagat, gömt mig i en garderob eller två och skrämt slag på barn, jagat bort tonåringar från mitt hem. Det vet, det vanliga."
Hans liv var ganska enformigt, men det var så han ville ha det. På så vis slapp han en massa obehagliga överraskningar.
"Själv? Hur har ditt liv sett ut den senaste..."
Hur länge sedan hade det varit sen de träffats?
"...månaden?"
Jo, nån månad lät rätt.