Life will bloom [Öppet]

Lavender såg mot skogskanten och suckade, om inte de slutade skövla skogen snart skulle alla få betala priset för det, hon gick med självsäkra steg mot skogen, hon hade ett mål och det skulle skötas till punkt och pricka, det var lite av en tradition trots allt, men första gången hon gjorde det här i Chicago.
Med varje steg kände hon hur tygpåsen, eller pungen var snarare rätt ord, slog emot låret och fick innehållet att rassla litet, hon log och andades in doften av skog och träd, hon älskade det, av någon anledning hade hon alltid varit en skogsmänniska.
Hon stannade vid skogskanten och såg in i den, fåglar varnade andra varelser om hennes närvaro och smådjur smet undan, men endast tillräckligt långt för att hålla ett öga på henne, hon satte sig på huk och lutade sin ryggsäck mot ett träd, man skulle alltid vara väl förberedd när man skulle ut någonstans.
Hon plockade upp en ostmacka med paprika och tuggade på den, sedan tog hon fram påsen och kollade på ekollonen däri och log, ett av de skulle få leva här, bland alla träd.
Hon stoppade mackan i munnen och höll fast den där så hon kunde arbeta med båda händerna, hon rotade upp en liten spade och grävde ett hål i marken och släppte sedan ekollonet i det med ett leende, hon mådde alltid bättre av den här ritualen, varför visste hon inte, men stadsmiljön gjorde henne illamående och lite febrig, så en paus ute i naturen var vad hon behövde...

Tunga kängor trampade sig fram bland stock och sten. Skogen var förändrad och mer livlös nu än någonsin tidigare. Det var inte längre ett tillhåll för de varelser som inte tillhörde människans värld, för de som inte platsade in där.
Han stannade upp och tillät de ljusblå ögonen att blickade ut över sin omgivning med en sorgens ton i sin blick. Han hade själv valt att lämna denna plats, men inte en dag passerade utan att han gav den en tanke.
Det hade ändå varit hans hem en gång i tiden.
Ett djuriskt läte, fyllt av saknad och bedrövelse lämnade hans strupe. Till en början hade han beskyllt människorna för deras dumhet men allt eftersom åren passerat hade han insett att det inte varit till någon nytta.
Med ett lågt brummande satte han åter den tunga kroppen i rörelse.

Lavender hörde ett djuriskt läte och ställde sig snabbt upp, något var här, och hon visste hur väsen älskade skogen, hon sprang fram till sin ryggsäck och drog upp ett avsågat hagelgevär, man skulle alltid vara förberedd när man gick ut i skogen.
Hon lyssnade på skogens ljud, lite fågelkvitter, lite prasslande... Där! Tunga steg, av något tvåbent!
Hon tog sig tyst mot ljudet, det kanske var en människa på skogspromenad trots allt, hon hörde hur hon kom närmare stegen och snart kunde hon se den, hon visste att andra inte kunde se dem för vad de verkligen var, men hon kunde, den hade långa öron och päls, och den var ganska... söt, kanske skulle hon fråga först och skjuta sen? den kunde ju fortfarande vara elak, hon gick mot den med geväret uppe.
"Säg mig vad du gör här!" Hon insåg hur dumt det lät, den bodde antagligen här, men-men, sagt var sagt...

Han stannade tvärt när de ljudkänsliga öronen fångade upp en ung kvinnas röst.
Huvudet vrids långsamt och snart fästes hans ansiktet mot den plats där hon står. Han möter hennes blick för en kort stund innan han sänker sin fokus mot det vapen som kvinnan håller riktad mot honom.  
"Vad har ni med det att göra?"
Rösten som steg ur väsenets strupe var en aning brysk och hes. Han uppskattade inte hur kvinnan tilltalade honom.
Trots att en vag irritation blossat upp inom hans varelse så var det något som som lika fort skulle dö ut igen. Efter många år i livet så hade hans temperament till människors uppföranden lagt sig på en ovanligt hög nivå. 
Achilles brummade lågt och lade sina armar i kors. Den isblå blicken låg nu fäst på kvinnans ögon.

Lavender log och fnissade högmodigt och avsäkrade vapnet med en klickning
"Precis vad jag hoppades att du skulle säga" fick hon ur sig med ett litet fnitter
"Då behöver jag inte oroa mig om du är god eller inte" Kanske var hon litet kall, men hon hade sett vad väsen var kapabla till, och de onda var tvungna att dö, även om några goda följde med i processen.
"Eller ska du börja förklara?" Hennes röst var helt känslokall och hon var tvungen att hejda sig från att krama åt avtryckaren och färga träden med Väsen-hjärna, hon kände varje hjärtslag och allt tycktes gå i slow-motion.
"Du kan komma levande ur det här, vi kan t.o.m gå ut ur den här skogen som vänner, bara säg mig, har du någonsin dödat någon?" Hon började andas ut långsamt, som för att förbereda sitt skott

Achilles förvånades över den unga kvinnans svar och höjde undrande på ögonbrynen. Hon betedde sig underligt, minst sagt.
"Vad är det du pratar om?"
Han placerade sina väldiga ramar på varsin sida om höftbenen och lägger samtidigt huvudet lätt på sned. En hårlock smyger fram under under den uppfällda luvan som döljer en del av hans ansikte.
"Dödat någon? Varför skulle jag ha dödat någon?" Achilles slänger en snabb blick mot  den hand som håller om avtryckaren på geväret och blottar försiktigt den övre tandraden likt ett vilt djur.
Vad var detta för dåre? Och varför riktade hon ett gevär mot hans ansikte.
"Självklart har jag inte dödat någon."

Lavender drog en lättnadens suck och släppte på avtryckaren litet.
"Jag kommer sänka vapnet nu, attackera mig inte är du snäll, ok?"
Hon lät spetsen på vapnet riktas mot marken lite sakta, men var fortfarande på sin vakt.
"Jag letar upp och dödar de onda Väsena, och jag slutar inte förrän de alla är döda, och det är mitt livs mål" Hon vände vapnet så att handtaget var mot väsendets håll, om han var god, skulle han inte ta den, om han tog den skulle hon nog hinna slå undan den och sedan sparka honom med klingan som satt i kängans sula
"Så, vapenvila?" frågade hon och gjorde en gest mot vapnet

Han bevittnade hur kvinnas grepp om avtryckaren lättade en aning och något som kunde uppfattas som en vag suck undslapp även honom.
"Det skulle aldrig falla mig in. Jag är inte sådan." Försäkrade han.
Noggrant studerade han hur hon varsamt sänkte vapnets mynning mot marken, men det var uppenbart att hon ännu inte trodde honom.
När hon yttrade sig om väsen och sitt livs mål så ryggade den kraftig varelsen till och såg mot henne med en missnöjd min. Achilles ogillade när människor pratade om väsen. Det fanns ändå en orsak till att hans släkte kunde dölja sina verkliga skepnader för dem. Men av någon underlig anledning så hade denna kvinna förmågan att se rakt genom den kraft som annars dolde honom så väl.
Han förblev tyst till det att Lavender åter tog till orda.
"Jag har inget vapen, det är du som håller det... Men ja. Vapenvila."
Achilles lät huvan till sin hoodie falla ner och blottade därmed det väldiga hårsvall som dolde sig därunder.
"Achilles." Det var ett namn som följt honom med åren och som han lärt sig att gilla med tiden. Inte för att det var hans riktiga namn, nej. Det skulle han aldrig avslöja för någon, varken väsen eller människa.
I hans anlete kunde man skymta hur ett vagt leende försiktigt kröp fram. Trots sin verkliga storlek och sitt utseende så var han ett gott väsen som trivdes i sällskapet av andra.

Lavender märkte hur han ryggade till och såg på henne, och hon satte sig emot ett träd efter Vapenvilan var bestämd.
"Achilles, eh? Jag heter Lavender och jag såg hur du tittade på mig och låt mig förklara, många goda väsen säger att jag inte vet vad jag talar om, men vet du varför jag ägnar mitt liv åt det?" Hon lade Geväret på marken bredvid sig, och började pilla med ett grässtrå mellan fingrarna.
"Jag bestämde mig för att vissa väsen är onda när jag såg en liten flicka bli uppäten levande, sparkandes och gråtandes, av ett väsen..." Hon släppte grässtrået och kollade på den stora varelsen med arg blick och väste.
"Så se mig in i ögonen nu och säg att det inte finns onda väsen, gör det!"
Hon skrek inte och hon höjde inte rösten, bara väste ut varje ord, och hon stirrade på honom, hennes ögon börjades tåras upp, minnena av det, de första minnena hon hade, började välla fram igen, hur hon talat med flickan om att hon inte skulle tala med farbrorn för att han var ett monster, hur flickan slagit bort hans hand och sekunder senare blivit äten hel och levande... Trots att tårarna rann nerför hennes kinder så hade hon blicken fäst på de ljusblå ögonen framför sig.

Achilles stod tyst och lyssnade intresserat på den unga kvinnans berättelse om vad som fått henne att välja den väg som hon tagit.
"Det finns väsen som är onda." Medgav han och tystnade för någon sekund innan han fortsatte.
"Men det finns också människor som är kapabla till hemska handlingar... Onda människor.
Det fanns lika mycket ondska bland människorna, om inte mer. Så många gånger som han tagit till handling och hjälpt dem från sina egna. Unga män och kvinnor som hotat andra till livet, skadat dem eller försökt med andra hemskheter.
Han tog några sig några steg närmre Lavendel, med sin blick fäst i hennes. Han känner medlidande för den lilla människan och vill försöka trösta henne, men han är osäker på exakt hur han ska lyckas med det. Achilles brummar vänligt och sätter sig ner på huk intill Lavender, på lite mer än en armlängds avstånd. Trots allt så vill han ändå inte verka för påträngande.
"Jag är ledsen för det som du fått sett, och jag är ledsen för det som hände flickan."

Lavender visste om det faktum att det fanns onda människor, men hon kunde inte dräpa en människa på samma sätt, plus att människor var naturligt ofarligare och hade inte massa krafter, så det överlämnade hon åt polisen...
Lavender såg på varelsen som satte sig bredvid henne och log litet, han hade erkänt att det fanns onda väsen och han hade till och med konstaterat att han var ledsen för flickan.
"Jag har en ryggsäck med några mackor och litet annat där borta" hon nickade åt det hål hon kommit från och fortsatte sedan
"Om du vill kan vi tala mer där borta, om du vill fortsätta samtala alltså?" Hon trodde hon lät dum, varför skulle han vilja det när hon för mindre än en minut sen haft en hagelbössa riktad mot hans ansikte?
Men hon hoppades att han skulle det åtminstone, hon var trots allt en väldigt social flicka...

"Mmmh." Han nickade åt hennes fråga och reste sig åter, glad över det lilla leende som hon bjudit till på.
"Hur kommer det sig att du kan se genom mitt yttre?" Han började långsamt röra sig  åt det håll som Lavender pekat ut.
"Aldrig tidigare har jag träffat på en människa med synen. Hört om dem, ja. Men aldrig personligen träffat på en, tills nu det vill säga."
Achilles betraktade sina händer för stunden. Han kunde inte låta bli att undra över hur hans riktigt jag såg ut utifrån en människas perspektiv. I hans mänskliga skepnad så var han nästan en meter kortare än vanligt men fortfarande en jätte bland dem. Hans man var inte fullt så stor men nåde ändå ner till hans ryggslut, ögonen behöll sin klarblåa färg och skinnet han bar var något ljusare än pälsen.
Han knöt sina nävar och öppnade dem långsamt.
Han trivdes egentligen inte i den här formen, men vågade heller inte blotta sitt verkliga väsen för omgivningen. Inte mitt under dagen.

Lavender ryckte på axlarna åt Achilles fråga om hennes syn
"Jag vet inte, kan det bara och har alltid kunnat, iallafall så länge jag kan minnas, vilket är typ fem år tillbaka"
Hon sneglade lite på honom, det hon inte kunde göra var att se väsen i sin människoform, vilket störde henne litet, men det var bara ett mindre problem.
Hon såg snart sin ryggsäck och satte sig ner bredvid den och började rota runt litet tills hon fick upp två inplastade ost-och-paprika mackor och räckte den ena till Achilles med ett leende
"Ska du ha?" Frågade hon glatt

Han svarade henne inte. Ville hon berätta mer om varför hennes minne bara sträckte sig fem år bakåt i tiden så skulle hon säkerligen ta upp det själv. Det betvivlade han inte.
Det verkade vara en sprallig och öppen liten räka som han stött på.
Ett varmt leende lade sig väsendets läppar. Han hade nu stannat upp och stod nu näst intill den lilla varelsen som rotade runt i sin väska, betraktade henne.
Hon spred ett sken olikt någon annan människa han tidigare träffat på.
Achilles satte sig åter ner på huk och lät vädra i luften runt om Lavender. Kvinnan bar en obeskrivlig doft, inte som den obehagliga lukten av starka parfymer som skar en i nosen - men hennes naturliga doft. En vacker doft.
Han lutade sig lite närmre, ville känna mer av hennes behagliga lukt, och drog in ett djupt andetag genom nosen. Fantastiskt.
"Du luktar så gott. Inte som de hemska parfymerna som äter upp nosen inifrån, utan din naturliga doft."
När Lavender sträckte fram den inplastade smörgåsen så höjde han på ögonbrynen av förvåning men skakade samtidigt på huvudet. Han kunde inte äta av människornas mat, det skulle förgifta honom.

Lavender märkte hur han andades in väldigt mycket genom näsan och hon rodnade lite vid vad hon trodde var en komplimang, han hade rätt, hon hade inte parfym, det hade hon aldrig... det doftade så fejk på något sätt. Hon använde inte heller smink eller annat som var menat att dölja folks naturliga jag
"Tackar, det var snällt av dig" sade hon med ett leende
Hon noterade att han skakade på huvudet, och drog lite på mungiporna, ville han inte ha så ville han inte ha, inget hon kunde göra åt det... Men det gjorde henne litet nyfiken på vad han kunde tänka sig äta, och då mindes hon loggen, loggen var anteckningarna på hennes mobil där hon skrev ner allt om väsen.
"Uhmm, Achilles, jag har inte träffat någon som dig förr, så skulle du kunna vara vänlig och berätta om dig själv, och om... vad det nu än är du är för något?" Hitills hade hon Skrivit ner de mesta av de mer kända Sago-väsen som fanns, som t.ex. Troll, älvor och vättar, men aldrig hade hon mött någon som Achilles.

Vid hennes fråga vred han på sig med en olustig min, la sin blick till marken och öppnade käften för att svara men tvekade. Hur klokt vore det på en skala, att lämna ut information om sig själv för en jägare? För bara några minuter sedan hade hon riktat ett gevär mot hans skalle och varit redo att avfyra sitt vapen.
Ett kort brummande steg upp ur hans strupe och han tog till orda.
"Du kan se på mig som en varulv."
Han satte sig ner till marken med en lätt duns. Sträckte ut de långa, grova benen och la sig ner i det behagligt mjuka gräset. En osynlig slöja hade lyfts från han axlar i samma stund som han tagit sitt första kliv in i skogen. Den konstanta dunkande huvudvärken och den febriga känslan som han alltid drogs med i staden var som bortblåst.
"Ett monster som styrs av sina instinkter, oförmögen till något annat. En som ständigt suktar efter varmt kött och blod."

Lavender såg på honom med ett höjt ögonbryn, hon trodde inte på ett ord av vad han sa.
"Och ändå sade du att du aldrig dödat någon?" Hon hade lite av en överlägsen ton på rösten.
"Plus att om det du sa var sant skulle du ha attackerat mig någon gång under den här tiden, jag tror nämligen att du är fullt förmögen att göra precis vad du vill" Hon suckade och fortsatte
"varför skulle jag vilja jaga dig?" frågade hon, hon antog att det var därför han inte litade på henne.
"Jag vill bara veta av anledningen av att om jag möter ett likadant väsen som du, fast elak, så kan jag lättare ha en chans att överleva" Hon började äta av mackan och log litet, för att visa att hon var totalt ofarlig för honom

"Var inte så kvick med att avfärda mina ord." Han korsade sina armar under huvudet och sneglade mot Lavender. Han var fullständigt allvarlig med det han sa.
"Under alla dessa år som jag vandrat på jorden så har jag utvecklats och blivit civiliserad, till viss del. Tyvärr så gäller det inte alla av min sort." Inflikade han.
"Min orsak till att jag kom hit idag, likt alla andra dagar, är för att invänta mörkret och gå på jakt."
Achilles gav ifrån sig en stor gäspning och lät sin blick vandra upp mot himlavalvet. Solen strålade.
"Men skulle jag få upp doften av ett byte i detta nu, eller få syn på ett, så skulle jag förmodligen inte kunna hejda mig själv."
Varelsens blåa ögon glittrade i solens ljus och det långa håret svallade med i vindens lekar.
Han slängde en snabb blick på Lavender och gav henne ett vagt leende. Utan att avslöja allt för mycket så ville han i alla fall se till att hon skulle ha tillräckligt med information att klara sig ifrån andra av hans sort om hon någon gång skulle stöta ihop med en. Precis som hon själv påpekat.
"Jag gillar dig lilla vän och jag tror inte att du är ute efter att jaga mig, inte alls. Däremot så finns det andra som vill det och därför avslöjar jag ogärna mer om mig själv än vad som är nödvändigt. Jag hoppas du förstår. "

Lavender lyssnade på vad han hade att säga, kanske stämde hans ord, så hon skrev ner dem men lade till en parentes efteråt där det stod: 'Måste bekräftas'
Hon hörde om att andra kanske skulle vilja jaga honom och därför avslöjade han inte mer än nödvändigt
"Jag förstår precis, du måste ju inte berätta det för mig, ingen tvång alls faktiskt, bara lite nyfikenhet från min sida" Hon fnissade och sträckte på sig, hon skulle nog börja röra på sig snart, hur mycket hon än gillade det kunde hon inte bara stanna i skogen hur länge som helst

"Det är bra."
Utan att säga mer så tar han sig upp och sätter sig på huk igen.
"Om du någon gång skulle vara i behov av hjälp, vad det än kan tänkas vara, så kan du finna mig i de södra distrikten. Han lägger en tung, stor hand på hennes axel och ser på henne med sina stora, isblå ögon. "Därifrån kommer jag kunna spåra din... doft. Utan några problem." Han drog in en stor mängd med luft genom sin näsa och andades ut. Hennes doft var verkligen något annat, helt olik någon annan människas. Han gav henne ett vagt leende och tog bort sin hand från den unga kvinnans axel.

"Jag tror nog det är dags för mig att ta mig djupare in i skogen."
Achilles reste sig, sträckte ut varje centimeter av den fånigt långa kroppen och gäspade stort. Han blev lätt rastlös när kroppen inte var i rörelse, både händer och fötter började klia olidligt.