Memories of the past [Veelkaru&Namtaru]

Veelkaru såg sig om inne i väsenas egen fest, han var inte helt säker på varför han var här, många aspekter med dagen hade kunnat tagit ner hans humör till den grad att han tog sig hit för att förlora sina bekymmer...
Det kan bero på flickan som kommit undan, men det kunde också bero på att dennes föräldrar hade varnat henne, så nu var hon kanske förlorad för honom för all framtid...
Han kollade sig omkring, lokalen var fylld med väsen, men de flesta såg inte lika illasinnade ut som han själv, han låtsades inte ens vara snäll, han var elak, och folk visste det.
Till skillnad till många av de andra väsena i lokalen så hatade han heller inte människorna, de skulle frukta honom, de skulle smaka gott, de var byten, ingen evig fiende eller liknande, människor fanns till för att ätas, inget annat...

Han såg en ganska lång kvinna som han tyckte sig sett förr, för länge sedan, i en helt annan del av världen, så han gick fram, och kände strax igen henne
"Ah, Namtaru You haven't aged a day, Always as beautiful"  han bugade smått och ställde sig strax i en sån elegant position som hans lemmar tillät...

Så många år skulle hon kunna leva, och ändå skulle livets enkla nöjen aldrig förlora sin skönhet. Vinets sötma, doften av dekadens, åsynen av lättsinta varelser som roade sig för en ensam kväll. Ett leende krökte hennes mörka läppar, de gröna ögonens sken skar genom dunklet, långsamt förde hon den sirliga bägaren till sin mun. Det här var inte en plats hon ofta besökte. Genom alla sina år hade sällskapet av andra väsen aldrig varit något hon haft nämnvärt behov av, och det var inte något som plötsligt förändrats denna kväll. Nej, det var sällan hon besökte väsenas tillhåll. Inte av avsky eller hat, inga onda känslor, men för att Namtaru aldrig funnit så mycket att hämta i väsenas sällskap. Hon var en praktisk kvinna. Efter så många år blev det uppenbart att det var tid, och inget annat, man verkligt ägde - Och tid var inget hon slösade i onödan.
  Det var undantagen, undantagen såsom denna kväll, som bekräftade regeln. Svalt roat granskade hon väsena som rörde sig runtom lokalen, insöp astmosfären i fulla drag från sitt dunkla hörn. Det överjordiska, pulserande ljuset från hennes ögon och krona skapade ett besynnerligt, svagt sken runtom där hon satt, fick svärtan i hennes exoskelett att djupna och huden att skina än blekare. Hon lät luta handen med bägaren mot bordets svartpolerade yta, med ett par händer liggande i knät och de övriga händerna mjukt lutade mot sätet.

  Med ens stannade hon med blicken, då den föll på en bekant individ invid den övriga massan av främlingar. Det var oundvikligt att ske, så många som Namtaru mött under sin levnadstid, förr eller senare dök ett bekant ansikte upp. De grönglödgade ögonen smalnade en smula då hon öppet granskade Veelkaru, vars namn snabbt dök upp ur hennes minne. Vad kunde det ha varit, två hundra år? Mer? Utan tillstymmelse till skam för sin ingående granskning höll hon blicken fäst på honom då han närmade sig, men förblev sittande där hon var då han kom fram.
  Leendet djupnade lite, roat, åt hans ord och hövliga framhållning. Det var inget hon hade något emot; Att rättmatigt behandlas som en härskare hon var gav en syrlig känsla av nostalgi i hennes tankar. Namtaru höjde lite på huvudet.
  "Indeed, I have not. And you remain as confident in your words as always, Veelkaru", svarade hon med sin svala stämma, och knyckte lätt med huvudet. "Sit." Med ett ögonkast hänvisade hon honom till de övriga sittplatserna runtom det lilla bordet. Utan hast tog hon ytterligare en klunk av sitt söta vin, varpå hon ställde ned bägaren på bordet.
  "Long times have passed since we last met. Tell me what you have been up to." Direkt, säker, sval som ornamenterat silver - Hon var densamma hon alltid varit. På ytan, åtminstone.

Veelkaru såg uppskattande på Spindel-kvinnan när hon talade, följde de mörka läpparnas rörelser, han försökte inte bara smickra henne, han menade vad han sagt, han fann henne en av de vackraste varelserna han stött på i sitt långa liv.
"Well, of course Milady, my Confidence never fades" Han gjorde som han blev tillsagd och slog sig ner vid bordet.
Han noterade frågan hon ställde och behövde tänka efter när han såg henne sist, på 1700-talet på en av hans piratfärder tror han att det var, jo så var det nog...
"Well I quit the Pirating, to start off with, and then settled down in America, feeding on their young, and I'm starting a company now, here in Chicago!"
Han sneglade på henne.
"What Have you, Milady been up to then?"
Han lät hennes doft glida in i näsborrarna och munnen på hans bakhuvud log uppskattande, hade Veelkaru en drömkvinna var det den här och om han inte mindes fel hade han misslyckats med att ragga upp henne den gången för så många år sen... Något som gjorde henne än mer åtråvärd.

Ingående lät Namtaru betrakta Veelkaru, med minnena som ett efter ett rann tillbaka i huvudet från floden av två millenniers upplevelser. De hade mötts förr, ja, det stämde. Ett flertal gånger, till och med, då även Veelkaru var av en ansenlig ålder. Namtaru log litet. Hundratals år, ändå ung i hennes perspektiv. Men djärv var han, säker, fyllde sin ålder. Var det verkligt nästan tre hundra år sen de senaste möttes? Två hundra? Det kändes kortare. Spindelväsendet sträckte på sig där hon satt, lugn och kall som få, idogt betraktade sin gamla bekanta. Vän vore att dra ut på det. Om än hon känt Veelkaru länge, det rådde det ingen tvekan om, så var han inte en vän, så högt stod han inte i hennes ögon. Om hon var en härskare så var han en parasit, hon utnyttjade sin makt för att få vad hon ville, han hade inget val än attt jaga sitt rov. De var lika på ytan, men där tog det slut - Åtminstone såsom Namtaru såg på det, och hon mindes det tydligt. Men det var också just därför hon inte led av hans sällskap, nej, hon uppskattade det till och med. När hon såg på Veelkaru så var hon åter en aztekisk gud - Och känslan var ljuvlig.

  Högdraget höjde Namtaru sin ornamenterade vinbägare och tog en klunk, varpå hon knyckte lätt med huvudet och log svalt.
  "Biding my time. I have been in, och in the vicinity of, this dull city for quite some time now. Hunting, watching; Making the most of the opportunities." hennes leende vidgades något. Att tala i cirklar hade hon inget emot, ibland var det nog upplivande att inte tala så rakt på sak alltid. Dessutom försäkrade hon sig då om att de hon talade med var uppmärksamma. Mjukt lät hon placera benen över varandra och mätta Veelkaru med blicken. Så, vad kunde detta möte ge? Vad kunde hon vrida samtalet till?
  "You are starting a company, you say? What is your purpose with that?" Namtaru log något, nätt och jämnt synligt. Givetvis hade han en avsikt bakom det. Frågan var vad. "Or are you simply trying to fit in the human society?" Leendet djupnade, men ögonen förblev oförändrat kalla.