Sacred Ashes

Skymningen hade börjat falla över Chicago, då spindelväsendet Namtaru begav sig till den fallna kungens hem. Det fåtal gånger hon varit här hade hon alltid fått samma känsla, då hon lät sin grönglödgade blick glida över den nedgångna fabrikens slitna fasader; En sådan passande boning det var för en gammal kung. Om man någonsin tvivlade på vad som förlorats då detta kungadöme fallit, så kunde man ställa sig här och betrakta rikets slott; Människornas övergivna skal av byggnader. Denna kväll var inget undantag. Hon blott sneglade över den nedslående byggnadens syn då hon skred över gången mot fabrikens dörrar, oberörd av miljön och intrycken. Förlorade riken var hon bekant med, och medlidande var slöseri på tid. Hon var inte här för att beklaga sig över allt Oberon förlorat, hon var här för något annat. En kallelse.
  Med intryck som av att hon ägde platsen stegade Namtaru in i byggnaden, och lät blicken glida omkring sig då hon gick djupare in bland rummen. Det var präglat och ärrat av den fallna kungen närvaro, det vittnade så skrikande klart om hur han klamrade sig fast vid spillror av det förgångna, vid minnen och desperation. Hon vände bort blicken från det, ignorerade det, låtsades som att högarna av papper och föremål som klädde väggar och golv inte var mer än enkla ting. Oberon var fjättrad vid det förflutna, så mycket var hon övertygad om, men hon var precis lika övertygad om att det inte fanns något syfte i att lägga sig i saken nämnvärt. Om han utplånade ssig själv var det hans personliga ensak, och inget område som deras svala fred sträckte sig till.

  I dörröppningen till ett rum upplyst av dussintals stearinljus stannade hon till sist, och blicken som skar genom dunklet föll på faunens knotiga rygg. Han var tärd och vittrad av åren som passerat, knotig av tyngder och bekymran, och det syntes så tydligt hur hans huvudgryn märkte hans kropp. Där var Namtaru motsatsen, som med sin kalla min och unga kropp höll sina räknade levnadsår hemligt. Hennes ärr satt på insidan, och blottades endast i kylan i hennes blick. Långsamt tog hon ett par steg in i rummet, elegant medvetet. Poängen med ålder var att den inte skulle synas - men märkas.
  "So, Oberon, you asked me to come here, and here I am." hälsade hon svalt och konstaterande, samtidigt som hon oblygt betraktade faunen som en gång varit kung - inte alltför olikt henne själv.
  "What do you wish of me?" Frågan ställdes inte beredvilligt, men uppriktigt. Huruvida han hade något speciellt han ville visste hon inte, efterfrågan på kall konversation såväl som tjänster var lika enkelt att förvänta sig från Oberon - Om än de inte var något som skulle kallas vänner. Oberons problem hade alltid varit att han brydde sig för mycket, om allt och alla. Så vitt Namtaru anbelangade, så var det precis därför han skulle förgöra sig själv - förr eller senare.

[Oberon & Enlyeech]

Det var inte samma sak att vara kung som att vara gudinna. Den saken påmindes Namtaru ideligen om då hon betraktade den ärrade Oberons knotiga gestalt. Om än det var så svårt att föreställa sig nu, att minnas i floden av två millenniers tankar, så hade Oberon en gång varit rakryggad, med en skugga mer kunglig än hans moderna gestalt. Den underjordiska glöden i spindelkvinnans ögon var ihålig då hon stod i Oberons dörröppning och drog in djupa andetag av det förfall och den förlust Oberon strålade av. Det var inte kyla, inte sympati, men oändlig tomhet. Blicken vändes mot kolteckningen på väggen, mot vilken Oberons hand vilat. Hon var ingen invånare i detta rike, men hon kände till kungens son - Och vad mer var, så kände hon till Oberons tillgivenhet till barnet. Tyngderna som krökte hans rygg var sådana han lagt på sig själv och brutits för. Han var ingen gud. Han var en kung, vars rygg kröktes för världens krav. Det fanns ingen ände till olikheterna och likheterna mellan de två, de gamla väsendena som möttes i skenet av stearinljus i skelettet av en människobyggnad. Många av dem var sådana som endast tusen års observation av denna värld kunde gräva upp.
  Utan annat än ett svalt uttryck i sitt bleka ansikte lät hon Oberon tala, med blicken konstant, genomträngande vilande på honom. Hon gav ett uttryck som att hon ställde krav på ett gott svar, vilket på många sätt var sant. Om än hon var gammal så var hon inte mycket för att slösa tid, den enda resurs man verkligt ägde. Oberon visstet roligtvis bättre än att slösa denna enda resurs hon ägde, om än han alltid verkat mer frikostig med sitt spenderande. En nästan omärklig, nådig nick gavs som bekräftelse på hans bugande rörelse, men uppskattningen för gesten var större än vad som märktes uppenbart. Värdigt lät hon blicken glida från honom mot bordet han gestikulerade mot, och vid hans inbjudan skred hon långsamt fram och slog sig ned, med sina tunna spindelvävskjolar virvlande runt de nakna benen. Tålmodigt lät hon honom tala till punkt, varpå hon mjukt korsade ett par händer över varandra på bordet, och de resterande två paren över varandra i knät.

  Ett litet krökt leende gjorde sig synligt på hennes mörka läppar vid erbjudandet, en glimt i ögonen vittnade om att han troligtvis tänkte lika mycket på hennes sedvanliga kost som hon gjorde.
  "Give me wine. I have developed a fondness for that sweet brew over the years", svarade hon och kastade en ingående blick över väggarna, klädda av böcker, papper och kol. Ett ögonblick därpå fortsatte hon tala "And iron does not frighten me. I go where I please. You know that", sade hon med en tydlig klang av kunglig värdighet, refererande till hans tidigare ord. Stålet bet och brände, det gjorde det, men blott i nämnvärd mängd då det vidrörde hud eller blod. Dessutom så hade stålet alltid varit människornas tänder och klor, och Namtarus övertygelse om sin överhet över mänskligheten tillät henne inte att rygga undan för det. Spindelkvinnan sträckte lite på nacken, kallt.
  "I do not believe the notion that you would invite me to your home simply to conversate. I do not waste time, and you know not to waste it. There is a point for me to be here." Den glödande gröna blicken borrade sig ihålig in i Oberons outgrundliga, mjölkvita ögon; Inte hotande, men talande om vikten bakom hennes ord. Möjligheten fanns att hon hade fel, och den möjligheten var mörk.

Ljudet från hovarna mot asfalten ekade lågt medan varelsen rörde sig framåt med hög hållning och ett något kallt och känslolöst ansiktsuttryck. Ett par fulla människor som tittade på varelsen fick en blick som talade om det hat som denne kände för deras sort. Om de nu skulle kunna se honom tydligt, de fulla blinkar och gnuggar ögonen men skyller det på nattens mörker då varelsen försvunnit när de åter försöker fokusera på vart den stod. De fortsätter sjungandes att vandra vart det nu möjligtvis var de skulle gå, kanske att de skulle vandra till en pub till eller så kanske de skulle hem. Eller bara ränna omkring bland fabrikerna och vara allmänt störiga till alla som var runt omkring.

Han fortsatte med rösterna i bakgrunden som långsamt försvann, vid varje steg som de blev tystare lättade han lätt på ilskan som låg likt ett moln över honom. Hans fader hade kallat honom, vilket han inte gör för ofta. Inte heller kommer han och hälsar på i skogen som han själv arbetade så hårt för att hålla ren från människorna. Han ville inte att de skulle förstöra mer än de redan gjort. Han kände sig illa till mods av att vandra runt bland metallen. Han var stark men han var inte så ofta nära metaller och det gjorde honom svagare än han kanske borde vara. Stannade till när han var framme vid fabriken, dock ett djupt andetag och kände nästan hur bara doften av metall brände hans bihålor innan han öppnade dörren till fabriken. Han blinkade några gånger innan han började titta sig omkring och snabbt fann figuren som var hans fader. Han andades ut lätt och sjönk ihop innan han snabbt gick fram till Oberon och kramade om honom med ett smått leende på läpparna och en lätt viftning på den korta hjortsvansen.
"Father, I've missed you." Sade han innan han märkte en annan varelse, han backade snabbt undan innan han påmindes om skepnaden och mindes och stannade upp med rak hållning innan han gjorde en lätt böjning framåt likt den prins han var född som. "Namtaru, as beautiful as the first time we met I see." Sade han lika hövligt som han en gång blivit lärd, även om det nu var länge sedan så satt det kvar. Han vände sig mot Oberon när han rest sig upp igen. "Father, if I may ask. What have you called me here for." Frågade han och att Namtaru var här gav honom inga större svar.

Det var med lugn hon lät situationen framskrida, överlät helt och hållet åt Oberon att göra hennes tid här värd det. När vinet hälldes upp sträckte hon sig efter sin bägare och drog njutningsfullt in den söta dryckens doft, varpå hon tog en munfull av vinet. De subtila tecknen på nervositet hos Oberon lade hon ingen vikt vid, utan gjorde intryck av att stillsamt fokusera på sin dryck. Blicken följde dock idogt Oberon i ögonvrån, då denne till sist satte sig med sitt eget silverkrus i handen. Ett stygn av intresse hade ändå väckts inom henne, samma stygn som ursprungligen uppmanat henne att acceptera Oberons inbjudan att komma hit. Ingående betraktade hon den gamla, knarriga faunen över sitt vinkrus. Hennes nästan obefintliga leende djupnade för ett ögonblick då han medgav sina dolda avsikter, och hon nickade bekräftande å orden. Det var nog, för tillfället. Hon ville veta vad det var för anledning som fått honom att bjuda in henne, han kände henne tillräckligt väl för att ha en god sådan. Och om än Oberon var en blek spillra av en kung så fann hon tanken att han bad om hennes assistans mycket... tilltalande. Leendet lekte på hennes läppar. Hon hade nog med tålamod att vänta tills han var redo att tala.

  Steg hördes utifrån. Uppmärksamt vände Namtaru blicken dit, och då Enlyeech - kungens son - dök upp i dörröppningen fick hon såväl en känsla av förvåning som självklarhet. Frågan Oberons reaktion att döma var besöket väntat, det fanns ingen förvånan eller överrumpling i faunens beteende. Att Oberon bjöd in sin son emellanåt, sitt tunga ok här i världen, var väl givet. Det var just scenariot att han bjöd in sin son samtidigt som Namtaru som väckte hennes förvåning - och intresse. Intresse mer än något. Men lugnet kvarstod i hennes ansikte, och med vinkruset i hans gav hon Enlyeech en nådig nickning som hälsning tillsammans med ett svalt leende som bekräftelse på hans smickrande ord. De var olika, far och son, men hon hade alltid uppskattat det gemensamma draget av hövlighet de båda bar. kanske var det just det som gav henne så stort tålamod - och intresse - för deras förehavanden.
  Förändringen i Oberons ton och hållning fick spindelväsendets blick att omedelbart vändas mot honom, om än hon fortfarande satt, så värdigt som alltid, med kruset i hans. Inte en tillstymmelse till reaktion syntes i hennes bleka ansikte och glödande blick då kungen talade, men allt eftersom hon hörde, och förstod, så djupnade hennes intresse för situationen. Långsamt ställde hon ned sitt krus på bordet, varpå ett av armparen korsades över bröstet och ett snett leende tog form över hennes ansikte. Han bad henne om en tjänst, mycket riktigt, men en nästan omätligt personligen sådan. Den nyvunna informationen om Enlyeech, om förtrollningen som fjättrat honom till livet, var också mycket intressant, men inte lika relevant. Inte nu. Hennes blick gled mellan de två, far och son - Om de nu kunde kallas så - med ena ögonbrynet svagt höjt. Leende.

  "Your request is very personal. It sparks my curiosity.", konstaterade Namtaru kort. Hon sträckte på sin hals, såg Oberon rakt i ögonen. "Why do you ask for my help in such a delicate matter, Oberon? Surely must the old king have friends closer than me, friends more reliable and consistent? Why is help needed at all - and in what manner?" Leendet djupnade lite. Om än riualen kanske var enkel, så var anledningen bakom den viktigast. Det var den som kunde förmå henne att hjälpa.
  "Or is it so that your boy does not know about this, or that he does not wish to participate?" Namtarus grönglödgade blick vändes med ens mot Enlyeech. "Of how much are you aware about this, Enlyeech? Tell me."

Han följde sin faders rörelse då han talade, såg förändringen i hans hållning och märkte förändringen i hans ton. Men av hans ansiktsuttryck att döma - som sakta rörde sig mot förvirring - förstod han inte alls vad fadern talade om. Hans öron däremot lades så nära hans huvud som de kunde och  visade den undermedvetna skräcken som han kände inför de ord som fadern sade. De kändes bekant allt det han talade om men han kunde inte förstå det. Det var som burrigt nonsens i hans öron. Hans ena ben rörde sig bakåt, i en redo flykt ställning mer eller mindre omedveten hos honom själv medan han med de helsvarta ögonen stirrade på Oberon.

"Father, what are you talking about. What is this nonsens about a spell." Hans bröstkorg började röra sig något fortare likt en skrämd hjort. Även om han annars såg lugn ut till kroppsspråket. "I'm like everybody else, I bleed and I live. There is no need for any spell. You yourself told me that I'm of your blood. I've never in my life seen you take a bath." Han gjorde en gest med handen framför sig som talade om den växande nervositeten och oron som började blubbla upp på insidan. Det var något, ett minne, som fick honom att vilja springa iväg även han stod kvar med bringan högt och en rät hållning för att defensivt verka större. Svansen slog hårt till och endast hans blick vändes till Namtaru då hon talade. Den svarta blicken var inte längre oroad eller förvirrad, den var fylld med en känsla av ilska och det var nästan så att den kunnat döda. Hans tänder var något visade medan han lyssnade, öronen låg fortfarande pressade neråt. Hur kunde de tvivla på att han levde. Han var ett väsen som de, det var han säker på. Han stod levande framför dem båda och ändå tvivlade de. Nej, han levde, likt alla andra så levde han ett liv. Han var levande, han behövde ingen formel eller något bad för att leva. Behövde ingen annan det så skulle inte han heller det. Hans tankar avbröts och hans blick vändes snabbt mot badkaret innan blicken vändes mot hans fader.
"How can you doubt the fact that I stand right here before you. Alive. I do not need a spell if no one else needs it." Hans röst hade höjts en smula samtidigt som hans händer knöts och knäcktes långsamt och högljutt när benen i dem började formas om, medan hans blicken vandrade mellan de båda väsen som stod med blicken riktade mot honom.

Om det var något med Oberon som alltid hade fascinerat Namtaru, så var det Oberons förmåga att se ljus i mörkret. Exempelt var henne själv - Själva faktumet att han valde att se de sidor av henne som han själv föredrog fascinerade henne, och var en stor del till varför hon tillät honom att behandla henne som han gjorde - som en vän. Namtaru var varken av det slag som jagade ljus eller mörker, dunklet mellan skuggorna var hennes domän, och det var precis det som fick henne att intressera sig så för synvinkeln som Oberon kämpade för att upprätthålla. Att se ljuset då ens värld gått under var en fascinerande egenskap, att kalla en gud för sin vän var fascinerande. Lidandet som alltid strålade ur sprickorna i hans fasad sken med sin fulla, sjukliga glans nu där han stod där, då hans son stod framför honom och liv och död låg på spelbordet. Hon kunde inte sudda ut sitt svaga, försväntansfulla leende. Var det här Oberons sista styrka skulle knäckas, då han ställdes inför denna situation som verkade tynga honom så? Hur skulle han hantera detta?
  Tyst lät hon betrakta de två blodsbundna väsendena, insöp Oberons förtvivlade vädjan och Enlyeechs vredgade nekan. Det var uppenbart varför hon var här. Om något så syntes det i blickarna Oberon kastade mot henne. Hon var där för att hjälpa. Men det var just där som Oberons egna agendor förblindade honom för andras. Han såg bara ljuset i mörkret, och glömde skuggorna som fanns där. Namtaru var inte hans vän, och han glömde bort det. Hon var inte hans vän, om med vän det krävdes att ovillkorlig hjälp skulle skänkas då det ombads. Hon gjorde inte så, och Oberon borde veta bättre än att glömma det. Kylan och allvaret i hennes ansikte djupnade, då detta faktum gjorde sig uppenbart för henne. Oberon var upptagen med ärendet han tagit henne för, och glömde att hon aldrig svurit på att hjälpa. Enlyeechs uppenbara motvilja inför vad som sades gjorde bara detta ännu mer viktigt.

  Just som Oberon visade badkaret och bad Enlyeech att stiga i, så reste sig Namtaru upp - Dödligt långsamt. Hon knäppte ett par av sina händer framför sig, varpå hon med höjt huvud och genomträngande blick såg på Oberon.
  "Excuse me", sade hon med ett sakligt, bitande kallt tonfall. "I am not involved in your family business, Oberon. Understand that. I am aware that this is a matter of great importance to you, but despite that - do not forget where we stand. If you are to ask for my help, I demand that you show me proper respect. I will not offer you any of my time, unless you have the decency to give me some of yours. I demand answers to my inquiries if I am to offer help of any kind." Hon talade lågt och långsamt, men med den obarmhärtliga auktoritet en stoisk gud skulle tala med. Hennes nåd var inte oändlig, och hon tolererade inte vad som helst. Oberon visste bättre än att underskatta hennes närvaro, han visste bättre än att ta saker för givet då det gällde henne. Enlyeech ägnades inte en blick. Så vitt hon anbelagade, så existerade inte situationen med förtrollningen innan Oberon motiverat hennes inblandning.
  "Now, old king Oberon - Why should I involve myself in such a personal matter?" Hennes grönglödgade blick skar genom dunklet.