The other Red Meat

Om Oliver hade varit en leksak hade han varit gjord i billig plats, direkt skeppad från något skitigt fabrikat bara för att hamna i händerna på någon som var ännu girigare än honom – ännu otacksammare. Någon som med lätthet kunde lägga honom åt sidan och byta ut honom mot något bättre. På det sättet var Oliver lättförbrukad även iklädd kött och ben, men precis som en leksak utan sinne var han helt omedveten om detta faktum. Den enda uppfattningen han hade om sitt eget svindlande jag var en vag känsla av hopplöshet – som om ingenting han gjorde spelade någon roll. Han hade för länge sedan gjort sig av med makten att kunna påverka och förbättra världen till det bättre – och ändå – på något sätt lärt sig att acceptera sitt öde. Det var inte så att Oliver var självmordsbenägen – han hade bara kommit underfund med det faktum att vissa människor svävar i ett vakuum, och att han var en av dem.
Hårt grep han tag om pojkens handled. Höll den svävandes över sitt skrev. ”Nej”, flämtade han. ”Mjau”, sade pojken. Pojken hade nafsat i hans öronsnibb, och han förde distraherat upp en hand för att känna på vätan han lämnat efter sig.
”Jag är knappast man nog för någon som dig”, sade han allvarligt, men ögonen tindrade av undertryckt upphetsning och han såg stadigt in i pojkens ögon. ”Jag kan tänka mig dig bli knullad av alkisar och fattiga pappor som inte längre älskar sina fruar.” Han reste sig lite i sitsen och vred kraftfullt undan pojkens arm med en stark, hård näve.
”Du är total skit.”
Han flinade sadistiskt och lade sakta huvudet på sned. ”Kräver en matte stark nog att hantera dig? Jag kanske inte är vad du söker efter, men jag kommer få dig att kvida av njutning i vilket fall som helst. Och jag utmanar dig att bevisa mig fel…” Deras näsor krockade – så nära hade han lutat sig över bordet nu.

Han kände pojkens tunga över sina läppar och han ryckte demonstrativt undan med ett ännu ett större leende. ”Nej”, konstaterade han igen och ryckte ännu hårdare i pojkens arm. ”Nej.”
Det fanns något visst över kontrollen en människa kunde ha över en annan människa – nå, nu var Mint visserligen ingen människa, men det hade Oliver inte den blekaste aning om. Oliver hade blivit så böjd, bruten och omformad att det inte var mer än rätt att han lite då och då fick chansen att bryta någon annan. Han var trots allt en bortskämd, bortklemad liten pojke och vad andra människor kände eller tyckte rörde honom inte i ryggen. Denna omedvetenhet gjorde honom farlig för sig själv och andra, särskilt när han i sina egna ögon var så liten och fattig – alltid förtjänt av något gott.
”Följ med till badrummet, smuts”, morrade han flinandes och lyckades åter igen lirka in ett finger under pojkens choker för att leda honom bort från båset och genom lokalen. Han var redan hård som satan och det märktes på sättet han gick på. Han hade alltid haft svårt att kontrollera sina lustar och det var så smärtsamt synligt. Några karlar tittade äcklat eller nyfiket efter dem där de traskade genom halvmörkret till toalettdörren som stod på glänt. Den var skitig och trasig i gångjärnen, och någon hade ristat ”M + P” med kniv på framsidan.
Oliver gled smidigt in, drog upp sina byxor med sin lediga hand, och knuffade in pojken. Rummet var litet, stinkande och oerhört nedgånget. Här var väggarna täckta av klotter, sångtexter och telefonnummer. Hur många människor hade inte knullat, spytt och knarkat inom dessa fyra väggar innan dem? Ljusröret blinkade och sprakade, spegeln var krossad, toalettstolen nerkissad. Oliver låste noggrant dörren efter dem, sedan vände han sig åter mot pojken. Hans leende hade slocknat och han såg nonchalant medveten ut.
Hårt pressade han honom mot de smutsiga kakelrutorna, med händerna hårt om hans båda handleder. ”Du kommer att ändra dig”, varnade han plötsligt, och hans ögon såg under en halv sekund nästan gråtfärdiga ut.
”Jag vill att du älskar mig, säg att du älskar mig.” Han stirrade honom allvarligt i ögonen.

Olivers panna var rynkad av tragisk önskan och ögonen tindrade av längtan och befrielse. Han hade bett om att få bli vidrörd – det var allt han hade begärt. Men ändå… Han hade blivit nekad detta enda verkliga – det enda konkreta i en värld som helt plötsligt börjat snurra likt en orkan omkring honom. Den söte pojken tittade honom i ögonen och hans ord fick Olivers innanmäte att röra sig i fullskaligt uppror. Vad menade han med det?! Han ville slå käften av honom, peta ut hans ögon, göra så mycket skada som var möjligt bara för att få sin heta vilja igenom, men ytterligare en kraft hade börjat ta över hans muskler, och han kunde inte slå honom. Han kunde knappt hålla honom pinnad mot väggen längre. Pojkens ögon glittrade på ett kusligt sätt, och plötsligt kände han sig inte så ensam längre. Kunde detta verkligen vara räddningen han så länge önskat efter? En pojkes gnistrande ögon och ljuva, ljuva ord. Rynkorna i hans panna slätades ut och kroppen slappnade av för första gången på länge. Han kände sig nästan hög, men han hade väl inte tagit något ikväll? Ingenting utöver whiskeyn han måste ha lämnat vid båset. Hade pojken drogat honom utan hans vetskap? Han kunde omöjligen veta, och tankarna vandrade sina egna vägar och gjorde honom förvirrad men konstigt lycklig – och tom. Väldigt tom.
”G-gav du mig något?” stammade han med svävande stämma och han kände mungiporna dras upp i ett mjukt leende.
Han kunde inte riktigt minnas varför han betett sig som han gjort tidigare, och sedan insåg han att byxorna stramade åt på det där välbekanta sättet. En rysning for genom hans tunna kropp och försiktigt lade han en tanig hand över Mints mjuka ansikte. Plötsligt var det allting som betydde något, och utan vidare självbeaktning lutade han sig närmare pojken och kysste honom. Han öppnade munnen brett och gapande; slickade pojkens tunga, mungipor, tänder… Deras näsor krockade, men han kunde inte annat än att fortsätta kyssa honom, riva i hans läppar med vassa hörntänder, låta tungspetsen vila mot hans. Han svalde, gång på gång, som om salivproduktionen ökat tiofalt och en tunn sträng av dregel droppade nedför hans haka.
”Det… det…” mumlade han flämtandes mellan kyssarna, men vad det än var fick han det aldrig sagt. Åter igen hade han gripit tag om pojkens handleder och tvingat dem upp efter väggen.
”Jag vill ha dig”, mumlade han hest. Och detta var tämligen utan tvekan. Hans byxor hade bildat en smärtsam pyramid i fram, och han kunde inte annat än att pressa den hårt mot pojkens eget kön. Han släppte hans ena handled och skyfflade hårdhänt ner den innanför pojkens byxor.

Lycklig? Mmm. Han lät ordet rulla runt i munnen, smakade på det. Var han lycklig? Han hade aldrig riktigt lagt märke till definitionen, men efter att ha tittat in i pojkens glittrande ögon var han säker på att han visste exakt vad det var. Det var något hett som pirrade i magen och fick honom att vilja skrika av glädje. Som om denna luddiga känsla av värme bara ville ta över honom och göra honom odödlig. Ingenting betydde mer än lukten av pojkens läderjacka, det hårda mellan hans ben och det lilla badrum de valt att spendera sin tid i.
”Du gör mig lycklig”, flämtade han lågt, medgillandes.
Han kysste honom i nacken, fick kittlande hår i ansiktet och avancerade sedan nedåt längst skinnjackan; lät nitarna och de svala vecken om vartannat smeka hans kinder. Hans taniga knän slog i det lortiga kakelgolvet och han lutade sig tveklöst närmare, orädd, fumligt exalterad. Hans mun fann det den sökte efter, och nästan desperat grep han tag om pojkens rumpa som för att hålla fast honom. Hans fingrar hittade bakfickor och skärphållare, lät varenda textur glida under fingertopparna likt han aldrig lagt märke till förut. Han slöt ögonen medan huvudet fortsatte att röra sig fram och tillbaka. Knäna värkte efter det hårda golvet, men han kunde inte sluta med det han höll på med. Försiktigt öppnade han ögonen och såg mellan ögonfransarna och upp i Mints ansikte. Hade situationen varit annorlunda hade han kanske äcklats av akten eller struntat i den helt och hållet. Han var mycket duktigare på att motta än att ge, och utifall Mint märkte detta var ännu osäkert.