Rogani Kumbh

Familjen Millers matsal var för kvällen upplyst med tiotals levande ljus, och bordet var uppdukat med finporslinet. Lavender hade bara bott hos dem några dagar, och redan var Alfreds föräldrar helt förälskade i henne. De hade placerat Hollys irisar runt om i matsalen till Lavenders ära, och trots att Alfred tyckte att det var sött var han lite avundsjuk. Marianne pratade ofta med Lavender – kommenterade hennes hår eller kläder. Och Alice – den svikaren. Hans syster hade blivit ännu mer betagen och följe efter Lavender dagarna i ända. Alfred hade övergett sina försök, och den stickande känslan i magen hade övergått till en mer molande vänskapskänsla. Hans känslor spelade dock ingen roll, för Lavender hade inte visat sig intresserad i alla fall.
Ikväll skulle de vara finklädda, och familjen Miller som var en mycket noggrann familj var rätt och slätt klädda i rena, stilfulla kläder och smycken. Till och med Alfred var prydligare än vanligt i slätstruken svart skjorta, och tighta (hela) jeans. Han var visserligen helsvart, men en mamma vet bättre än att bråka med sin nittonårige son över sådana bagateller. Alfred undrade surt om Lavender skulle vara helt klädd i lila, det hade varit nästan komiskt i sådana fall. Han fnös högt.
”Vad är ditt problem, äckel?” frågade hans syster och sparkade honom på benet. ”Snorar ner på bordet och allt. Jag trodde du skulle vara glad över ikväll.”
Alfred fnös en gång till. ”Hmpf, du kan vara glad”, muttrade han. Alice himlade med ögonen och avlägsnade sig snabbt från köket där han satt.
Det enda fina med ikväll var Holly. Han bara väntade på att hon skulle dyka upp. Hans mamma hade passat på att bjuda in henne som tack för de fina irisarna (inte alls på grund av Alfreds inflytande…).
Klockan slog sex och han önskade att Lavender kunde komma ner, trots att han kände sig tvär ikväll brukade hon ändå muntra upp honom. Hans föräldrar var inte till mycket hjälp – de rusade runt i köket i panik, försökte få allting i ordning. ”Min rogano kumbh kommer bli så äcklig!” kved hans mamma panikartat. Bara det faktum att hon kallade det för ”Rogano Kumbh” istället för indisk gryta förargade honom mer än nödvändigt.

”Men åååh, titta på dig Lavender!” utbrast Marianne när Lavender kom ner i köket. Hennes blick fastnade visserligen litegrann på den korta kjolen och korsetten, men hon svalde sina tankar och såg lyckligt på henne. Alfred hade vid det här laget lutat pannan mot bordet och suckade högt inombords. Alice kom in i köket igen, iklädd en liknande lila färg som Lavender hade på håret. Det ryckte i Alfreds ansikte. Lavender satte sig vid bordet och han lyfte på huvudet. ”De avgudar dig”, konstaterade han men tystnade när han såg vad hon hade på sig. Hon var otroligt vacker.
”Ni får gå ut i matsalen snart”, kommenterade hans mamma och saltade sin gryta ännu en gång. Hans pappa dukade förmodligen matsalsbordet, för han kunde höra klirranden där inifrån.
”Lavender, vad tycker du om min klänning?” frågade Alice.
Det plingade på dörren.
”Jag öppnar!” ropade han och sprang genast upp från stolen och köket. Han rusade till hallen, låste upp och öppnade den brett. Holly hade inte heller snålat på sitt utseende, och hennes klänning var ljusrosa och liksom… kramade om alla hennes kurvor. Alfred undrade om det kunde bli något slut på vackra kvinnor ikväll, han höll på att bli galen. Det var en kinesisk klänning, och han fann sig själv stirra på den lite för länge.
”Du är jättevacker”, mumlade han och gick åt sidan så att hon skulle kunna komma in. Hon hade med sig vin – det skulle hans mamma säkerligen älska.

För en gångs skull hade faktiskt Marianne preparerat en helt vegetarisk gryta. Det fanns varken kött, fisk eller kyckling i den. Rogani Kumbh var en indisk gryta gjord utav tomater, svamp och tonvis med olika kryddor och vitlök. Självklart hade Marianne tänkt på sina gästers väntande andedräkter och därmed lugnat sig lite med vitlöken – och som vanligt; de var en typisk amerikansk familj, och kryddor bekom dem inte. Hon hade snålat med alla sina spiskryddor, men grytan luktade ändå gott och inbjudande där den stod och puttrade på spisen. Marianne var en mycket händig kvinna, och fastän hon åtagit sig rollen som hemmafru styrde hon hushållet med järnhand. Ikväll var hon klädd i en midnattsblå taftklänning med glittrande strasshalsband (hon kunde ju inte verka allt för proper och bära sina ädelstenar – hon var mycket väl medveten om Holly Lis ekonomiska… status. Det var viktigt att inte förnärma sina gäster – i alla fall inte mer än nödvändigt), men över dessa vackra, skinande tingester hade hon knutit ett nött, men rent förkläde. Allting kunde inte vara gjort av skönhet när saker och ting måste vara praktiska. Det var ett livsmotto hon gått utefter hela sitt liv, och även fast hon såg ut som en klassisk femtiotalsfru med sin knälånga kjol visste vem som helst att det fanns något hårt och oförstörbart bakom hennes ljusa, stålgrå ögon.
Till skillnad från hennes man var det hon som hade karaktären i hushållet. Det var hon som läxade upp ungarna när de gjorde fel – det var hon som visade sig stark inför dem, och framför allt hon som hade övertaget i sängen. Hon undrade ofta om hennes man led utav någon slags underlägsen fetisch. Han hade aldrig hittills stått upp mot henne och verkade alltid lyckligast när hon tog övertaget i situationer som skulle skrämma de flesta. De hade inte legat på länge nu, tänkte hon medan hon rörde om i grytan. Kanske skulle hon få honom i säng efter ett par glas… Det plingade på dörren och tankarna skingrades lika snabbt som ånga. Alfred var ovanligt snabb med att öppna idag, och hon lade det som en liten notis i minnet. Lavender (söta Lavender…) satt försiktigt vid köksbordet och tog emot komplimanger från hennes yngsta; Alice. Av de två barnen var det Alice som liknade henne mest med sina ljusa ögon och orubbliga temperament. Alfred å andra sidan… Hon suckade. Han liknade sin far mer än vad hon ville erkänna.

Han torkade av sina svettiga händer på framsidan av skjortan och log fånigt åt Holly. ”Kom in, kom in”, upprepade han på ett sådant löjligt välkomnande sätt att det nästan fick honom att må illa. Han stängde dörren efter henne och lät blicken vila på vinflaskan hon tagit med sig. Han undrade om Alice skulle få dricka ikväll… Förmodligen inte.
Han var precis på väg att säga något ytterligare fjantigt då en mörk skugga uppenbarade sig bakom honom.
”Välkommen Holly!” log hans mamma så varmt hon förmådde. ”Strunta i min imbecill till son och följ med mig in i matsalen, jag ska just servera maten.” Hon log retsamt åt Alfred som å sin sida såg förskräckt på sin mor. Hon hade tagit av sig förklädet nu och var den perfekta sinnesbilden av en underbar värdinna.
”Min man kommer upp ur källaren vilken sekund som helst nu, ignorera honom bara när du ser honom, han är inte mycket att ha ändå”, hörde han sin mamma säga inifrån köket och Alfred stod ensam kvar i hallen med ett förargligt uttryck i sitt ansikte. Marianne skrattade högt, och han undrade vagt om Holly skulle tolka alla hennes ord som riktiga förorättelser. Hans mamma hade alltid haft ett vasst sinne för humor…

Det var sedevanligt hyfs att ta med sig någonting till en middagsbjudning och Marianne tog glatt emot vinet som räcktes mot henne från Holly. Hon snurrade på den i handen och blicken fastnade på etiketten. Det var ett ganska billigt vin… Hon svalde sitt förtret och log strålande mot kvinnan hon lärt känna via blomsterhandeln och lutade sig fram för att ge henne en sådan där lätt, knappt vidrörande kram. Marianne hade aldrig varit särskilt duktig med närkontakt. ”Det här är underbart, Holly!” konstaterade hon med solig röst och ställde ifrån sig flaskan på diskbänken. Hon hade förstås redan köpt vin till kvällen och hoppades att inte Holly skulle ta illa upp om hon inte korkade upp hennes flaska på direkten. Kanske kunde de använda den till reserv. Alfred kom in i köket och såg slött på Lavender vid köksbordet och sedan mot Holly. Hon kunde riktigt se hur hans ansikte blev först alldeles kritvitt, bara för att sedan återfå den röda färg hon lärt sig var lika med sonens inre förstörelse. Hennes ögon smalnade misstänksamt. Det var sant att det var Alfred som hade föreslagit kvällens gäst, och till början hade hon inte tänkt mer på det. Men nu… Det var viktigt att vara på sin vakt, och Marianne hade lyckligtvis blivit given den såkallade allseende gåvan. Inte en detalj undgick hennes vakande ögon.
”Jag är så glad att Alfred erbjöd sig att bjuda med dig!” skrattade hon högt och klappade Holly på axeln. Hon var medveten om hur det lät; som om Marianne själv inte haft en endaste tanke på att bjuda med henne, och kanske lät det elakt? Hon brydde sig dock inte nämnvärt och log sedan ännu bredare mot sin son. ”Det är nästan så att man kan tro att något hände där inne i affären din!” Hon skrattade ännu högre och tog några högljutt klickande steg fram till Alfred och nöp honom kraftigt i kinden. ”Min son – har han äntligen blivit man? Jag trodde aldrig dagen skulle komma!” Hans reaktion talade om allting för henne – han var förälskad i Holly Li. Insikten slog henne och hon ryckte lite extra hårt i hans tomatröda kinder innan hon vände sig till Holly och Lavender igen.
”Jag skämtar bara, självklart. Jag skulle knappast tro att du har smak för småpojkar, Holly. Det är ju bara absurt.” Eller var det? Hon skulle minsann ta det här mysteriet till dess ände. Hon log bredare än någonsin tidigare.
”Lavender, Holly. Gå in i matsalen och ta varsin plats så kommer jag och Alfred snart ut med maten.”
Alfred såg ut som om hans huvud höll på att explodera, och när flickorna lämnat rummet vände hon sin bistra blick mot honom. Hon hann dock inte säga ett endaste ord innan han hastigt spottade ur sig; ”Vad du än håller på med, sluta med det!”
”Älskling, det blir spott i maten. Gå och ropa upp din far.” Hon viftade nonchalant med händerna innan hon sträckte sig efter grytlapparna. ”Och ser jag dig så mycket som luftkyssa den där kvinnan kan jag lova dig ett utegångsförbud resten av ditt liv. Seså, gå nu!”

Alfred satte sig tyst mittemot Holly. Rummet var dekorerat med de målningar de ärvt av gammelföräldrar, och sedan föräldrar innan dem. Ihåliga, bleka ansikten stirrade ner på dem från sina ramar. Alfred hade aldrig riktigt gillat det.
Marianne hade dukat fram sitt näst bästa porslin. Servisen var gräddvit till basen med gulddetaljer och handmålade, ljusrosa rosor. ”Inte för mäktigt, och inte för präktigt”, som hans mamma brukade säga. Den bästa servisen sparades självklart till de allra bästa tillfällena, och ikväll var tydligen inte en av dem. Utöver dessa klassiska element var bordet av det modernare skicket och stolarna högryggade och väldesignade. Mattan under deras fötter var blygsamt mönstrad – för att inte ta över rummet (som hans mamma brukade säga), och de halvbelysta taklamporna mjukt skurna i glänsande koppar. Hans mamma hade onekligen känsla för smak, och hon var dessutom mycket noga för att visa upp det. Hans pappa däremot… Han dunsade ner i sitsen bredvid Alfred med trötta, mörka hundögon som liknade Alfreds egna ögon. Han var klädd i en alldeles för stor kostym och slipsen var en sådan där fruktansvärd man ofta hittar i second handaffärer. Marianne hade inte hjärta nog att rensa ut hans slipssamling, så hon lät det vara. Hon var bara extra noga med att ge honom skarpa blickar medan hon ställde ner grytan på bordet. På varje tallrik låg redan en liten hög med finskuren sallad och tomater, och med ett soligt leende ställde hon sig vid kortändan av bordet.
”Låt oss äta”, konstaterade hon glatt, och slog sig sedan ned bredvid Holly. (Hennes ögon såg mörkt in i Alfreds.)