Crossroads

Mörkret hade lagt sig över Altgeld Gardens.
Ett flertal timmar hade passerat sedan solen vandrat ner för himlavalvet och blottat sig en sista gång för dagen. Nu var det tid för  nattens regi och med det så samlades alla oknytt. Väsen som människor.

Det var med tunga steg som den långa, bredaxlade mannen tog sig fram längst med den vagt upplysta bakgatan. Klädd i en grå hood tröja och ett par slitna jeans.
I en närliggande gränd hördes ett lågt samtalande mellan tre manliga röster. Achilles uppfattade ett fåtal av de ord som yttrades, men fann inget av intresse. Efter några steg så passerade han gränden och fick där se tre unga män som diskuterade om något oväsentligt. Achilles lyckades möta den enes grågröna blick i förbifarten och direkt spred sig ett förskräckt uttryck över mannens anlete. När de två andra uppfattade vännens frånvaro i deras konversation så vände de sig om för att se vad som fått honom att reagera som han gjort. Men där fanns inte längre något att lägga ögonen på.

Väsendet klarblå ögon fungerar likt ett kattdjurs och reflekterar därför ljus, vilket gör det möjligt för honom att se tydligt i mörkret. Tyvärr så behöll han denna egenskap i sin mänskliga form, något som skrämt ett flertal människor under hans nattliga promenader. Förutom det så brukade hans väldiga storlek och vanan att alltid vandra runt med sin huva uppfälld, hjälpa till.

Achilles fortsatte runt ett hörn och kom in på en mindre gata som slutade med en återvändsgränd. Vanligen brukade han stöta ihop med ett flertal andra väsen på denna plats, men idag var platsen helt öde.
Något underligt var i görningen.

[Kraver C:]

Kvarteret var skumt och nedgånget, viss hus var så må att han tvivlade att ens en person skulle kunna bo i dem, det fanns vissa byggnader som innehöll flera lägenheter men som borde bara hysa en eller två gäster. Själv visste han inte vad han gjorde här. Han hade sitt hem nära centrum, men kanske var han här av en annan anledning? Kanske sökte han efter fler väsen som tänkte mer som honom? Som inte ville människorna ont. Han gick för ovanlighetens skull i sen egna form, och brydde sig inte om att maskera den, människorna skulle ändå inte se honom,men han hörde, såg och kände lukter bättre i den här formen. De stora, något rundade, öronen klippte till på huvudet och han avlyssnade området. Han hörde ett gäng ungdomar prata men lyssnade inte tillräckligt noga för att höra om vad de pratade om. Han lät nosen filtrera kvarterets dofter och han rynkade på nosryggen. Stanken av ett av husen var stark och borrade sig in i hans sinnen. Han ville snabbt få göra det han kom för att göra för att sedan gå. Men problemet var att han inte visste varför han var här. Han svängde in på en gata som visade sig vara en återvändsgränd, men han fick syn på en stor, bred, person med en munktröja. Han fortsatte ändock gå ner för gatan, plötsligt nyfiken på den biffiga(kunde inte låta bli xD) personen, var det en människa skulle den ändå inte se honom. han gick tyst och tassarnas trampdynor gjorde hans steg näst intill ljudlösa. Ja kanske skulle detta besökt bli intressant ändå?

Av någon anledning så tog han alltid på sig ansvaret som den tystlåtna bevakaren. Likadant var det på skolan som han jobbade åt. När han inte höll på att laga något som en elev haft sönder så höll han alltid uppsikt över de små liven.
Ja, det var en egendomlig instinkt som grott inom honom under årens gång. Den större skaran av väsen hatade människorna för förstörelsen av deras skogar, visserligen kände även Achilles ett svek över deras handlande, men människan var fortfarande ett okunnigt släkte. Tråkigt nog.

Den välvuxne figuren satte sig ner på huk, lutade sig lätt fram över sina knän och lade båda händerna mot den kalla, smutsiga kullerstenen som gatan var uppbyggd av. Platsen höll en stark lukt av ammoniak vilket gjorde att det stack otäckt i väsendets näsa. För ovanlighetens skull så var han glad över att han inte var sitt vanliga jag i detta nu. Lukten skulle fått hans nos skrumpna.
Han reser sig åter och ger ifrån sig ett missnöjt brummande. Händerna torkar han av mot framsidan av sina jeans. Det fanns inte ett spår av de små som annars höll till i gränden. Unga väsen som nyligen sökt sig hit, oerfarna och möjligen en smula oförståndiga.
Han vänder sig om, men stannar upp i sin rörelse när han får syn på skepnaden av ett väsen som för honom är okänt.
Den ljusblå blicken studerar den andre i tystnad.

Figuren satte sig på huk och Kraver stannade upp,vad gjorde den här personen. Han lät nosen filtrera hons doft. Ett leende spred sig på hans läppar. Det där var inte den doft en människa bar.Nej den hade en underton han inte kunde beskriva. Så det var ett väsen. Personen hade händerna mot kullerstenen och stanken ammoniak skrek i hans nos. Men i de här kvarteren kunde man inte begära mer än att doften inte skulle vara så påträngande, vilket den heller inte var, för vanliga människor. När väsendet åter reste sig sträckte Kraver litet på sig. Han var ganska lång,men ändock verkade den andre längre(?). Sakta vände sig personen om och stannade upp när han fick syn på Kraver. Han, Kraver, log och höjde handen i en hälsnings gest. Men den andre stod där och betraktade honom i tystnad. "Var hälsad främling" sade han med den djupa, mörka, men ändock lena rösten. Hans intensivt gröna ögon granskade den långa gestalten, han verkade väldigt muskulös.

[Kort O_o]