Tresspassers

Bilden av stadens gråa fasad hade lämnat hennes hornhinnor för flera kilometer sedan. Istället blickade hon nu ut över en vacker blomsteräng som stod i full blom intill skogens rand.
Cykeln hade hon lämnat bakom sig, gömd i ett dike vid vägkanten. Inte för att hon egentligen trodde att någon skulle stjäla den, det var ändå en skruttig, otrafikerad skogsväg hon tagit sig hit på. Men det skadade inte att gömma den ifall att, eller hur? Hon övervägde för en kort sekund att gå och låsa cykeln men bestämde sig för att strunta i det.

Belle rättade till den grå ryggsäcken på ryggen, slängde en blick på Flash Gordon som spatserade runt och nosade på allt som kom i vägen för hans framfart. Det fanns inte mycket som hunden uppskattade mer än dessa utflykter som det gjorde till skogs.
Ett varmt leende kröp försiktigt fram över hennes rosa läppar. Att djuret framför henne en gång i tiden varit i behov av rehabilitering efter ett liv i misskötsel var för henne svårt att förstå nu. Tillsammans hade de kämpat, i med och motvind, och det hade gett resultat.
Idag var Flash en glad hund, lydig och stimulerad och framförallt så var han inte längre rädd.
Annabelle gav ifrån sig en kort, intensiv vissling och inom loppet av några sekunder så stod hunden vid hennes sida.
"Jag älskar dig, Flash." Hon satte sig på huk, drog en lätt hand över hans huvud och lät honom sätta upp sina framtassar mot sitt lår. Hon gav honom en puss på pannan och fick säkert tjugo stycken tillbaka innan hon hann resa sig upp igen.
"Din tok." Sa hon lättsamt och gav ifrån sig ett kort skratt.
Snart satte hon av i riktning mot skogen och efter henne följde Flash, glatt viftandes på svansen.
Båda högst ovetandes om vad de skulle träffa på där inne.

[Senthyril & Enlyeech]

Varje dag i skogen var en lycklig dag, han kunde verkligen inte förstå varför han inte gått in bland träden tidigare utan valt att leva bland allt betong och alla tegelväggar, avgaser, höga ljud och stressade människor.
Livet i skogen var nästintill bekymmerslöst, nästan. Jägarna gjorde honom nervös, inte för sin egen skull utan för Enly. För vad skulle Sent göra utan honom nu? Han ville inte bli ensam igen, ville inte att Enly skulle försvinna. Inte för sin egen skull och inte för skogens heller.

Sent låg hopkrupen till en boll och dåsade under ett träd, njöt i skuggan, borta från solens varma strålar. Öronen vippade lite då han uppfattade ett ljud och han höjde långsamt huvudet, svepte med svansen samtidigt som han vädrade i luften. En okänd doft bars av vinden emot honom, en doft varje katt ogillade. Hund. Hund innebar oftast människa om den inte var bortsprungen eller en gatuhund. Sent reste sig upp på alla fyra, det normala sättet för honom att ta sig fram på grund av de vridna benen. Ljuden blev högre och han lade sig kvickt ner igen, försökte smälta in i omgivningen och på så sätt hoppas att hunden inte skulle se honom. Men hundar hade bra luktsinne och det dröjde inte länge innan den fann honom. Ett högt fräsande lämnade Sent och han reste genast raggen på svansen och i nacken, öronen lade sig platt mot huvudet och han blottade tänderna. Bättre fly än illa fäkta, Sent sprang djupare in i skogen åt det håll han kände doften av Enly. Tack och lov så var han inte speciellt långt borta.
Hunden kom dock närmare och ännu fler aggressiva fräsanden lämnade Sent och han fällde ut klorna på fingrarna, viftade med ena handen åt det hållet hunden befann sig för att få honom att hålla sig på avstånd. Dock såg han snart Enly och han fällde in klorna, tog ett graciöst språng i luften och landade snart på den andres breda rygg. De röda ögonen riktades emot hunden och han fräste högt, viftade i luften med ena handen där han fällde ut klorna igen. Han visste dock att hunden inte kunde nå honom där uppe, Enly var för stor.

Vinden blåste lätt, lekte med trädens kronor och dess löv. Fåglarna kunde höras kvittra vilket inte var ovanligt då det var lugnt i skogen. Runt omkring honom själv var det sock tyst, de satt på avstånd och stirrade på honom medan han i sin stora ståtliga form med de stora hjorthornen lyfte bort en stock som kommit från ett gammalt träd. Han log något när han fått bort stocken och en räv nyfiket stack ut sitt huvud i den gamla utgången som varit blockerad. De har oftast två ingångar till sina lyor men detta par hade inte kommit långt på sitt byggande innan stocken rasat över deras hem. Räven stack tillbaka in i hålet då han såg Enlyeech framför sig. Även om de flesta djur var vana vid hans närvaro så betydde set inte att de inte var rädda för den. Ekorren som brukade följa efter honom satt i ett träd längre bort och hoppade glatt ner på honom då han passerade trädet på sin väg bort ifrån lyan och mot hållet han sett Sent gå. Sent, det kattväsen han träffade för inte så länge sedan. Han gillade dennes sällskap och var glad när han valde att stanna i skogen. Ekorren var mindre glad över dennes val men den ville inte förlora sitt transportmedel så den följde fortfarande med dem. Även om den oftare sprang upp i träd vid Sents närvaro och skrek i sin pipiga stämma på honom. Han var ett dåligt exempel på djur om var rädda för honom själv.

Hans öron ryckte till då han hörde springande ljud och arga fräsande, samt skällande. Vad kunde ha hänt. Han stannade upp och vände huvudet mot hållet där ljuden kom från. Det tog inte lång tid innan den bekanta formen av Sent kom springande mot honom för att sedan ta ett graciöst hopp upp på hans rygg. Hans ögon följde honom i handlingen och vändes sedan mot det som jagade honom. Han höjde genast huvudet och bringan höjdes något då han samlade luft innan han högt frustade ut och sänkte huvudet så att de stora hornen syntets och skulle visas hur stora de var. Vilket egentligen inte hade behövts då åsynen av den jättelika hjorten med en fräsande Sent på ryggen nästan tycktes få hunden knäsvag och känslorna denne kände kunde knappats synas på dess överväldigade ansikte. Men den stod kvar och stirrade på honom samtidigt som han själv höjde sitt huvud högt och ståtligt då den föregående rörelsen längre var behövd av att döma från hunden. Frågan var dock om denne tänkte springa runt honom och likt många andra försöka fälla honom genom att bita hand senor eller om han kanske skulle börja skälla, kanske till och med gny av skräcken från den stora varelsen.

"Flash! Vad har det tagit åt dig?!"
Hunden hade helt plötsligt försvunnit in bland träden med en fart som fått Belle att låta sin fantasi skena iväg. Förmodligen hade han fått upp vittringen av något, men...
Hon kunde inte förneka alla de gånger som hon mött på dem i staden, trots att hon så många gånger önskat att det varit möjligt. Att förneka det hon sett.
Varelser. Demoner. Odjur. Väsen... Monster.
Varje en med ett ansikte olikt den andres.
Hon rös och svor tyst för sig själv. Detta var ett illa valt tillfälle för  att låta tankarna vandra iväg, hon skulle bli tvungen att ta sig i kragen och fokusera. "Flash!" Hon stod stilla och väntade. Men skallen som kom från Flash Gordon försvann bara djupare in i skogen. Nej, hon skulle bli tvungen att springa efter honom.
Utan att tveka så satte Annabelle av åt det håll som han försvunnit åt.
"Flash, kom hit!"
Hennes grågröna blick skannade av området efter den rödbruna pälsen, och visst tyckte hon sig kunna se hans skepnad långt där borta. Som en fläck av färg mot den neutrala bakgrunden. Men hans rörelsemönster är ryckiga, vilket tyder på att han jagar något.
Vad exakt var det som lockat fram hans jakt-instinkter? Visserligen fanns det ett otal av olika djur som hade sin hemvist i skogen, men de hade besökt skogen många gånger tidigare och aldrig förut hade han stuckit från hennes sida som denna dag.
Hennes fötter trummar intensivt på mot skogens ojämna jordgolv samtidigt som hon försöker hålla en klar uppsyn över sin hund, när en enorm skepnad uppenbarar sig för henne en bit bortom Flash.
En högst obehaglig och obekväm känsla biter sig fast i hennes nacke och hon kan inte göra annat än att låta benen trumma på än om fortare. Vad det än är så kan hon inte låta sin älskade vän råka illa ut, inte efter allt som de båda gått igenom tillsammans. Nej, inget ont skulle få hända honom.
"Flash!"

Hunden tvärstannar och ser storögt på den väldiga varelsen framför honom. Detta var inte direkt vad han hade tänkt sig när han suttit av efter katten. Han skäller på grund av sin osäkerhet och låter blicken vackla mellan katten som fräser upprört och klöser efter honom i luften, och den onaturligt stora hjorten. Flash gnyr vagt och lägger svansen mellan benen, utöver det förmår han sig inte att göra mycket annat än att stirra med ögon stora som golfbollar och han är så pass överväldigad att han inte lyckas uppfatta sin mattes rop efter honom.

Något var fel, väldigt fel.
Det finns inga hjortar som denna, och absolut inte av den abnorma storleken.
Sista biten spurtar hon fram till ett träd i närheten av dem. Men hon vågar inte att ta sig närmre.
"Flash, gubben, kom till mig." Säger hon lågt, sin ena arm har hon lagt runt trädets stam och med den andra lockar hon efter hunden.
Men hon får ingen respons från hans sida.

Sent följde Enlys huvud med blicken och vid hundens reaktion så flinade han bara till, upphörde att fräsa och lade sig ner istället. Trodde hunden verkligen att Sent var ensam i hela skogen? Nej, Sent hade Enly och han hoppades att det alltid skulle vara så. De känsliga öronen uppfattade dock ljud och han vred huvudet åt det håll han hörde det. En människa, självklart så fanns det en människa. En hund hade ofta en matte eller en husse, ibland både och. Vad skulle hända om människan såg Enly? Skulle denne skada honom?
De röda ögonen sökte efter människan och så fort denne vid ett träd så upptäckte han att det var en kvinnlig människa och han rynkade lätt på näsan samtidigt som han tog ett djupt andetag, försökte urskilja hennes doft av skogens andra dofter. Något som snart lyckades. Han antog att hon lockade på hunden som stod som fastvuxen i marken, oförmögen att röra sig.
Enly hade väl den effekten på många djur, även många i skogen. Vissa verkade inte veta vem han var. Vilket var lite tråkigt, Sent ville att alla skulle veta hur snäll Enly var.
Tankarna återgick till kvinnan som stod vid ett av träden och lockade på hunden och öronen lades platt mot huvudet och Sent tog ett graciöst hopp från Enlys rygg och landade på en trädstam, klättrade försiktigt vidare tills han var i trädet bredvid kvinnan och han klättrade ner igen. Raggen var rest, tänderna blottade och öronen svagt bakåt, nu för att kunna uppfatta ljud från hunden. Sent släppte sedan taget från trädstammen och landade i gräset en bit framför kvinnan och han fräste genast högt, ville få henne att backa bort från Enly.
"Försök inte ens tänka tanken att skada hjorten, jag hinner klösa ögonen ur dig innan dess." fräste han ilsket, och det var inget tomt hot. Musklerna var på helspänn och de röda ögonen iakttog allting som kvinnan gjorde, redo för att antingen anfalla eller hoppa åt sidan.

Hunden framför honom stod som fast vuxen. Han själv tittade på denne med sina kolsvarta ögon och slog lätt till med den korta svansen. Hunden var rädd för honom, inte så konstigt. De är inte så dumma som tvåbeningarna oftast tror - varför skulle de attackera något så stort och till utseendet farligt som hans tillfälliga kropp visade? Hans andades ut lite och tittade inte efter Sent när han hoppade upp på trädets gren utan började själv återta en form som hunden kanske inte skulle finna lika skrämmande. Hans ben knäcktes något dovt när han ändrade sin form tillbaka till den vanliga form han brukade ha, till synes endast en pojke med horn, hjortben och de helsvarta ögonen. Det var den formen han var född med och han bar den med stolthet även om han inte såg exakt ut som sin fader så var likheterna för honom så uppenbara.

Han tittade endast ner på hunden, väntade på en reaktion varesig den var fientlig eller vänlig. Han koncentrerade på vad hunden gjorde, om dennes reaktion var fientlig så ville han trots allt varken skadas själv eller skada detta djur. Han sträckte fram den lilla handen med de långa spinkiga fingrarna för att låta hunden nosa lätt och se att han själv inte var fientlig. Han vred till på örat för att höra efter Sent, antog lite att han satt i ett träd och väntade på att hunden skulle försvinna - och han var säker på att han kunde höra honom i ett av träden. Det var dock när han närmade sig hunden lite som han knöt handen och morrade nästan fram med rynkad näsa då han känt doften djuret bar.
"Hund, du bär lukten av en tvåbening. Säg mig, vart är denna tvåbening?" Han rätade på ryggen med ett strängt uttryck i ansiktet. Han kollade genast bakom sig på trädet och såg att Sent inte satt i trädet - dock satt där en irriterande ekorre och gjorde ljud ifrån sig likt som om dess storlek var som en elefants. Han vände argt på huvudet mot hunden och skulle yttra ett par irriterade ord men avbröts då han hörde ett högt fräsande - tillräckligt högt för att han skulle reagera på det. Ögonen och de spetsade öronen sökte direkt efter ljuders källa.

Han började gå, struntade i hunden och gick mot ljudet för att finna Sent - försökte den bita honom så skulle han sparka denne - men just nu kunde han bara tänka på hur tvåbeningen och hunden samarbetat för att förstöra hans skog. Hunden kanske hade blivit hjärntvättad - det hade han stött på innan. Och felet låg självklart hos tvåbeningarna som alltid orsaken till all förstörelse. Hans fader, hans likar och hans skog. Tvåbeningarna hade lyckats ta allt. Skulle de nu även ta Sent? Hans ben knäckte i ilska då han gick fram mot Sent och tvåbeningen. Han knöt nävarna och öppnade dem ett flertal gånger tills han stod bredvid Sent och tittade på tvåbeningen med de helsvarta ögonen.
"Tvåbening, varför befinner du dig i skogen? Förstöra ännu mer än vad ni tvåbeningar redan gjort? Han andades genast luft och försökte göra sig stor och skrämmande trots att han endast var i sin normala form - det var troligtvis inte nödvändigt då han säkerligen skrämde tvåbeningen i sin normala form också.