Act like prey

Natten hade för länge sedan sänkt sig över Chicago likt ett täcke över ett sovande barn, och precis som ett sovande barn hade staden slumrat in i en stadig, drömlös dvala. Det var bara ådrorna i det stora nätverket av gator som ännu kryllade av liv, och vad var Oliver, om än bara ytterligare en röd blodkropp i ett sammanhang mycket större än honom själv? Självklart var han lika omedveten om detta som en blodkropp är inför sina gelikar, men till skillnad från något encelligt sprudlade hans hjärna av stråk av tankar och minnen. Just ikväll hade han dock lagt dessa känslor och intryck till vila i takt med mörkret med hjälp av het, stark alkohol. Hans blick var sänkt och tom, hans andedräkt stank surt och ögonen var blanka och fyllda med tårar. Allt detta var förstås väldigt svårt att se där han satt i det flimrande ljuset från en gatulykta några meter ovanför hans huvud. Hans ansikte var skuggat och det var endast det vitblonda håret som skimrade och sken i nattmörkret. I ena handen hade han en halvtom flaska Explorer och i den andra en nyckelknippa vars metall sken matt i gatuljuset. Han mindes inte längre vart nyckeln hörde till, så han kunde inte annat än att stirra på den med sina tomma, vattniga ögon och önska att lösningen skulle uppenbara sig inför honom.
Hans händer var utsträckta på parkbänken likt en lealös Jesusfigur med huvudet hängande och axlarna djupt sänkta. Ännu var hans huvud inte fyllt med den magi som snart skulle flöda genom hans kropp – ännu var han ingenting, meningslös, äcklig, smuts.

Vågorna slog stillsamt mot kajkanten. Lake Michigan spred ut sig framför honom. Men ändå… men ändå. Oliver hade aldrig lärt sig att uppskatta sådana syner, än mindre syner han så ofta tog förgivet. Lake Michigan var ingenting speciellt – den hade alltid funnits där och skulle dessutom finnas där långt efter hans död. Det fanns ingenting han kunde göra för att förändra detta faktum, och inte brydde han sig nämnvärt heller.
Ett par gick hand i hand längst kajkanten, stadsljusen glimmade romantiskt några kilometer bakom dem. De lade ingen notis till Oliver, och varför skulle de? De var vana vid lealösa alkoholister, det enda de brydde sig om var att han inte skulle spy på deras kläder, så kanske var det bara bäst att ignorera honom. De försvann utom sikte och Oliver var åter igen ensam med de blinkande bilarna som undantag.