In the white room

Den vita fåtöljen knarrade mjukt när Mariannes mycket välklädda rumpa slog sig ned i den. Hennes solbrända arm lades graciöst över armstödet och hennes armbandsklocka glimrade glamouröst i morgonljuset. Hennes man var förstås redan på jobbet, och hennes dotter i skolan, och lika bra var väl det. Kvar stod bara hennes enda son, mörk och gänglig bakom ryggstödet med handen hårt klämmandes om den mjuka stoppningen bakom hennes huvud. Han såg ovanligt nervös ut dagen till ära, men å andra sidan såg han ovanligt nervös ut varenda gång de hade en ny gäst – och den här gästen var ju till och med mer än bara det. Hon var mycket speciell, och Mariannes ögon tindrade av nyfikenhet och oböjbar bestämmelse.
Hon hade hänvisat gästen till fåtöljen mitt emot, och nu stod det bara ett lågt glasbord emellan dem. En fräsch bukett med ljusa rosor stod metodiskt placerade, klippta tillräckligt lågt så att de inte skulle skymma sikten. Marianne lutade sig bekvämt tillbaka och drog upp ena mungipan i ett leende hon hoppades verkade trevligt, och drog sådär lyckligt efter andan, så som man gör när man känner sig tillfredställd och glad. Gästen – en kvinna – var en mycket söt sådan, och även om hon försökte bortse från den plötsliga avundsjukan (hon var ju trots allt både yngre och vackrare än Marianne) så ville hon inte verka alltför gammal själv. Det låg något riktigt uråldrigt och ruttet över att lusta över yngre kvinnors skönhet. Dessutom var inte Marianne särskilt ful hon heller – hon hade mörkt hår med stålgråa slingor, ett solbränt, visserligen kantigt ansikte, smått rynkat men välpudrat med precis rätt sorts smink. Hon hade alltid varit en väldigt attraktiv kvinna, och hon hade åldrats med värdighet.
Försiktigt makade hon sig i fåtöljen och försökte ignorera den vita kattsvansen som oplanerat börja stryka sig mot henne. Familjen Miller hade två katter, lika vita som resten av deras hushåll, med isblå ögon och ljusrosa trampdynor. Ingen av dem betedde sig som vanligt, och ett sting av irritation drog igenom Mariannes hjärta. De var oerhört skraja, och sniffade intensivt i luften innan de med ett språng kastade sig ut ur vardagsrummet. Till och med Alfred ryckte till, och hans svettiga hand kramade allt hårdare om ryggstödet.
”Såååå”, började Marianne och drog glatt ut på ordet. ”Nu har vi ju visserligen talats vid på telefon ett par gånger, men jag skulle gärna vilja att du presenterar dig fysiskt, nu när vi äntligen har fått chansen att träffas.” Marianne log intensivt.
”Sedan visar min son Alfred dig runt i huset, innan jag ger dig en lista på de saker jag vill att du gör. Det blir inte en lång lista, kan jag försäkra dig om. Jag har fullständig kontroll över vad som sker i mitt eget hem, men städhjälp och dylikt skulle verkligen uppskattas. Vi har en gäst, Lavender, inne just nu. Hon sköter sig själv för det mesta, men hon är en ungdom, och jag tror du vet hur ungdomar kan bete sig.” Hon skrattade till, gällt.