Berries [Lavender & Thisbe]

Det var en väldigt vacker sommardag. Snart skulle skolan börja igen, men de här sista dagarna innan så försökte Thisbe se till att få umgås så mycket som möjligt med sina vänner. Denna dag hade hon vigt åt en av sina bästa vänner, Lavender. De var egentligen på väg till förbjuden mark, det visste Thisbe om, hennes mor skulle ge henne sjukt många bannor och troligtvis utegångsförbud om hon visste att de gått hit. Samtidigt var den lilla skogsremsan så.. Mystisk på något vis. Det var lockande att springa in där och leta efter vackra stenar eller kanske hitta på någon liten lek. Egentligen spelade det ingen roll vad de hittade på, med Lavender hade hon ändå alltid roligt. Thisbe hade egentligen bara känd den andre i ett halvår, eller var det ett år nu? Det var oavsett bra att flickan hade kommit till kvarteret, det hade blivit mycket roligare att leka ute på gården sen dess. Men idag hade de bestämt sig för att utforska den lilla skogen som fanns i närheten. Asfalten tog plötsligt slut under fötterna och gräset tog sin början. Träden var ganska lummiga där de stod, men man kunde se att de blockerade mycket av ljuset inne i den lilla skogen. Nu när de väl stod här fanns det en lätt tvekan. Det var ingen överdrift att säga att Thisbes mamma skulle bli vansinnig om hon fick reda på detta, hon ville inte att Thisbe skulle vara i skog, då hon kunde tappa bort sig. Men nu var de ändå två...
"Shall we?" Frågade den ljusa rösten och hon vände lätt huvudet åt Lavenders håll. Ett leende spred sig busigt över hennes läppar innan hon tog ett lätt tag om den andre flickans hand.
"Let's go!" Hon började med bestämda steg kliva in i skogen. Snart hade de ett lövtak över sig och enbart på vissa ställen tilläts solen titta ner på flickorna och leka över deras gestalter. Det fanns en viss spänning i hennes kropp och hon förväntade sig nästan att något spektakulärt skulle hända då hon väl befann sig bland träden. Men ingenting hände, mer än att ljudet från bostadsområdet blev dämpat och ljudet av rasslande löv blev högre. Vinden lekte så smått i Thisbes långa ljusa hår. När den späna förväntan långsamt hade lugnat ner sig vände hon försiktigt på huvudet och såg åter mot Lavender.
"Sooo... We're here! What do you want to do? Do you think we can find any berries?"

Lavender följde efter sin vän, hennes föräldrar lät henne göra nästan som hon ville, de trodde att om barn fick göra som de ville skulle de bli det de ville och deras drömmar skulle slå in. Hon såg på sin goda vän, hon kände att hon kunde berätta allt för henne, hon var som en storasyster, näe något annat, storasyster stämde inte riktigt det här var mer kittla-i-magen känsla.
Hon såg skogen och svalde litet, skulle de in där? Hon älskade skogen och alla dess dofter, men hon var rädd för monstrena som bodde där, men när hon berättade om det för mamma och pappa sa de att hon hade livlig fantasi och klappade henne på huvudet, men hon vet vad hon såg, det var på riktigt och det skrämde henne.
Hon hörde hur Thisbe frågade om de skulle.
"Well I think it's better if we stay here" hon viskade litet och pillade med en av de naturligt lavendel-färgade lockarna och tittade ner i marken, vilket var ett misstag då det inte verkade som Thisbe hört henne utan tog hennes hand, om Thisbe ville så var det väl ok?
Hon lät sig dras med av Thisbe och hon lugnade ner ju längre in i skogen de kom och hon blev mer och mer livlig, skogen hade en underlig effekt på henne, hon visste det ju inte men Nymf-blodet påverkades av naturen och hon framstod som vackrare i skogen och naturen verkade arbeta för att framhäva hennes skönhet, så funkade Nymfer...
Hennes lila hår verkade glittra i det lilla solljuset som filtrerades igenom lövverket och hennes hy verkade len som silke...
Hon hörde kommentaren om Bären
"Yeah let's do that!" fnissade hon åt sin Vän Thisbe som hon värdesatte så högt

Om Thisbe inte varit så uppslukad i sina egna tankar hade hon mest troligt lagt märke till att hennes, annars så påhittiga och roliga, väninna var ungefär lika osäker som hon själv. Kanske hade hon vänt om, om hon faktiskt varit uppmärksam på den andres osäkerhet. Men nu var de båda lugnare, lekfullheten tillbaka. Thisbe strålade upp åt Lavenders svar och lät hennes hand lätt släppa den andres för att bättre kunna leta. Hon började vandra mer nyfiket in i skogen, men kunde inte låta bli att ständigt kasta blickar bakom sig. Thisbe hade alltid varit lite smått avundsjuk på den andre flickan; hennes föräldrar lät henne färga håret, redan. Inte för att Thisbe hade sagt något till Lavender om det, men hon var avundsjuk, hennes mor hade nästan flugit i taket då hon själv frågat om hon fick, och hon var ändå ett år äldre! Men nu var det extra svårt, för det kändes som om den gröna omgivningen fick flickan att skina på ett annat sätt. Det fick Thisbe att le för sig själv, utan att riktigt veta varför. Kanske var det därför hon efter ett litet tag tvingade sig gå helhjärtat upp i bärletandet, för visst skulle väninnan känna av om Thisbe kastade lite för många blickar på henne?
"I've found some!" Skrek hon plötsligt mycket lyckligt till då hon rundade ett av räden. Det var röda bär, men inga hon kände till.
"Come here and see if you recognize them! I don't" Hon vände sig om för att titta efter det lila håret som hon visste måste finnas i närheten någonstans.

Lavender letade igenom mossan och löven på marken, men hittade inga bär, hon märkte att Thisbe tittade på henne, ganska ofta, men det störde henne inte, tvärtom, hon rodnade till av det och försökte dölja ansiktet med håret.
Hon hörde ofta att hon var söt, men hon tyckte Thisbe var sötare, strax hörde hon att Thisbe ropade och hon sprang dit för att kolla bären men stannade halvvägs, det satt något på en sten längre bort, något monstruöst, den hade långa armar och ben och dess ögon var svarta, den hade inte heller någon mun vad Lavender kunde se...
Hon vågade inte ropa på Thisbe utan sade hennes namn i vanlig samtalston och backade litet i ren skräck, varelsen hade definitivt sett henne, den bara satt där, och kollade på henne med förväntan i blicken.
"Thisbe, come here!" Pep hon, en aning högre än hon ville

Varför kom hon inte? En liten rynka for upp i tolvåringens panna, det var olikt Lavender. Sedan högre hon sitt namn och hon gick försiktigt bort ifrån trädet mot det håll hon hört det från. Sedan kom namnet och en uppmaning om att komma, men inte i Lavenders vanliga mjuka röst, utan nu snarare som en rädd fågel. Thisbe skyndade på sina steg så fort hon såg väninnan.
"Is it an animal?" Frågade hon och försökte låta lugn. Det var egentligen konstigt, men framför Lavender ville hon inte vara rädd, hon var trots allt äldre! Hon borde vara mindre rädd. Snart var hon framme vid den söta flickan. Först då såg hon vart blicken var riktad och hon följde den. På en sten, inte långt ifrån dem satt en väldigt lång, väldigt skallig, väldigt benig och väldigt överklädd man. Det var inte svårt att se varför Lavender verkade så... Rädd. Mannen var verkligen otäck att se på. Thisbe svalde dock och jobbade verkligen för att hålla sina drag i schack. Hon tog åter den andra flickans hand och tog ett steg fram så hon skulle stå lite framför henne.
"Hello mister. I'm sorry if we.. Disturbed you, we were only looking for berries" Rösten var nästan stadig, men darrade lite, detta var faktiskt värre än att träffa ett djur, då mannen faktiskt såg läskig ut. Men hon hade lärt sig att vara artig och därför tvingade hon upp sina mungipor i något nästan likt ett leende, men mest troligt mer likt ett grin.

Mannen log brett, vilket inte Lavender kunde se då hans äkta form saknade mun, vad hon kunde se iallafall...
"Looking for berries, eh? then you've come to the right place, I've heard they're particularly... Tasty here" Hans röst var ihålig och helt känslokall, utom de två sista orden som västes ut hotfullt.
Lavender stod fortfarande och stirrade på honom, Thisbe verkade inte se honom för vad han var... Vilket varelsen upptäckte, så han struntade åt att le mot flickan med det lila håret och koncentrera sig på flickan som tilltalade honom...
"But are you small and beautiful girls here all alone?" Han slickade sig om läpparna och fortsatte "You could get yourselves in danger, so why not stay with an old man and listen to a story or two?" Hans kolsvarta ögon synade flickorna från topp till tå med en hungrig blick, de skulle stanna, det visste han...
Lavender såg på Thisbe men vågade inte visa sig rädd för att Thisbe kanske inte skulle finna henne lika dragande då, lika vacker.
"Ok, but just one!" Sade hon med fejkat mod, men hennes röst darrade litet, avslöjandes hut hon verkligen mådde

Den här mannen, den skallige, påtok för långe mannen, sände rysningar enda ner i hennes ryggrad. Det var verkligen läskigt att vara såhär nära honom, och då stod de ändå en bit ifrån! Hans ord var på något sätt kalla, som om han egentligen inte alls menade det han sa.
"Of course we're not here alone! My father is a bit nearer the entrance to the forest" En svart lögn, hennes far hade varit död i lika många år som hon själv levat, men det kändes inte helt bra att berätta för en främling att de var här ensamma. Det hade känts bättre då mannens uppmärksamhet verkade skifta mellan Thisbe och Lavender, men helt plötsligt verkade mannens blick bara vara riktad mot henne. Plötsligt insåg hon vad som var fel med det, varför hon helst av allt ville vända om och springa därifrån när hon såg det; leendet nådde inte mannens ögon. Han log bara med munnen. Det var inget äkta leende. Plötsligt kom det ut en förfrågan om att stanna och lyssna på historier, istället för att vandra i den mystiska skogen ensamma. Nog för att Thisbe ville vara den äldre av de båda flickorna och därför vara den mest orädda, eller i alla fall verka vara den mest orädda, så hade hon tänkt neka till att stanna kvar. Men Lavender förekom henne. Thisbe kastade en blick åt sidan på sin vackra väninna, bet sig i läppen och nickade sedan.
"Yes, just one story" Hon höll fortfarande Lavender i handen, men slog sig ner på en rot i närheten och släppte inte mannen med blicken. Hade hon varit här själv hade hon definitivt sprungit, men som det var nu satt hon bara rak i ryggen, med uppmärksam min och försökte att hålla rädslan inom sig.

Mannen såg på flickorna och kunde känna deras rädsla, han kollade på den som inte kunde se hans rätta jag och höjde ett finger som han hytte litet med
"Didn't your parents tell you that it's bad to lie?"
Han log brett och båda flickorna fångade hans uppmärksamhet när de bad om en saga, det hade han nästan, Nästan inte väntat sig...
"Ok, first I must ask, do you believe in magic? If not, it's about time that you did" Han sträckte litet på sig och försökte komma på en bra saga, eller det var det han ville att det skulle se ut som han gjorde, egentligen hade han en förberedd i huvudet, Den om Flickan och Zorkiten...
Lavender följde med Thisbe och satte sig på roten bredvid henne medans varelsen verkade grubbla och tänka.
Han sken upp som han just kom på något
"How about, the Girl and The Zorkite?" Han väntade inte på ett svar utan fortsatte "There was once a little girl, just a normal girl, like the both of you..." Hans blick stannade en stund på Lavender, men fortsatte strax till Thisbe...
"This little girl was so naughty, you see, never listened to her parents did she." Han tyckte rimmet var irriterande, och svårt at komma på, det här var ju ingen egentlig saga utan en berättelse, utan en händelse i hans liv, så han släppte rimmet och berättade vidare.
"A Zorkite is a being that feeds on children, and he has his eyes on the little girl. One night when she went to bed she heard a silent song from under her bed 1,2 I'll be coming for you... She cried out for her dad when she saw to clawed hands emerging from the sides of the bed 3,4 Prepare for blood and gore.
Her tears was flowing
as her dad did not come, for she had played pranks, calling out to her parents in middle of the night before, and they would not be fooled again.
A figure stood up next to her bed, he was tall and white as snow and eyes as black as the night and the song continued 5,6 After the goodnight kiss...
The girl sobbed, since she hadn't got a goodnight kiss for weeks.
7,8 Oh, I just can't wait! He sang, crouching up as the girl tried to crawl out of the bed and to safety, but far too late as the monster leaped and ate her in one gulp, and then finished the song
9,10 Soon I will feed again"
Lavender stirrade storögt på mannen utan att säga något..

Situationen blev enbart mer och mer obehaglig ju längre den varade. Mannen hade genomskådat Thisbes lögn, vilket fick flickans panna att rynkas. Nej, kanske var det inte så svårt att genomskåda en tolvårings lögner, men det var fortfarande obehagligt, speciellt i denna situationen. Det var skönt att känna den varma kroppen bredvid sig som var Lavender. Då mannen började tala frågade han en ganska konstig fråga. Om de trodde på magi? Men hon frågade inte, svarade inte, och det verkade inte Lavender göra heller. Thisbe iakttog mannen medan han verkade fundera på vilken historia som han skulle välja. När han väl valt rynkade Thisbe åter på pannan, Zorkite? Hon kastade en hastig blick på Lavender för att se om hon verkade lika förvirrad, men blicken återvände åter igen till mannen då denne tog till orda. Förklaringen vad en Zorkite var kom snart, men gjorde knappast Thisbe lugnare. Hon tvingade sig dock att sitta stilla under hela berättelsen, men vid nio och tio så reste sig plötsligt Thisbe upp med en sammanbiten min.
"I don't like this story, at all!" Deklarerade hon. Hennes röst var lite för hög, lite för bestämd, och avslöjade antagligen sin rädsla för mycket.
"I think we should get back Lavender" Dessa orden var istället mycket lägre och hennes blick vilade på flickan vid sin sida. Hon ville springa, det var vad hon ville göra. Deta var alldeles för skräckinjagande för hennes smak.

Lavender slet blicken från varelsen och kollade på Thisbe med tårar i ögonen och nickade frenetiskt innan hon vände på klacken och drog med sig Thisbe på väg ut ur skogen, hon ville ut, och det fort, om Thisbe tyckte det var läskigt skulle hon ha sett varelsen, mend et mest skrämmande var nog varelsen skratt som ekade mellan träden bakom dem, Lavenders tårar rann och till slut stannade hon och flåsade av utmattning och rädsla, hon såg slutet på skogen och ansåg det säkert nog att stanna en stund
"I never want to speak to a stranger ever again!" Snyftade hon till thisbe med hulkande andetag

Plötsligt rusade dem genom skogen, över stock och över sten. Lavender drog Thisbe med sig och Thisbe själv var inte sen på att följa efter. Själv var hon inte riktigt säker på åt vilket håll bostadsområdet började igen, men hon litade på att den andre flickan styrde dem rätt. Istället koncentrerade hon sig på att springa så långt bort från det där hemska skrattet som hon bara kunde tänkas komma. Skrattet fick verkligen blodet att frysa till is i henne och det kändes inte normalt. Inte alls som en gammal mans. Till sist kunde även Thisbe känna igen sig, hon visste att det inte var djupt in i skogen längre, utan kunde nästan se trotoarens början. Det var där Lavender saktade in och stannade. Thisbe själv stannade också upp och flåsade som om hade sprungit ett maraton, vilket på sätt och vis hon hade. De första sekundrarna kunde hon bara koncentrera sig på att försöka börja andas normalt och försöka värma upp blodet i kroppen igen. Hon kunde känna att hon skakade, men var inte säker på om det var av rädsla eller ansträngning, men mest troligt en kombination. Då Lavender talade lyckades Thisbe se upp på henne, såg flickans tårar, och utan vidare drog hon väninnan till sig och höll om henne i sin famn. Det var konstigt att flickan kunde vaa vacker till och med när hon grät, själv brukade Thisbe bara bli fult röd i hela ansiktet, inte vackert alls.
"He felt so... I don't know. So unreal. Like there was something wrong with him. What did he do in the middle of the woods anyway? With a costume? I don't get it" Hennes ord var skakiga, men samtidigt väldigt konfunderade, det gick inte att få ihop det här!

Lavender hade inte väntat sig att bli omfamnad och rodnade, men lät sedan armarna omfamna Thisbe, Hon höll henne kär, och hon lovade sig själv att aldrig någonsin glömma henne om de skulle skiljas åt.
Thisbe kom med några kommentarer om varelsen, hon hade tydligen fått en helt annan bild av den än vad Lavender fått, och hon blev glad över det faktumet, Thisbe skulle inte behöva se något sådant
"Thisbe, promise me that we'll always be friends" Mumlade hon, hon var fortfarande rädd för varelsen därinne, men hon trodde att faran var över...

Det var på något sätt lugnande att ha flickan i sin famn på det här sättet, så nära intill. Hennes andning hade slutat vara brutal och lugnade i rask takt ner sig till något som nästan kunde kallas normal. Men mannen hemsökte hennes tankar. Hon kunde inte sätta fingret på vad hon egentligen tyckt var konstigt, samtidigt som hon kunde peka ut tusen olika saker. Alldeles för underligt. Det var då hon hörde sitt namn och vände lätt sitt huvud mot flickan i sin famn. Vid hennes ord log hon ett svagt leende och kramade om henne hårdare.
"I will always be your friend Lavender, I promise" Hon lutade åter huvudet mot flickans axel, hon var verkligen för söt. Hon hade velat förlora sig i de tankarna, hellre än att återvända till mannen, men det var oundvilkligt. Försiktigt släppte hon Lavender, tog hennes hand och började långsamt fortsätta tillbaka mot bostadsområdet.
"Didn't you find that man strange? Like something was wrong with him?"

Lavender log nöjt när Thisbe bekräftade att det faktiskt kunde vänner för alltid, hon blev lite ledsen när Thisbe släppte henne, men alla goda ting hade ett slut, som denna underbara omfamning, hon tog Thisbes hand och började gå mot deras kvarter när frågan kom, hur skulle hon förklara det? hur skulle hon inte verka galen?
Medans hon tänkte så talade hon, sa bara sanningen som hon sett den.
"He was no man, he was some kind of monster, did you not see it? His skin was white and his arms and legs were really long, I think he might've been a Zorkite, like the one in the story..." hennes röst dog ut och hon insåg att hon talade.
"Sorry, you must think I'm mad!" Hon drog sig ur Thisbes grepp och stod en bit ifrån stirrandes ner i marken

Det var väldigt osannolikt det Lavender sa. Visst hade mannen varit ovanligt lång... Blek... Men ett monster? En Zorkite? Var inte det att dra det lite långt? Eller? Samtidigt, när hade Lavender någonsin ljugit för henne förut? Flickan drog sig plötsligt ur Thisbes grepp och hade ställt sig en bit ifrån henne. Thisbe stod stilla en stund, funderade och iakttog flickan. Hon hade känt att något var konstigt...
"Of course I'm not thinking you're mad" Hon gick försiktigt fram till Lavender och lät sina händer försiktigt läggas vid flickans båda kinder och lyffte upp hennes huvud.
"But I don't see how you can... I didn't see anything except at man who was very.. .scary and weird. How did you see..?" Hennes röst dog ut medan hon såg in i Lavenders ögon, tankarna krockade med varandra och hon kände hur kinderna plötsligt började bränna. Snabbt släppte hon flickans ansikte och låtsades klia på ett myggbett på ena armen som svepskäl för att titta bort.

Lavender hörde att Thisbe talade med henne, sedan hur två mjuka händer lyfte hennes huvud och sedan hur Thisbes ögon stirrade rakt in i hennes egna, Thisbes ord var som viskningar i bakhuvudet, hon hörde och noterade dem, men hon hade andra prioriteter för tillfället.
Strax släppte Thisbe henne och kliade på sin ena arm av någon anledning.
"I-I don't know how I can see it, I just do, And believe me that thing was no man" Hennes röst var lite ostadig efter att ha haft Thisbe så nära sig och hon rodnade lite svagt..
"Sh-shall we head back home?" frågade hon och räckte Thisbe sin ena hand

Det var... Svårt att tro på Lavenders ord, samtidigt som det inte var det... Som hon tänkt tidigare, Lavender hade aldrig ljugit för henne förut, varför skulle hon göra det nu? Tro på det. Det fanns inget annat att göra.
"Could you draw me an image of it later? I would like to see how he looked to you" Hennes ton var svag, mycket försiktig, för hon ville inte göra Lavender mer upprörd än hon redan verkade vara. Hon tog handen som var utsträckt mot henne.
"Yes, let's go home" Mumlade hon lågt och började gå den sista biten ut ur skogen. En sådan underlig dag. Så underlig situation, underlig dag. Något var säkert, hon skulle aldrig glömma denna dagen.