Hormones [Lavender & Thisbe]

Det var en sådan där dag när regnet låg i luften och bara väntade på att bryta lös. Trots den annalkande regnet var skolgården full. De äldre eleverna fick vara inne om de ville, i alla fall om de höll sig i caféet, men de yngre var tvungna att vara ute oavsett väder. Den nu fjorton och ett halvtåriga Thisbe hade sökt sig ut på gården och satt sig under det stora trädet som stod där. Hon trivdes bra i sin klass och hade kamrater där, men det hände ibland att hon gick ifrån dem för att vara med Lavender på rasterna. Lavender och hon gick inte i samma klass, eftersom flickan var ett år äldre än väninnan, det hände dock att skolans lärare fick för sig att det var nyttigt för yngre och äldre att blandas vid vissa tillfällen. Till exempel hade de ofta gymnastik tillsammans. Idag var en av de dagar som Thisbe hade lämnat den lilla gruppen ifrån sin egen klass för att gå och vänta på att få umgås med Lavender. Det hade varit något.. Underligt på sista tiden. Thisbe hade själv känt hur hon börjat dra sig för att träffa Lavender. Något med hormonerna trodde hon. Eller rättare sagt så skyllde hon på det nuförtiden, det gick att skylla allt på hormonerna. Om det var hormoner som hade fått hennes bröst att växa och ömma så, så borde det vara hormonernas fel att hon kände sig... varm och samtidigt skamsen när hon var runt Lavender. Det var just den känslan som hon ville undvika, och det var därför hon börjat dra sig bort. Hon visste inte riktigt vad det handlade om. Den där varma känslan hade hon känt något litet av för två veckor sedan då de kört sanning och konsekvens hemma hos en tjej i klassen och hon hade fått i uppgift att kyssa en av killarna i klassen. Men hon kunde inte få ihop de två känslorna, och framför allt inte med skammen mitt i allt. Hon hoppades samtidigt på att Lavender inte märkte av att hon höll sig borta mer nu än förr, för det verkade så.. Fånigt. Samtidigt så nödvändigt.

Lavender väntade på att få träffa Thisbe, men hon hade märkt att Thisbe verkade mer frånvarande än vanligt nuförtiden och det gjorde henne litet nere, Thisbe var inte hennes enda vän, faktum var att hon hade många, pojkar som ville vara med henne, och flickor som försökte vara i hennes närhet i hopp om att bli populärare bland killarna på det sättet, ingen av dem spelade någon roll så länge Thisbe inte brydde sig om henne längre.
Hon hörde hur läraren skickade ut dem, det var dags för rast, hon gick med en liten klunga efter sig och de irriterade henne något ofantligt, hon ville vara ensam med Thisbe, hon ville alltid vara ensam med Thisbe. Till slut fick hon nog och snurrade runt och såg på flickan längst fram i klungan
"Would you please give me some space to BREATH?!" Hon gick ifrån klungan som nu stod där med öppna munnar och glodde efter henne medans hon gick mot sin bästa, och enda riktiga vän...
När hon började se henne så verkade bröstet bli tightare, Thisbe ändrades fysiskt, och det väckte nya, okända känslor hos Lavender, med en lätt rodnad vinkade hon till sin vän
"Hi, Thisbe!" Hon skuttade fram glatt

Det var alltid en lika underhållande syn, Lavenders lilla hop med följeslagare. Det var skillnad på Laveers hop och hennes egen. Thisbe brukade kunna smita iväg hyfsat obemärkt ifrån sina klasskamrater, eller i alla fall så de inte försökte följa efter för de visste vart hon skulle. Lavenders hög kunde ibland svärma runt dem. Inte för att Thisbe var så brydd om de var där eller inte, men klart att det var skönare att träffa bara Lavender ibland. Fast ibland kunde svärmen få de där konstiga känslorna att kopplas av lite lättare. Med ett roat leende såg hon nu hur Lavender vände sig om och verkade ryta till åt vännerna innan hon fortsatte framåt. Som svar på vinkningen förde Thisbe upp två fingrar till pannan och gjorde en liten kaptenshälsning med ett leende.
"Hai there!" Skrattade hon lågt fram då flickan kom skuttandes och hon höjde snabbt en hand för att dra ner den andra flickan på marken bredvid henne.
"How are you? What did you tell them that made them drop their jaws so far down?" Hon puttade lite smått retsamt på Lavender. Lite lugnare höjde hon sedan handen och lät sina fingrar lätt trassla in sig i den andres hår. Hon kunde sällan låta bli att låta fingrarna leka med det purpurfärgade håret. Hennes mor hade tillåtit att hennes egna hår hade fått ett mörkare underhår som tillskott till det blonda, men hon gillade fortfarande Lavenders hår bättre.
"You know you shouldn’t be harsh, they just think your amazing" Hon log ett snett leende och kunde känna de där känslorna komma krypande. Redan? Hur skulle hon stå ut hela rasten om hon var tvungen att känna det där värmade och skamsna redan? Snabbt tvingade hon bort sin egen hand och flyttade sig nästan omedvetet en liten bit ifrån Lavender. Känslan blev lite bättre, lite svagare, men den låg och molade i bakgrunden.

Lavender log åt Thisbes hälsning, den var bara så Thisbe.
Strax fann hon sig nerdragen på marken bredvid Thisbe.
"I just told them that I needed some space to breath"
Hon drog in ett djupt andetag igenom näsan för att demonstrera, och fick i processen in Thisbes doft, snabbt rodnade hon och mumlade.
"Like that" Hon märkte inte ens när Thisbe puttade litet på henne, men vad hon märkte var fingrarna som pillade i hennes hår, Thisbe brukade göra det, och varje gång gav det Lavender den underbara känslan som hon älskade, ifall hon fick bestämaa skulle denna stund aldrig ta slut.
"I know that they do, but I'm not good with attention" sade hon och rullade med ögonen.
Thisbe slutade tvärt med att pilla med håret och flyttade sig bort från henne. Hennes ögon tårades upp och hennes bröstkorg verkade gripa tag om lungorna, det var sant, Thisbe var frånvarande, Thisbe undvek henne.
"You hate me?" frågade Lavender med tårar i ögonvrån.
"Or was I just your friend until you grew up? until you became one of the older, cool kids?" I vanliga fall skulle Lavender inte tro sina egna ord, men Thisbe verkade inte vilja vara med henne lika ofta mer... Hon snyftade, men tårarna i ögonen hade inte börjat rinna ännu, hon satte upp benen mot kroppen och lade sedan ansiktet mot knäskålarnna, som hon alltid gjorde när hon var ledsen

Det var svårt att hålla sig för skratt då flickan bredvid henne började demonstrera hur hon nu kunde andas. Ja Lavender var, mest troligt ofrivilligt, i centrum för folks uppmärksamhet. Men var det konstigt? Flickan var alltid så söt. För att kunna mäta sig med Lavender måste man stå och fixa sig en hel dag och ändå inte riktigt kunna nå enda upp.
"You have to learn how to deal with it" Thisbe själv hade tyckt att hennes bortdragning och flyttning varit diskret, men hon märkte med ens att Lavender hade märkt av den. En blick på väninnan och hon visste att hon trampat i getingboet. Hon vari inte bra på det här med känslor, i alla fall inte när det kom till att trösta någon som var ledsen, eller vara ledsen själv. Hon gillade när allt flöt på som det skulle, det var ju just därför hon börjat undvika Lavender, för att känslorna runt henne var så konstiga. Men vid orden insåg hon att hon måste prata känslor, i alla fall ett tag.
"You know that's not true. I promised that I'll always be your friend, didn't I?" Det var svårt att se Lavender i ögonen när hon kunde se den lilla randen i dem som indikerade tårar. Det var obehagligt på flera sett, för hon märkte snart att de var i centrum för diskreta blickar. Då Lavender kröp ihop till en boll så tvingade isg Thisbe närmare, tvingade sig att sätta sig tätt intill henne och tvingade in en arm mellan Lavenders ben och hennes kropp och la den andre runt hennes rygg så hon kunde krama flickan. Känslorna sprudlade runt, men hon försökte stänga dem ute och försökte att inte tänka på hur brösten ömmade mot Lavender, men hur det inte tycktes göra något, då det just var Lavender.
"I've always been one of the cool kids, but not because I'm older; because I've been your friend. Wouldn't it make more sense for me wanting you around?" Thisbe kände sig pressad och amtidigt helt lugn. Doften som den andre gav ut gjorde henne mycket lugnare, samtidigt som uppmärksamheten gjorde det svårt. Hon sänkte sin röst betydligt för att vara säker på att bara Lavender skulle höra.
"So much is chaging. Not only the body, in my mind... It's like.. I don't know! All those feelings. I'm no good with feelings Lav, you know that. It messes me up!"

Lavender såg på Thisbe, Visste hon verkligen att det inte var sant? det verkade så verkligt, å andra sidan hade Thisbe lovat, men det var länge sen nu...
Hon kände Thisbes arm klämma sig in och flyttade litet på benen för att underlätta kramen, Thisbe talade om att det var Lavenders förtjänst att hon var populär, och det hon sade verkade vettigt, när hon talat klart nickade Lavender litet, det verkade stämma det hon sa och det fick Lavender att lugna ner sig, frams till dess att Thisbe viskade i hennes öra, känslor?
Lavender visste allt om hur smärtsamma känslor var, hon hade trots allt fullt av dem just nu, när Thisbe kramade henne, och istället för att reagera positivt på det Thisbe sa, så tog känslorna en annan väg...
"Feelings? that's why you were avoiding me?! Really? I've had feelings for you since I met you, and I never back away or avoid you now do I?" Hon ville inte avslöja det såhär, men nu var det överstökat, detta kunde nu få ett antal utgångar, men bara en av dem var den som Lavender fruktade mest, att Thisbe skulle lämna henne och inte tala med henne mer, det var det enda som spelade någon roll, inte männsikorna som nyss hade hört hennes lilla tantrum, inte hur de viskade om henne nu, inte ens det faktum att hon själv avskydde det faktum att hon sagt det, det enda som spelade någon roll var vad Thisbe skulle säga härnäst.

På något sätt så kändes det som om Lavender både förstod och trodde henne då hon talade, viket gjorde det hela mycket lättare. Det fick henne att slappna av, inte mycket, men bättre än inget. Men sen var det som om hon hade verbalt petat på en sovande drake. Lavender följde inte Thisbes exempel med att sänka rösten och det hon sa fick Thisbe att stelna till i den omfamning hon hade. Det var inte så hon hade menat! Eller var det det? Lavenders ord var i alla fall mycket mer uttalade och de riktades direkt till henne. Men hon ville inte ta i det. Det var som om världen stannat upp för Thisbe. Mycket långsamt släppte hon sitt grepp runt den andra flickan och drog sig försiktigt tillbaka.
"Feelings? What kind of... feelings?" Hon ville egentligen inte veta. En del av henne skrek att hon måste ifrån skolgården, alla de viskande munnarna. Hon såg inte upp på dem, så stint ner på Lavenders ena knä för att åtminstone se på flickan. Hon kunde känna hur hennes kinder brände, att hon var alldeles röd. Varför hade de varit tvungna att ta allt dethär nu? På skolgården? Och varför i helvete hade hon hänt någon kicka till i hennes mage? Varför hade ångesten blivit större?

Lavender kände hur Thisber stelnade i omfamningen och fruktan åter vände, Thisbe frågade vilka känslor, men hon förmådde sig inte svara, hon var inte helt säker själv faktiskt...
Thisbe släppte taget om henne, och det var den hemskaste känslan hon känt i hela hennes liv, T.o.m. Värre än varelsen i skogen när de båda var yngre, hon snyftade litet.
"Admit it, you want to leave now, you want to leave me right where I am..." Hon darrade smått, detta var ren tortyr, Tonåren såg mörka ut om mer känslor som dessa skulle komma...
"If you want to you may leave" Lavender kände att hon skulle bryta ihop om Thisbe gick, men allt hon önskade var Thisbes bästa, och mådde Thisbe bättre av att lämna henne där, så fick hon göra det...

Kunde det överhuvudtaget bli värre? Thisbe visste ärligt talat inte vad hon skulle ta sig till. Lavender svarade inte på hennes fråga, utan bara läste hennes tankar. Ja flickan kände henne för väl, kon visste att det Thisbe mest av allt önskade just nu var att få fly scenen Samtidigt kändes det som att om hon flydde så skulle det vara detsamma som att vända Lavender ryggen och det ville hon inte.
"I'm... I don't know... It's just that... I don't know what I want. Why I feel so..." Det var så förbannat svårt att uttrycka sig! Hur skulle hon kunna beskriva det där varma och det där samsna på samma gång?! På skolgården?!
"I can't talk about it, not here Lav, to many eyes. I hate to talk about feelings, you know that" Hon kunde inte hejda sig längre, utna plötsligt reste hon sig upp, men visste fortfarande inte vart hon ville. Hon ville inte in i skolan, men samtidigt inte någonstans på skolgården. En dov knall hördes ifrån himmelen. Fantastiskt! Åskan hade börjat och snart skulle väl regnet vara över dem.

Thisbe verkade inte vilja gå, men det var en föga tröst åt det hela, för det verkade som Thisbe inte heller kände likadant...
Hon såg upp på Thisbe när hon reste sig upp, och hon reste sig snabbt upp själv, När åskan kom så knöt hon nävarna litet och såg på Thisbe, hon var arg för att Thisbe inte talade om för henne, hon hade rätt, det var många ögon här, och just därför visade Lavender allt hon kände rakt ut nu, så att alla skulle veta vad hon kände. hon såg sig om och märkte att folk låtsades att inte lyssna, då tog hon till orda
"Everybody at the school yard! I don't think I need to introduce myself, but I will anyway, I'm Lavender Villevuna, Thirteen and a half years old and I'm in love with Thisbe!"
När hon talat färdigt började regnet forsa ned, och med ledsen blick såg hon på Thisbe.
"Talk to me again when you know what you feel" Hon vände sig om och kände hur håret klistrade fast i hennes ansikte och när hon såg hur tjejena i hennes före-detta klunga viskade om henne där de lade in ord som 'Två tjejer' och 'vidrigt' så tystade hon dom med en arg blick, hon visste det inte ännu, men med den blicken hade hon dödat populariteten hon en gång hade...
Hon lämnade platsen med klampande steg...

För bara några sekunder sedan hade hon inte trott att det kunde bli värre. Tänka sig så in i helvete fel man kunde ha, för plötsligt stod Lavender där, på skolgården, inför ALLA och deklarerade sin kärlek. Sin kärlek, samtidigt som regnet började ösa ner. Det var som om blixten hade slagit ner i henne. Hur kunde Lavender göra såhär?! Hon visste hur svårt sånt här var för Thisbe! Blickarna var fästade på de två och Thisbe rodnade i den hemska situationen. Exakt innebörden i det Lavender just sagt gick inte upp för henne, utan hon såg bara situationen ur den förvirrade synpunkten. Hörde viskningarna, såg Lavender storma bort från henne. Scenen blev för mycket för henne och hon vände själv helt på klacken, inte in mot skolan, inte för att förflytta sig över skolgården, utan mot tunnelbanan som skulle föra henne hem. Stegen hade först bara varit snabba, men det tog inte lång tid innan hon sprang. Över gatan, ner längs med nästa gata och sen ner för en trappa, till perrongen. Det droppade om henne där hon sjönk ner på en bänk för att vänta på tåget. Helvete. Hur skulle hon kunna reda ut det här? Kär? Den där skamsna och mjuka känslan bubblade båda upp inom henne vid minnet. Det var inte så det skulle vara. Hon skulle bara känna det här när hon var med Lavender, inte när hon satt själv på en perrong. Lavender... Vad ville hon? Vad förväntade flickan av henne? Övernattningar, men istället för att ligga i olika sängar ligga i samma säng? Gå hand i hand, men inte som vänner? Men två tjejer... Det var väl inte.. Normalt? Och om det inte var normalt, varför tilltalade då tanken henne?! Varför ville hon känna den andre i sina armar och pröva en kyss..? Det var INTE normalt! Hennes ögon fylldes av vredestårar medan hennes händer fattat tag om sitt eget hår och slet i det. Hon måste komma fram till något! Men hur?

(Time-skip a few weeks)

Lavender hade varit ensam på sista tiden, Sedan den dagen hade hennes popularitet minskat drastiskt med var dag som gick, inte för att hon brydde sig om popularitet, men barn kunde vara hemska, hon såg ner på sin skolbänk där någon hade ristat in 'Disgusting whore' och 'Learn about what's right or kill yourself' Lavender var en väldigt vänlig själ och hon log mot alla som tilltalade henne, även när hon grät så att ögonen sved, så log hon... hon trodde om att hon slutade le skulle det hela vara över, hon hade inte talat med Thisbe sedan den dagen, och när pojkarna insåg att de inte skulle få henne så slog de henne, hon hade blåmärken på ryggen och bröstet, inget hon ville visa för föräldrarna så hon gick alltid runt i en hoodie och långbyxor nu för tiden...
Läraren sade att det var rast och sakta hasade sig Lavender ut och satte sig under ett träd, ensam, hon hade lärt sig att hon bara bestraffades om hon försökte beblanda sig med de andra barnen, annars brydde de sig inte om henne, så nu satt hon där, under trädet och väntade på att de skulle in igen...

Det hade varit en underlig tid, minst sagt. Den hade varit fylld av... Konstiga saker. Konstiga tankar, konstiga reaktioner... Hennes vänner i klassen hade varit avvaktande, men när de märkte att hon betedde sig som vanligt så började de åter vara med henne. Dock gick det inte att undgå se hur Lavender sakta men säkert blev utstött av de andra. Flickan hade trotts allt bett henne prata med henne igen när hon visste vad hon kände... Och det var väl där problemet egentligen visade sig, för hon visste inte vad hon kände. Under dessa veckor hade hon verkligen försökt grubbla. Hon var ledsen över att inte längre åka med Lavender hem. Saknade känslan hon haft när de satt bredvid varandra. Hon hade kommit på sig själv med att onanera och ha Lavender i tankarna. Men det var onaturligt. Det var då Thisbes mor frågat varför Lavender aldrig var hemma hos dem längre som det hade spruckit. Modern hade sjukskrivit sin dotter och varit hemma med henne i två dagar, berättat om vad det innebar att vara homo och bisexuell och verkligen försökt stötta sin dotter. Thisbe hade kommit tillbaka till skolan, men fortfarande inte kunnat prata med Lavender. Men denna dagen så gick hon med bestämda steg över gården. Hon hade varit tveksam innan, men tveksamheten var nu beslutsamhet. Hon kände det som om hon gått in i skärselden och kommit levande ur. Det enda som skulle få henne ur balans var om Lavender.... Om hon inte ville vara vän med henne. För Thisbe hade inte varit en bra vän på sista tiden, hon borde ha varit där för flickan, det hade hon inte... Hon sjönk ner bredvid Lavender under trädet.
"Hello Lav" Rösten var relativt stadig och en hand sökte försiktigt den andres för att fläta samman deras fingrar.
"What do you say about buying something to drink and go to the park after school?"

Lavender märkte inte att Thisbe kom förrän hon tilltalade henne, och hon ville skratta och gråta på samma gång, Thisbes fingrar flätades samman med hennes egna, att Thisbe märkt att hon blivit utstött var en självklarhet men det var inte säkert att hon visste om misshandeln som hon gått igenom, så därför ville hon inte tala om det...
Hennes ögon tårades upp när Thisbe frågade henne frågan, även om det inte varit Thisbe som ställt den skulle hon ha blivit glad, nu var det bara en mycket större bonus att det var just Thisbe.
"Oh, Thisbe, I'd love to!" Hennes tårar började rinna och hon omfamnade Thisbe och lät tårarna rinna, hon hade varit nära på att ge upp hoppet, Nya ord skrevs på hennes bänk var dag, och nya folk anslöt sig till massan som kom att hata henne, men även om de fortsatte, så hade hon Thisbe...

Det var nästan obehagligt att se hur glad Lavender blev över denna förfrågan. Thisbe kunde till och med se tårarna rinna ner för hennes kinder... Det fick henne kanske att inse bättre hur ensam Lavender måste ha varit under dessa veckor. Snart kände hon armarna runt sig och försiktigt lät hon sina egna armar läggas runt flickan.
"I haven't been such a good friend, have I? I'm sorry Lav, I'm so sorry" Hon drog försitkgit flickan närmare sig, ville egentligen bara att det skulle ringa ut, ut från skolan så de kunde vara ensamma igen. Så hon kunde förklara. Men det var inte slut än, istället satt hon där och drog in doften från Lavenders hår.
"I've missed you, I really have" Mycket försiktigt lät hon sin lediga hand söka sig upp i Lavenders hår och trassla in sig i det, så som hon alltid gjort, så som hon alltid ville fortsätta med.

Lavender lyssnade på Thisbes ord, hon tyckte att Thisbe var världens bädta vän som hade gjort precis det som Lavender bett om, att tala med henne när hon visste vad hon kände, och eftersom hon talade med henne då visste hon det...
"So what do you feel?" frågade hon lite nyfiket och hoppades att det inte dkulle urarta som sist,
"I've missed you too!" hon kände Thisbes fingrar i sitt hår och hon ryste av välbehag.
Hon lutade sig framåt knappt märkbart och såg in i Thisbes ögon
"May I?" mumlade hon och hoppades hon skulle förstå, och om hon gjorde var det Lavenders första kyss

Det verkade inte som om Lavender tänkte putta bort henne, eller börja skrika på henne. Snarare som om hon tog emot henne med öppna armar. Men sen kom den andra biten som även den skulle bli jobbig, det var så mycket och plötsligt hade Lavender lutat sig fram mot henne ögonens intensitet fick det att snurra runt i hennes huvud, fick henne att tappa det fotfäste hon tyckte sig skapat den sista veckan.
"Lav, I'm not saying no, just hear me out first, please?" Sa hon väldigt försiktigt samtidigt som hon försökte att hålla kinderna fria från rodnader, vilket gick sådär. Hon tog ett djupt andetag innan hon fortsatte.
"I feel safe with you. And I feel that I really want you near me, that I want to touch you and make you happy. I feel... Warm with you. But I need to get a grip on the situation. For me... All this is new" Hon lät sina armar mjukt lösgöra sig från sin omfamning och händerna tog ett försiktigt tag om flickans huvud.
"If we could do.. If we could be together, the way we should've if one of us been a boy, but not in front of the entire school.. That would make me happy. If we could... Be together but in secret? Just for a while, so I could figure things out?" Det kändes bara som om hon höll på att måla in sig i ett hörn, och ändå var det detta som hon kände var så viktigt. Bara hon fick utreda och utforska hur det kunde bli om de valde att bli tillsammans själva först så skulle det nog gå att vara det offentligt sedan. Samtidigt var hon så rädd att såra Lavender och ju mer hon pratade desto större blev risken.

Lavender rodnade och lyssnade till vad Thisbe hade att säga, det spelade ingen roll för henne om det var hemligt eller offentligt, det hände, och det var det enda som spelade någon roll för henne, om de behövde smyga med det så var det vad de fick göra...
"I can do that" Mumlade hon och dolde ansiktet innan hon satte sig rak i ryggen igen, att smyga med det var nog en smartare idé, hon ville inte att Thisbe skulle hamna i det helvete hon varit i nu på sista tiden, hon pillade lite med en slinga som hängde framför hennes ansikte.
"So, are we a thing now?" hon mumlade och viskade litet tyst, sade Thisbe nej nu, skulle det nog krossa alla drömmar som Lavender hade om deras relation..

Thisbe hade trott att Lavender skulle börja föra ett satans liv. Sist de hade diskuterat det så hade ju Lavender deklarerat sin kärlek för alla att höra och just därför hade hon trott att flickan inte skulle ta emot detta något vidare. Istället verkade flickan förstå galoppen. Väldigt försiktigt släppte Thisbe Lavenders huvud, men med ett leende på sina läppar.
"Yeah, we are, you and me" Orden fick det att fladdra i hennes mage på det där spännande sättet igen, gosh vad härligt! Och samtidigt satans skrämmande... Men härligt! I den sekunden ringde klockan som signalerade att rasten var slut.
"See you after school then?" Frågade hon lågt och sökte med sina ögon i Lavenders innan hon brast ut i ett stort leende och reste sig upp.

Tiden sniglade sig fram. Folk frågade henne om varför hon gått fram till Lavender, men hon bara ryckte på axlarna "She's still my friend right?" och med det var samtalsämnet stängt. Hon visste att klasskamraterna skulle hålla ögonen på dem i framtiden, men de skulle bara se två vänner. Matte, Engelska... satan vad tiden kunde gå långsamt. Men till sist ringde klockan åter igen för att signalera att skoldagen var över. Thisbe drog hastigt med sig skolväskan och gick ut på skolgården där hon ställde sig att vänta på väninnan, nej.. På hennes tjej. Det skulle nog ta ett litet tag innan tanken skulle sjunka in. Men framför allt kände hon glädje.

Lavender log brett när Thisbe bekräftade att det var dem nu, hon skulle kanske inte få det lättare i skolan, men det hela såg ljusare ut nu. Klockan ringde och Thisbe frågade om de skulle mötas efter skolan
"Yeah, see you after school" Nickade hon med ett fånleende och rodnade, Thisbe gick och hon började själv traska mot skolan.

Klassen hade börjat när hon gick in och många började genast håna henne, sa att hon suttit och deppat igen, eller att hon skurit sig och hade den långa tröjan för att dölja det, men hon brydde sig inte om något av det, för hon hade en speciell eftermiddag framför sig med Thisbe, tiden tickade fortare än hon väntat då hon spenderade mesta delen av tiden i sina dagdrömmar..

Lavender stod precis utanför skolgården och väntade på Thisbe, hennes tjej, hennes vackra, underbara Thisbe.
Hon log och kunde inte dölja sina förväntningar alls, Thisbe var som hennes drömkvinna.

Thisbe hann se Lavender i god tid och med snabba steg skyndade hon sig fram till henne.
"Hey there! Shall we?" Hon hade egentligen tänkt krama henne, men kom fram till att de inte gjort det helatiden innan, så de kanske skulle avstå, nu när det var så många runt om? Istället tog hon lätt Lavenders hand i sin, flätade fingrarna, log ett brett leende och började sedan gå. Exakt vart visste hon inte, men något var säkert, planen att köpa något att drick var bortglömd. Snart hade hon fört Lavender till den lilla parken. Nervositeten hade plötsligt slagit till och hon fann det väldigt svårt att se på Lavender. Det var som att nu när de var borta ifrån skolungdomarnas uppsikt så hade ett nät försvunnit, ett nät som hade stängt in dem men också skyddat dem på sätt och vis. Hon valde ett av de mer avskiljda ställena i parken och slog sig försiktigt ner i gräset. Hon ville säga något men visste inte vad och greppade efter det första som kom upp i hennes huvud.
"Sooo.. How was your day?" BAH! Kunde det bli mer lamt! Hon tvingade upp blicken för att möta Lavenders men kunde inte förhindra rodnaden som snabbt spred sig. Hon kände sig väldigt liten, inte alls så stark och modig som hon brukade vara stolt över att kunna visa upp. Helvete!

Lavender såg på sin ny flickvän som kom mot henne med raska steg,
Hon nickade glatt åt frågan som Thisbe ställde och flätade ihop fingrarna, väl i parken så rodnade hon litet och satte sig bredvid Thisbe och fnissade åt frågan.
"My day has been better then usual" sade hon och tillade sedan snabbt "Now relax, I'm not some monster... I'm still the same Lavender I've always been, ok?"
Hon lade sin ena hand på Thisbes lår och log vänligt, hon var ovanligt lugn, kanske för att hon hade varit i sin fas där hon var nervös hela tiden för länge sen, nu var hon mer nöjd med vad hon hade.
Hon började rodna kraftigt åt en speciell tanke dock, en som hon tänkt på ofta, och en som hon försökt göra tidigare idag..
"Can we pick up from where we left?" mumlade hon smått generat

Rodnaden spred sig bara och blev värre då Lavenders kommentar om att hon borde slappna av kom. Den unga kvinnan bredvid henne hade alltså förstått att Thisbe var nervös. Bah! Ja det var kanske inte så konstigt, knappast kvantfysik direkt, men det var fortfarande inte helt bekvämt att veta om! Dock så måste hon försöka slappna av för Lavenders skull, för hon ville verkligen inte att flickan skulle tro att hon rodnade såhär för hon trodde att Lavender var ett monster. Hon drog in den ljuvliga luften i sina lungor i långa djupa andetag. Dock blev hon snabbt medveten om Lavenders hand som vilade på hennes lår och hon såg upp hastigt i flickans ögon... Så lugn. Det fick Thisbe att försiktigt le mot Lavender. Hon ville inget hellre än att ha henne nära just nu. Snart kunde hon dock se hur Lavenders lugna drag slutade vara lika lugna, flickans vackra kinder började täckas av en rodnad och det fick Thisbe att känna sig lite mer osäker igen. Men snart förstod hon varför. Hon tog åter ett andetag innan hon försiktigt släppte den andra handen som hon tidigare hållit i och förflyttade båda händerna upp i den purpurfärgade håret. Ena handen kramade försiktigt om det medan den andre placerades i hennes nacke. Innan hon hade hunnit tänka två gånger så lutade hon sig in och lät försiktigt sina läppar möta den andres i en mjuk kyss. Det var som om något hade exploderat inom henne, hon ville bara... Dra flcikan närmare. Aldrig släppa igen.

Lavender kände hur Thisbes händer rörde sig upp in i hennes hår och hon var rädd att Thisbe inte skulle göra mer än så, men snart kom den, den som var som ett knytnävsslag i sin plötslighet men också doften av blommor i sin underbarhet, Hennes händer föll till sidan, hur ofta hade hon inte önskat detta? Hon stängde ögonen och förde ena handen på Thisbes midja och den andre hängde slappt utmed hennes sida, Thisbe doftade gott, och hennes läppar var så mjuka, Lavender kunde inte tänka sig att någon pojke kunde vara lika mjuk och väldoftande som flickan som hon nu hade framför sig...
Hon kände hur hjärtat rusade och hur hon började bli varmare i hela kroppen, det kanske inte var det smartaste att ha på sig en hoodie, men hon kunde ju inte visa blåmärkena för Thisbe... så hon bestämde sig för att ignorera det och låta sig förloras i Thisbes mjuka kyss..

Något inom henne hade exploderat och gjorde att hela kroppen blev mycket mer varm än vad den varit tidigare. Skammen som hon känt tidigare hade krupit ner i något avlägset hörn i henne och hon kände bara värmen. Framför allt strålade det oändliga mängder värme från alla de ställen som på något sätt vidrörde Lavender. Deras lår som försiktigt nuddade varandra, men också hennes händer i flickans hår, hennes underarmar som snuddades av hårstrån och hennes midja där Lavender själv placerat en hand. Något inom den lilla kvinnokroppen skrek efter mer, efter att sitta närmare, eller allra helst kunna smälta samman med den andra flickan. Dragningen var så stor att hon önskade att de likt två glassar kunde smälta ihop till en och samma pöl. Men istället fokuserade hon på deras läppar hur de rörde sig mot varandra. Till sist kände hon dock att behovet att få lite andutrymme var för stort och hon drog sig försiktigt bort, för jo visst, hon hade glömt att andas. Sakta slog hon upp sina ögon och lät blicken vila i den andres ansikte. Hon hade trott att hennes kinder skulle bränna, men av någon anledning gjorde de inte det. Hon kände sig lugnare nu än vad hon gjort på hela dagen, samtidigt som hon inte hade en aning om vad hon skulle säga. Istället gav hon Lavender ett litet leende samtidigt som hon såg forskande på henne. Det hade känts annorlunda än vad hon trott, men behagligt. Kanske lite för behagligt.