A place to stay [Alfred & Lavender]

Det var inte ovanligt att familjen Miller hade gäster på övervåningen. Deras villa var större än vad de behövde, och varför inte hyra ut de rum som blivit överblivna? Alfreds föräldrar hade tjänat mycket pengar på sina uthyrningar, och fastän det alltid fick huset att kännas lite som ett värdshus var livsstilen någonting som de alla uppskattade – för det mesta. För att hålla huset i toppskick skickades Alfred och hans syster Alice ofta ut på marknaden för att köpa upp färska lager av potatis och grönsaker, fisk och kött, och ännu oftare till blomsteraffären The Secret Garden för att handla blommor. Alfreds mamma Marianne älskade att få hemmet dofta gott, och buketterna placerades överallt, allt ifrån gästernas rum till köket, och ibland till och med i badrummen. Millerfamiljen hade alltid varit oerhört renliga av sig, så det var viktigt att allting var i ordning utifall de fick nya gäster. Deras renlighet avspeglades till och med i deras kläder, och för Marianne var det viktigt att vita kläder behölls vita, och att ingen i familjen klädde sig i trasiga eller smutsiga paltor. Alfreds garderob var full av välstrukna och pressade byxor och skjortor, men de låg ofta orörda till hans mammas förtret.
Idag var hallen fläckfri, och Alfred speglade sig som hastigast i den stora kroppsspegeln innan han sträckte sig efter dörren. Alice hade sin första pianokonsert idag, så hela familjen var nere i stan för att se henne briljera. Alfred å andra sidan hade för första gången på mycket länge huset för sig själv och kunde inte njuta mer. Han hade redan hunnit onanera tre gånger, letat i kylen efter kakorna hans mamma bakat igår och struntat totalt i att sätta på sig byxor. Han kände sig smått rebellisk när han öppnade dörren, endast iklädd kalsonger, t-shirt och sitt rufsiga sänghår.
Kvinnan utanför dörren fick honom dock att önska att han låtit bli. Hon var otroligt vacker, och hade lila hår och en lapp i handen. Hennes ögon var fantastiskt stora och alldeles blå, och hennes hy såg lika mjuk ut som sammet. Alfred stod helt mållös i dörröppningen. Han hade tänkt sig att deras nya gäst skulle vara medelålders, precis som de flesta andra. Den här flickan kunde inte vara många år äldre, och hon fick det att knyta sig hårt i hans mage. ”Oh…” mumlade han generat och ställde sig lite diskret bakom dörren för att dölja så mycket av sina nakna ben han kunde.
”Öh, kom in!” började han, rösten hes och ansiktet grimaserande som om han hellre ville dö än att stå där alldeles utskämd.

Desperat försökte han platta luggen mot pannan medan hon klev in, och han stängde dörren hastigt efter henne. Det var ju verkligen inte meningen att det här skulle hända – han hade väntat sig någon gammal och ful, då hade det ju nästan varit lite roligt att öppna dörren som om huset bara innehöll rufsiga tonårspojkar. Det var inte det att han ogillade att ha gäster hemma, men ibland gillade han att påminna dem om att det faktiskt var hans hem.
Och hon var sååå snygg. Han kunde inte ta sin blick från henne. ”Såklart jag hjälper dig att bära in…” mumlade han generat och rodnade lätt. ”Jag ska bara… öh, ta på mig ett par byxor först. Vänta här en stund!” Han gestikulerade brett med händerna och gav henne ett hastigt, snett leende innan han rusade nedför hallkorridoren och in på sitt rum för att nå byxorna han lämnat där kvällen innan. De var vanliga svarta jeans, och han drog hastigt på sig dem medan han samtidigt drog en hårborste genom luggen. När han kom ut igen såg han visserligen inte mycket bättre ut än tidigare, men han var åtminstone påklädd.
”Då ska vi se då!” sade han och slog händigt ihop händerna. ”Väskorna?”

Han rodnade kraftigt. Ja självklart var de ute i bilen. Han fann att hans handflator var alldeles svettiga, och huvudet dimmigt av plötslig nervositet. Självklart. Han följde efter henne ut på framsidan och ut på gatan där en röd bubbla stod parkerad. Han var precis på väg att säga någonting om den, något töntigt bilskämt, när hon plötsligt stannade och snurrade runt.
Han såg rätt handfallen ut när han svarade; "Ööööh, näää."
Han hade aldrig ens hört talas om namnet Thisbe. "Är det en tjej eller kille?" frågade han, rätt ignorant - desperat att få hjälpa henne. Han hoppades innerligt att det var en tjej, han ville ju inte slåss med någon annan kille över hennes ljusa lockar. Att Lavender kunde tänkas vara gay fanns för tillfället inte i hans värld, och vad var han egentligen om inte ännu en ignorant tonårspojke? Hon såg så himla fin ut när hennes ögon glittrade på det där sättet, och han kände sig lite besviken över att inte kunna ställa upp. Han kunde åtminstone bära hennes väskor...

Alfred stapplade efter henne till bubblan – han hade varken satt på sig strumpor eller skor och hela situationen kändes ganska absurd. Han hoppades att hon inte skulle klaga till hans mamma. Långsamt böjde han sig efter de två väskorna hon bett honom vara försiktig med och testade först att lyfta dem båda två i handtagen på en gång – de rubbades inte. Alfred hade aldrig varit någon särskilt atletisk pojke, men trots att hans muskler var små och oanvända hade han i alla fall lyckats bära med sig gästernas väskor. De här var hur tunga som helst.
”Eh-hehehe”, skrattade han nervöst och försökte igen. Senorna spretade på hans hals och händer, och den här gången lyckades han lyfta dem några centimeter innan hans darrande armar tvingades sätta ner dem på trottoarkanten igen. ”Wow, vad har du i dem här? Stenar?” skämtade han tvunget och alldeles för stelt för att det skulle kunna låta roligt. (Alfreds sinne för humor var dessutom ungefär lika förtvinat som hans armar…)
Kanske kunde han testa att bära en åt gången… Han lyfte den ena och fann att det gick mycket lättare, trots att ögonen verkade vilja rulla tillbaka i sina hålor av tyngden. ”Uff”, flämtade han och fick upp resväskan på höften, och sedan i famnen. Det såg helt sjukt ut, men han hade den i alla full under (nästan) full kontroll. Han stapplade några steg framåt, med benen långt isär som om han i själva verket skitit på sig. ”Uuahhh…” Vad hade hon i väskorna egentligen?! Väskan hon själv valt måste ha varit mycket lättare, för hon bar lätt förbi den. Alfred grimaserade och kånkade vidare, fram till ytterdörren och verandan.

Han såg avundsjukt på sättet hon bar med sig den andra väskan under betydligt lättare omständigheter än vad han hade gjort. Han torkade svetten ur pannan och ställde ner den första väskan på verandan. För att verka så oberörd som möjligt dolde han sitt ansikte under sin ostyriga lugg och böjde sig ned för att istället dra in den första väskan in i huset. När den väl stod lydigt i hallen gick han ut på verandan igen. ”Man skulle kunna tro att du dolde lik i dem eller nåt”, mumlade han – åter igen ett exemplar på hans exceptionellt dåliga humor. Inte ens han tyckte att det var roligt.
”Mamma och pappa är på min systers pianokonsert”, konstaterade han istället för att försöka slippa skämmas. ”De kommer hem senare på eftermiddagen. Mamma tillagar något gott åt dig. Öhh, du är inte vegetarian eller något?” frågade han. Hans mamma var nämligen utmärkt på att laga mat, men älskade kött.

Några minuter senare stod de i rummet som skulle bli Lavenders framöver. Det var vitt och rent, kliniskt kanske vissa skulle säga. Det stod en ensamsäng i hörnet, draperad med vita, tunna skynken, och på nattduksbordet intill stod självklart en liten bukett med något blått som luktade milt och gott. De hade kämpat tillsammans med väskorna, och allt stod nu prydligt upptravat längst ena väggen.
”Jaaa…” började han slappt men kom snart ihåg vad hans mamma lärt honom att han skulle säga; ”Det finns rena handdukar och en badrock i garderoben här, och några böcker i skåpet bredvid sängen. Inklusive en bibel, om tja… du skulle vara intresserad i sånt. Vilket är helt okej, såklart! Och öhh, mamma byter sängkläder varannan dag, och skulle du vilja ha något extra är det bara att säga till. Och jo, badrummet är dörren mittemot. Vi går aldrig in där, men skulle vi få fler gäster så delar ni det… tyvärr.”
Hans mamma var oerhört noga med att allting skulle vara i ordning och tillgängligt. ”Och som sagt så bjuds det på middag och frukost, men ingen lunch. Alla kostnader ingår i hyran. Det var allt… hoppas jag.” Han pustade ut.