Bland blommor och blad [Alfred]

Som vanligt gick Alfred sin vanliga runda mellan marknaden, blomsterbutiken och tillslut bageriet. Hans mamma var helt enkelt tvungen att ha alla dessa olika tingestar fräscha och väldoftande, som om det skulle locka fler gäster till deras hus. Alfred hade visserligen ingenting emot att gå handla – för det mesta. När solen var het som lava trivdes han inte särskilt bra, och när han såg väsen på gatan ville han helst bara vända om och springa hem igen. Denna sommarförmiddag var dock helt lugn, och han hade bara sett ett väldigt fåtal väsen innan han plingande steg genom dörrarna till the Secret Garden. I sin tygväska hade han redan påsar med tomater, svamp och lök – allt detta till en förmodad gryta hans mor tänkte bjuda honom och Lavender på till middag. Marianne hade blivit så förtjust över Lavenders lila lockar att hon insisterat på att huset skulle prydas med lika lila blommor. Hans syster Alice hade börjat tjata om att få färga sitt eget blonda hår, men på den punkten var deras mamma tydlig – det gick tydligen an för utomstående att färga sina hår i knäppa färger, men inte för de egna familjemedlemmarna.
Oftast var det just hans mamma som handlade på Secret Garden, och efter att ha blivit försäkrad om att Holly som ägde affären var helt okej hade han tillslut erbjudit sig att handla de satans buketterna åt henne. Alfreds känsla för färger var katastrofala, men med goda förhoppningar skulle Holly hjälpa honom. Han hade förstås varit här förut, men sällan pratat med henne och oftast i sällskap av Marianne.
Han log tafatt när han äntrade butiken, och den välluktande doften av hundratals små blommande knoppar slog emot honom och fick honom att le ännu bredare. Holly var onödigt attraktiv för att vara nästan lika gammal som hans mamma. Han såg på henne lite ur ögonvrån medan han gick runt i butiken och tittade genom glasrutorna på buketterna som var samlade där, och varje gång flinade han vänligt och kanske lite smått pojkaktigt. Tillslut hittade han någon slags blomma som påminde om Lavenders hår, och utan att röra något gick han fram till disken.
”Den där… lila saker där borta. Vad är det? Skulle man kunna få en bukett?” log han blygt.
Det fanns något annat i butiken – en doft som var starkare och sötare än alla blommor tillsammans. Han vred huvudet för att titta och fann att de inte var ensamma – och att ett väsen (!!!) stod där och fixade med blommorna. Alfreds ögon blev runda som tefat och han lutade sig hastigt närmare disken. ”Vem är det där?” viskade han.

Alfred visste inte riktigt vad han skulle säga – och nog var det bäst att hålla tyst. Han kunde ju inte berätta för Holly att ett Tony var ett väsen. Hon skulle tro att han var galen. ”F-förlåt”, mumlade han förskräckt och vände huvudet bryskt åt motsatta sidan av butiken, där Tony inte var. Kanske hade han gjort bort sig lite, kanske avslöjat den stora hemligheten. Han hoppades inte det – han gillade Holly. Hon var mjuk och vacker, och för en stund störde det honom inte alls att hon var tillräckligt gammal för att vara hans mamma.
Han följde i hennes kölvatten och nickade tyst åt irisen som plockades fram. ”M-mamma skulle vilja ha ett helt gäng, öh, hon sade specifikt att ’hela huset’ måste krylla av dem”, sade han och härmade för en stund Mariannes stränga röst. Han visste inte exakt hur många buketter hon hade menat, men åter igen litade han på Hollys expertis. Hans plånbok var dessutom proppad med sedlar – så han hoppades i alla fall att han skulle ha råd med dem alla.
Han sneglade försiktigt åt hållet där Tony stod, ett blomsterväsen i all sin prakt som kikade ut genom tjuskraften han valt till sig själv. Om ändå bara Holly visste. Han ville skydda henne på något sätt… Trots att Kraver motbevisat honom på den punkten att alla väsen var elaka kunde han inte låta bli att tycka att det var något surt med den där Tony. Försiktigt lutade han sig lite närmare henne, och kunde för en sekund känna doften från hennes hår, och viskade; ”Är han här varje dag?” som om det skulle hjälpa på något magiskt sätt.

Så Tony var här varje dag… Nog var det hans rätta element alltid – han var ett blomsterväsen, och vad passade inte bättre än ett blomsterväsen i en floristbutik? Han försökte intala sig själv att det var just därför Tony var här, och inte för någon annan (hemskare) anledning. Försiktigt sneglade han efter väsendet när han och Holly lämnade honom i det öppna butiksutrymmet medan de rundade hörnet för att slå ihop hans buketter. Första gången han blivit närmad av ett väsen hade hans humör gått i fruktansvärda vågor och han hade blivit tvungen att stanna inomhus en vecka för att ta igen sig. Som sagt; Alfred var ingen uttrycksfull pojke, och tårar, skrik och ilska på samma gång var mer än overkill för hans del. Så länge väsen höll sig undan honom kände han sig trygg, men nu när väsendet var i närheten av Holly… Han visste inte varför, men det oroade honom på ett särskilt heroiskt plan.
Han gick förstrött runt bland krukor, gröna blad och prunkande växter. Han undrade om de var så pass fina på grund av Tonys ”speciella” vård, eller om Holly bara var exceptionellt duktig. Själv kunde han inte hålla en planta vid liv i ens en månad. Han var inte särskilt duktig på något alls. Han stannade till i gången mellan glasdörrarna och en pall med krukväxter. Han var för fan inte duktig på någonting alls. Han grimaserade lätt åt sin egen upplysning, men slätade snabbt ut ansiktet när Holly kom ut i affären igen. Hon bar på så otroligt många irisar att hon nästan försvann bakom dem. Hon lade ner dem på disken och Alfred gick varsamt fram till henne, beredd att undvika Tonys blick utifall han skulle få den på sig.
”Åtta buketter blir nog jättebra”, mumlade han och började dra fram plånboken ur den grönsaksfyllda tygpåsen. Han skulle se jättetöntig ut senare, med åtta jävla blombuketter i famnen. Han ångrade lite lätt att han erbjudit sig gå istället för sin mor.
”Uhm”, började han lite diskret och såg sig om i butiken. ”Det är jättefint här", fortsatte han. ”Men… tror du inte att lite, öh, typ… järnkrukor och sånt skulle göra det ännu finare?” Han flinade hjälplöst. ”Mamma har massa krukor i järn, de är jättefina!” Självklart var Mariannes krukor inte gjorda av järn, men av tunna, billiga plåtbitar. Men inte visste väl Alfred det? Allt han ville var att skydda Holly från Tony – så gott han kunde i alla fall.

”Oh…” Han hörde hur Tony fnös till och Alfred ville under några sekunder sjunka genom jorden. Inga järnkrukor alltså. Kanske kunde han berätta för henne, någon gång? Förhoppningsvis – om han tog modet till sig. Nu stod han bara där med sina åtta irisbuketter medan han brottades med plånboken. Han tvingades lägga ner alla buketter på disken igen, och hans kinder var blodröda när han slutligen fick fram sedlarna och skjutsade dem över ytan mot Holly.
”Så, d-du kan behålla växeln”, mumlade han och skulle precis ta och stoppa ned plånboken i tygpåsen igen när han tappade den mellan hala fingrar, och plötsligt studsade det mynt över hela golvet.
”Nej, nej, neeeej”, kved han hysteriskt och böjde sig hastigt ned på alla fyra för att hitta dem. Det var visserligen inte många mynt, men han hittade bara ett fåtal. Han kunde låtsas som om han bara hade haft de han hittade. Han fick tillslut ner plånboksjäveln och svalde tungt innan han åter igen tog alla irisarna i sin famn. ”Förlåt!” pep han. ”Jag borde gå nu, hejdå, tack så jättemycket för hjälpen, öhhh, ja, hejdå!” Hans kinder blossade ännu rödare, men tillslut lyckades han ta sig ut ur butiken utan ytterligare missöden.