Food smell [Alfred, Holly]

Den krokiga näsan rörde sig lätt då doften av mat tog sig fram till honom och han lyfte huvudet från soporna han för tillfället sökte igenom. Den något smutsiga varelsen vädrade i luften och de olikt färgade ögonen sökte runt för att se om de kunde finna vad som nu luktade. När han insåg att det inte gick att finnas med endast synen lämnade han soporna som han precis sökt igenom och med hjälp av sitt väl utvecklade luktsinne följde han doften. Den mörkbruna svansen vaggade lätt bakom honom då han gick på alla fyra i en ganska hög takt. De stora öronen lystrade till alla ljud som gjordes här och var även om han inte brydde sig något större om de då ljudet från hans egen mage var något viktigare. Han brukade vandra in i staden på natten för att fylla sin mage med vad nu de tvåbenta kastade. Han ansåg att det var mer att människorna gav honom det när de kastade ut soporna eller lämnade något alldeles för länge ute. Men på dagarna var det mycket roligare att jaga runt vid skogen. Det var mer vackra fjärilar där.

Det tog inte lång tid innan doften ökade i styrka och förde honom till tunnelbanan. Han stannade något innan han började gå ner för trapporna. Det hala golvet fick hans pälsbeklädda baktassar att halka åt olika håll och han stannade för att få tillbaka balansen innan han åter började ta sig ner för trapporna i en något långsammare fart. Den lilla kedjan som hängde runt hans hals slog rasslande mot hans rygg och det ekade högre desto närmare slutet av trappan han kom och en våg av glädje sköljde över honom när hans baktassar och framhänder stod säkra på golvet även om det fortfarande var halt för honom så var det lättare att lufsa runt på plan yta.
Det tog inte lång tid innan han letat sig fram till första, bästa soptunna och ställde sig på två ben med armarna stödjandes mot sopptunnans kant. Här inne luktade det av mat överallt, det var en låg, obesvärade doft för människor men ett väsen med hans luktsinne kunde känna allt. Minsta lilla som bar en doft kände han. Metallen på räckena som vandrade längst väggarna även det inkluderat men hans hunger fick honom att gärna vandra ner där för en stund tills han åtminstone kände sig mätt. Vad kunde hända?

Det hade varit åtminstone runt femton år sedan hon hade varit på en spelning såhär. Hon hade nästan glömt bort hur det var. Trångt, svettigt och högljutt. Hennes ungdom i ett nötskal. De enda skillnaderna hade varit musiken och folket. De hon hade umgåtts med då var alla lika gamla och äldre än hon själv. Gänget hon tillhört hade gått på en massa rockkonserter tillsammans. Fulla. Sen var det alla väsen som tillkommit. De hade funnits då hon var ung också, men inte i samma mängd. Det gladde henne att se att så många av dem var så pass anpassningsbara ändå. Holly skulle inte klara av att gå på allt för många spelningar, det var hon för gammal för, men hon var glad att Alfred ändå frågat om hon ville följa med. Varför han ville ha med någon som var nästan 25 år äldre än han själv var och förblev ett mysterium för henne. Hon tänkte inte fråga.

När den var slut kändes det som om öronen var fulla med ludd. Svetten gjorde hennes ansikte blankt och henne rygg var plaskvåt. Hade hon valt att ta av sin gamla Whitesnake tröja hade hon garanterat kunna vrida vätska ur den.
De styrde sina fötter mot tunnelbanan. Själv skulle hon inte behöva ta den, men hon hade lovat Alfred att gå med honom.
"Det är många år sen jag var på en spelning sist. Men det var kul att få göra om det." svarade hon leende på hans fråga.
Femton år är en ganska lång tid.

De gick ner för trappan i tunnelbanan i tystnad, Holly lite bakom pojken. Ljudet av deras steg ekade, och då och då nådde ett avlägset eko från själva tunnelbanan upp till dem. En hostning och en och annat sluddrigt ord hon inte kunde uppfatta. Hon såg mot Alfred. Egentligen var han ganska söt. På ett väldigt oskyldigt sätt. Hon tvingade undan frågan varför han hade valt att bjuda med henne. Varför hade hon gått med på det? Det var en fråga hon inte ens själv kunde svara på. Kanske var det för att hon ville vara där med Alfred, hans valpögon eller.. ja, eller vad?

Väl nere i tunnelbanan var de inte längre ensamma. Tillsammans med dem var fulla ungdomar som knappt kunde stå och avsomnade äldre människor i hennes egen ålder och äldre. Hon skakade lätt på huvudet. Vad en människa behövde gå igenom för att fastna i ett missbruk sådär var bortom hennes kunskap. Allt hon visste var att hon tyckte att de gett upp som tagit till flaskan på det sättet.
Holly tog blicken från med och placerade den frågande på Alfred istället då denne uppgav ett läte. Hon såg mot samma håll som han och såg för ett kort ögonblick bara tidtavlorna men snart hade en lurvig krabat fångat hennes intresse. Ett väsen. Hon såg nyfiket på det medan det grävde i soptunnan.
"Vill du hälsa?" frågade hon den stela
pojken bredvid sig utan att ta blicken från väsendet.

Han är naive, det är väl det minsta man kan säga - han har aldrig blivit riktigt skadad, en till rätta visning av modern någon gång men inget har hänt som fått honom att tro att det existerar någon större ondska där ute. Visst kan vissa vara lite sura men inget mer och de tvåbeningar han träffat här oftast är jätte snälla (väldigt fulla) Och ger honom mat (somnar med mat i handen) så han trivdes ganska bra här nere, det var bara marken som var konstig och det fanns inga fjärilar här nere. Men mat fanns det här nere, massor.

Han grävde i sopporna, han var inte allt för lång så han kunde stå rakt ner i soptunnan med ena benet hängandes utanför och den andra tassen på kanten av soptunnan för att hålla honom uppe medan han rotade med den krokiga näsan i sopporna. När han väl uteslutit att denna soptunnan hade mat i sig så kravlade han sig mödosamt ur den för att titta i nästa. Han kom dock inte så långt innan han märkte ett par tvåbeningar som pratade. Den ena tittade runt överallt men den andre tittade mot honom. Han själv tittade tillbaka medan öronen rörde sig fram och bak. Svansen gungade något för att sedan stanna och återigen ta upp rörelsen. Hans tankar var simpla, de handlade om det kanske var mat hos tvåbeningarna. Finns det en liten chans så är den chansen tillräckligt stor för honom ändå. Han tog några steg framåt - han gick på alla fyra mot dem med ett nästan lekfullt uttryck i ansiktet som ändrades något när han drog bak öronen men återvände när de kom fram. Han gick fram tills det var endast någon meter emellan dem och stannade för att nosa i luften.